Print Friendly

Nationalistetsidén och karelarna

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NATIONALITETSIDEN
OCH KARELARNA
1800-talet var nationalitetsrörelsernas tid. Konservativt, liberalt
och socialistiskt tänkande stödde dem, delvis från helt olika utgångspunkter. I vårt eget land flammade man för philhellenismen, för polackerna och andra undertryckta folk, liksom för Finland när dess ofärdsår bröto in. I Wilsons fjorton punkter och i
Versaillesfreden kulminerade nationalitetsid<‘m, fastän fredsverket
mätte med olika mått för segrare och besegrare. Reaktionen kom
med diktaturernas segertåg i det kontinentala Europa och med
den nya imperialism, som maskerat sig i livsrums- eller andra
ideologier. Den hämtade riklig näring ur svårigheterna att i vår
folkblandade världsdel överallt kunna urskilja klara nationalitetsgränser. I Atlantkartan har arvet från Wilson åter tagits upp.
Men det har inte skett i samma expressiva eller tveklösa ordalag
som förra gången, och kommentatorerna i England och Amerika
ha understundom svävat på målet; än har det sagts att småstaternas gamla suveränitet inte kan tänkas ograverad i framtidens
världsbild och än har- t. o. m. från State Department- behovet
av buffertstater satts i fråga. En relativism är på väg, och relativism betyder ett steg mot orättmätighet och otrygghet för de
små staterna.
För de många nationaliteterna vid Sovjets västgräns måste
denna dimbildning kring nationalitetsiden kännas fruktansvärd.
Säkerligen ha de än mindre något förtroende till övers för de nya
mildare tonfall, varmed axelpropagandan i samband med det senaste diktaturmötet i Brenner trott sig kunna dämpa ned de
ockuperade folkens upprorskänslor. De förvåna sig med rätta över
att de krigförande’ efter nära fyra års krig ännu ej klarlagt sina
krigsmål med avseende på nationalitetsprincipen – den brännbaraste och mest seglivade av alla mellanfolkliga tvistigheter, på
vars lösning lugnet och freden i framtidens Europa blir i högsta
grad beroende. Sverige måste av egen självbevarelsedrift förstå
de härtagna folkens ängslan. J~mte vår långa frihets historia
är vår särpräglade nationella kultur fribrevet för vår rätt till
229
·•
Elis Håstad
självständighetens okränkbarhet. Denna grund är oantastlig och
fast; på den måste vi stå och från den kunna vi inte vika en tumsbredd. Och i debatten om de små staternas existensberättigande
kunna vi med glatt mod göra Jacob Burckhardts ord till våra
egna: »Den lilla staten existerar, för att det skall finnas en fläck
på jorden, där en så stor kvot av folket som möjligt skall känna
sig som medborgare i ordets fulla bemärkelse. Den lilla staten
har ingenting utom den verkliga friheten, som på ett idealiskt
sätt fullständigt uppväger storstatens kvantitativa fördelar, t. o. m.
dess makt.»
Man hör dock ofta frågan: Betyder nationalitetsiden så mycket
för den enskilda människan~ Ligger det inte mycket överdriven
agitation bakom talet om folkens rätt till eget språk, egen jord,
egen kultur1 Ges det inte någon syntes mellan de nationella och
övernationella intressena~ Förvisso är det vår världsdels största
uppgift att slå en bro mellan staterna och mellan olika folkslag
inom samma stat och därmed bygga upp en samfälld europeisk
kultur. Men kan det tänkas att detta mål nås genom att nationaliteter och stater bli brickor i de st.oras spel, vare sig de imperialistiska staterna tillåtas göra sina erövringar eller de nu förtryckta
folken vid en seger för västmakterna få lägga områden med tysk
befolkning under sig~ I förra fallet kommer det jäsande missnöjet att fortleva; i senare fallet väntar en vedergällning, som i
sin tur ropar på hämnd. J u högre bildningen stigit, desto starkare har differentieringen mellan olika kulturer framträtt; om
Elsass-Lothringen hörde till Tyskland eller Frankrike betydde
förr ej så mycket för den enkle medborgaren som det gör nu;
och att statsformen kan spela en underordnad roll visade
Saaromröstningen. Intet kulturfolk ger numera efter på sin rätt
ens för det brutala våldet. De nödrop, som i denna tid kunna
tränga igenom isoleringarna från olika håll i Europa, skola stiga
till en aldrig förut registrerad intensitet den dag, då avskärmningarna bräckas. Endast genom att akta på nationaliteternas
rätt kan en hållbar grundval läggas för den fria europeiska gemenskap, som måste vara inte bara målet utan även räddningen
för Västerlandet.
Vad nationalitetskänslan verkligen betyder med allt vad den
innesluter av »Blut und Boden», kärlek till urgammal frihet och
fäderneärvd jord, har levandegjorts i Karelen. När kriget bröt
ut 1939 flydde hela folket undan inkräktarna och förhärjade sitt
230
———–
Nationalitetsiden och karelarna
eget land. Karelarna anade innebörden av »den frihet och den
demokrati» – uttrycket fälldes av en kommunist nyligen i andra
kammaren – för vilken Sovjet utgav sig att strida. De visste
det öde, som drabbat de finska folkstammarna i Fjärrkarelen och
Ingermanland, därifrån så många tvångsförflyttats. Det har
många gånger förut sagts, att karelarnas flykt är något enastående i historien. Alla följde med, även de rysktalande ortodoxa, som bodde här och var kring Ladoga. Endast några tiotal
beräknas ha stannat kvar av mer än tvåhundratusen människor.
Ett klarare votum hade aldrig kunnat ges, om folkens självbestämningsrätt skulle ha gällt.
Efter Karelens återerövring sommaren 1941 har återinflyttningen börjat. Den som i likhet med förf. nyligen fått se återuppbyggandet i Viborg, i Vuoksendalen och på Näset, blir överväldigad av den hemlängtan och den optimism, som karelarna
lägga i dagen. I Viborg har snart hälften av den gamla befolkningen flyttat in, trots att hela stadsdelar ännu ligga fullständigt utplånade efter kanonelden från Björkö och nästan vartannat
hus i den övriga staden är skadat. Men stadens fäder arbeta outtröttligt på planerna att bygga upp en ny, modern, luftig huvudstad i det befriade Karelen. Även i Vuoksendalens stora industricentrum pågår återuppbyggandet efter ryssarnas förstörelse
sommaren 1941 rastlöst och optimistiskt. Man hämtar bildligt
talat kraft och mod ur det närbelägna Imatrafallet, symbolen i
Topelius’ och andra författares nationella diktning. Man tänker
på Erkkos sång till Imatra, i översättning följande:
»Saimas vågor slummertröga
växa i Vuoksen stormloppshöga,
bergen väja för deras språng.
Så ock folket i Suomis land,
när det sprängt sina fjättrars band,
höjt sig resande,
motstånd kväsande,
går okuvligt sin segergång.»
Allra starkast träder okuvligheten hos karelarna en till mötes
ute på Näsets kala och fattiga hedar. På de gamla slagfälten från
vinterkriget – Summa, Taipale, Moulla o. s. v. – finns det knappast något av bebyggelse kvar. Avbränd skog, nakna skorstensmurar och grusmassor, igenfallna skyttegravar och övergivna
bunkers är det enda på de dyst~a tavlorna. Däremellan ser man
skändade kyrkogårdar, bizarra ryska gravvårdar över politru- 231
..·
‘,,
Elis Håstad
kerna, med stenar hämtade från de finska kyrkogårdarna, och
en och annan hög träställning, varifrån någon kommissarie på
de inrättade kolchoserna med sitt hotfulla vapen höll vakt över
»delägarnas» arbete. Men till denna tröstlösa förstörelse ha karelarna återvänt. De börja ofta med att bygga en bastu, där de
bo tills ett boningshus -.ofta genom Vapenbrödraförbundets insats – kan föras upp. I regel är det hustrun och barnen, som
flytta ensamma tillbaka, medan mannen är vid fronten eller
kanske ligger bland de stupade i hjältegravarna på hembygdens
kyrkogård. Å ven om de återinflyttade karelarna få hjälp av staten och även om jorden omparcelleras, så att bärkraftigare jordbruk bildas, väntar dem i förstone ingen annan lott i;in hårt arbete
och svåra försakelser. Men de föredra fädernetorvan, även om de
få leva i armod. Där kvinnorna gingo i sina sommarschaletter och
sina torftiga kläder, buro de syn för sägen. Och de tycktes obekymrade av fruktan vare sig för luftkrigets faror eller för landminornas nya gissel. Ända fram mot frontlinjen ha de vänt tillbaka. De resonera inte om den kommande gränslinjen. De ge
en god dag i politikernas ord och beslut. Deras enda tanke är
denna: här ha vi bott sedan hedenhös; här vilja vi också bo i
fortsättningen, ty detta är vår beskärda del av jorden. Aldrig
har väl en skald så haft visionens gåva, som när Runeberg skrev
sitt Vårt land och denna nu på de återvändande karelarna tillämpliga strof:
»Och fördes vi att bo i glans
bland guldmoln i det blå,
och blev vårt liv en stjärnedans,
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå
vår längtan skulle stå.»
Karelarnas krav att få igen sin egen jord och där leva under
västerländsk frihet – är inte detta ett uttryck för »naturrätt» i
ordets ursprungligaste mening. Det finns – visa karelarna –
något, som är förmer än bekvämlighet eller det materiella goda
och för vilket allt kan riskeras och offras. Och vad karelarna
vilja med sin bygd är blott vad andra hotade eller undertryckta
nationaliteter i Europa nu kämpa för, med eller utan vapen men
med samma oemotståndliga makt och rätt.
Elis Håstad.
232

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner