Print Friendly

Nationalismen, Europas ödesdigra exportvara

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NATIONALISMEN, EUROPAS ÖDESDIGRA
EXPORTVARA
Av fil. dr ARVID FREDBORG
Svensk Tidskrift har gllidjen att i detta häfte kunna presentera första
kapitlet i ett arbete, som i höst kommer att publiceras av en av vårt lands
mest framsidende utrikespolitiska experter, fil. dr Arvid Fredborg.
VÅRT ÅRHUNDRADE har hittills icke
frambragt några nya politiska
ideer. Det domineras alltjämt av
föreställningar från 1800-talet eller
tidigare, modifierade av den tekniska och sociala utvecklingen.
Svåra samhällsproblem, vilkas lösning i Europa länge blott ansågs
möjlig genom revolutionära ingripanden, har så småningom, främst
till följd av ett ständigt stigande
välstånd, blivit inaktuella. De rika
har icke blivit allt rikare och de
fattiga allt fattigare, som Marx en
gång profeterade.
Den västliga världens stater bygger alltjämt på fri företagsamhet
och enskilt initiativ. Men de har
i sig upptagit åtskilliga av den reformistiska socialismens bärande
element. De blandformer, som uppstått, har medgivit en utjämning
av åtskilliga svåra sociala motsättningar. Balansen mellan fri och
statskontrollerad företagsamhet är
likväl icke för all framtid given
utan en kompromiss, som ständigt
måste förnyas. Den sammanhänger
intimt med den fundamentala frå-
gan om individens frihet contra
kollektivismen. Men striden utkämpas i den fria delen av Europa
numera i regel med moderation,
sedan ett i högsta grad upphetsande element försvagats – den
moderna nationalismen.
För en bedömning av dess betydelse i världen skulle man behöva en hel serie vetenskapliga
framställningar. Ännu så länge har
blott enstaka arbeten kunnat göra
anspråk på att vara av vetenskaplig klass. Ämnet är måhända alltjämt för färskt och de nationalistiska strömningarna stadda i alltför snabb utveckling.
Med nationalism menar man –
till kommunisternas definition skall
återkommas i nästa kapitel – som
bekant i regel en överdriven dyrkan av den egna nationen och kulturen, det egna språket och de
historiska traditionerna, långt utöver vad som ligger i ett sunt
nationalmedvetande, fosterlandskärlek, patriotism. Det är svårt
att definiera, var gränsen går.
Nationalister hyllar i allmänhet
iden, att varje nation eller till och
med varje folkgrupp med eget
språk skall bilda en stat. De vill
hävda den egna nationens och statens företräden och intressen på
bekostnad av andra. Ofta opererar
de med nationella myter, i vilka
ingår element av allmän xenofobi
eller aversion mot ett speciellt
främmande folk. Gärna får detta
skulden för ett tillstånd, som icke
svarar mot nationalisternas idealbild. Bakom deras föreställningar
döljer sig ofta rätt och slätt vad
som i dagligt tal kallas mindervärdeskomplex.
I motsats till vad man skulle
tro är nationalismen en relativt
ung företeelse. Det är sant, att
stamväldet inom sig bar fröet till
nationalistiska tendenser, och att
tillkomsten av nationalstater med
ett gemensamt språk under medeltiden – såsom Frankrike och
England, i viss mån även Spanien
– spelat en roll i sammanhanget.
Men under årtusenden dominerade
religiösa, feodala och andra hänsyn. Först i slutet av 1700-talet
kom nationen, det egna folket, i
centrum. Glorifiering av språket,
av :.nationens sjäb, blev dagens
lösen. Ronsseans föreställning om
folksuveräniteten och Herders romanticism blev den andliga grund- 265
valen för nationalismen, som snart
spred sig med explosionsartad
kraft.
De första tydliga utbrotten kom
med den franska revolutionen. sedan följde i Europa eruptioner
under hela 1800-talet. Kulmen nåddes i vårt århundrade, när de av
en kortsynt chauvinism dominerade nationalistiska och centrifugala krafterna i Donauområdet
med tjecken Eduard Benes som
främsta språkrör med benägen
hjälp av opportunistiska och ofta
grovt okunniga politiker i väster
som Lloyd George och Wilson
krossade den österrikisk-ungerska
monarkin. Versaillesfreden blev en
symbol för nationalismens seger.
Men febern fortsatte att stiga under
1920- och 1930-talen. Den nådde
också de kyliga nejderna i norr.
Författaren var själv som ung student nationalist på 1930-talet eller
inbillade sig det i varje fall.
Den stora katastrofen kom m:ed
nationalismens urartning till rasfanatism under Adolf Hitler.
Det hysteri, som utmärkte nationalsocialismen, i förening med
NSDAP :s cyniska missbruk av
alla nationella paroller, omvände
många nationalister redan före det
andra världskriget. De ohyggliga
excesserna under krigsåren åstadkom en allmän tillnyktring, som
efter 1945 i Europa ledde till ett
tämligen allmänt avståndstagande
från de nationalistiska ideerna över
huvud taget. Mot dem ställdes tanken på en samverkan. Röster höj·- -·~
266
des för en integration av de europeiska nationer, som nyss stod i
harnesk mot varandra. Anmärkningsvärt snabbt har denna nya
politik kommit till utförande.
Medan flodvågen efter de bittra
erfarenheterna av den moderna
nationalismens konsekvenser lagt
sig i Europa, har den under de
senaste årtiondena i stället sköljt
fram över Asien, Afrika och Sydamerika. Ofta saknas där alla motverkande krafter. Formerna för
den utomeuropeiska nationalismen
är olika på olika håll. Språket som
kriterium har i varje fall ännu icke
samma betydelse, som det haft i
Europa. I stället har ras och hudfärg framträtt som bindemedlet
för nationalistiska rörelser.
I många länder har dessa främst
varit ett utslag av en reaktion
mot kolonialsystemet. Sedan årtionden har detta i Europa och
USA betecknats som en form av
den grövsta exploatering. Denna
kritik har som ingen annan företeelse givit ammunition åt den
utomeuropeiska nationalismen. Naturligtvis har exploatering förekommit och förekommer. Att erövra och utnyttja svagare stammar och folk hör olyckligtvis till
människans innersta instinkter.
Men alltför ofta betraktas innehavet av kolonier i det förgångna
med 1960-talets glasögon. Man
glömmer lätt, att under flera sekler systemet var den enda möjliga
formen för utveckling av vissa
länder, särskilt en del av de rå-
varuproducerande. Man glömmer
vidare gärna, att det gjorde slut
på mycken lokal despoti, barbari,
slaveri och slavhandel. Icke utan
skäl skrev Marx på sin tid, att britterna i Indien åstadkommit den
enda s o c i a l a revolution, som
någonsin existerat i Asien.
Kolonialsystemet – för att nu
ett ögonblick dröja vid detta med
tanke på dess betydelse för nationalismens utveckling – drabbades
av ett dråpslag genom det ryskjapanska kriget 1904-05. För första
gången visade sig ett asiatiskt land
vara i stånd att med begagnande
av den moderna teknikens medel
slå en europeisk stormakt. De vitas
nimbus skakades i hela Asien. Deras krig inbördes 1914-18, delvis
utkämpat under insats av färgade
trupper, accentuerade än mer deras prestigeförlust. Det andra
världskriget gjorde resten.
Att koloni på koloni sedan 1945
emanciperats beror likväl icke blott
på den yttre utvecklingen. Av lika
stor betydelse har varit, att systemets grundvalar skakats av den
västerländska demokratins egna
ideer, sådana de utkristalliserats
under de senaste årtiondena. Selfg o v e r n m e n t har varit och är
en av dess beståndsdelar. Hur
skulle man då kunna vägra kolonierna att regera sig själva? Hur
skulle man kunna hindra studenter därifrån att vid europeiska
eller amerikanska universitet insupa västerländska ideer och rikta
dem mot kolonialregimerna?
1
Kolonialsystemet passar icke i
vår tid. Men en rad omständigheter, som på sin tid medverkade
till dess uppkomst, kvarstår. Det
finns trakter på jordklotet, där folken ej politiskt är tillräckligt
mogna för att redan nu kunna
regera sig själva. Det behöver i
och för sig icke ske efter europeiskt mönster. För att ett folkstyre skall fungera kräves som bekant en viss grad av politisk bildning, mognad och omdömesförmåga, i varje fall hos ett någorlunda brett skikt av ledande. Men
även en funktionsduglig regim av
annan typ, till exempel en militärdiktatur, bygger på förutsättningar, som ej alltid är förhanden.
Slutligen finnes områden, som icke
är e k o n o m i s k t livsdugliga.
Vad man skall göra med de före
detta kolonierna är ett kinkigt problem. Ingripanden från FN :s sida
kan måhända i vissa fall lättare
godtagas av prestigekänsliga politiker. Dess tekniska och ekonomiska hjälp associeras i m i n d r e
g r a d än bilateralt stöd med begreppen »imperialism» och »kolonialism». Men icke minst utvecklingen i Kongo har visat, att också
den internationella organisationens
möjligheter är begränsade. De flesta
utomeuropeiska länder, som nu
domineras av nationalistiska rörel·
ser, kännetecknas, vare sig de varit kolonier eller ej, av politisk
omognad och primitivt ekonomiskt
utvecklingsstadium. De vill förståeligt nog komma ifrån detta. Men
267
blott i sällsynta fall inser de betydelsen redan av den explosiva
folkökningen för deras egen levnadsstandard. Följden har blivit,
att många har svårt att förhindra
en s ä n k n i n g av denna till
följd av en alltför snabbt stigande
befolkning. Det mest typiska exemplet är Indien.
Nationalisterna vill göra sina
stater mer ekonomiskt oberoende
av utlandet, helst till och med bli
autarkiska och därmed friare från
världsmarknadens inflytelser. Botemedlet är kort och gott industrialisering. Att råvaruexporterande länder önskar komma ifrån monokulturer är naturligt. Icke heller kan
man i princip vända sig emot strä-
vanden att industrialisera ett jordbrukarland. överdrifterna börjar,
när vederbörande systematiskt och
fullständigt osakligt nedvärderar
j o r d b r u k e t s r o Il och kanske rentav uppfattar detta som
symbolen för ett primitivt utvecklingsstadium. Få tänker i detta
sammanhang på till exempel Holland och Danmark.
På samma gång romantiseras
fabriksskorstenarna. I underutvecklade länder vill man i regel
upprätta industrier till varje pris,
industrier för vilka vederbörande
land ofta icke har några förutsättningar, industrier, som måste förbli oräntabla, ja, för vilkas produkter det kanske icke ens finns
avsättning inom landet. Läget förvärras därtill ofta av att de som
vill upprätta industrier, önskar
268
hoppa över alla mellanstadier i
utvecklingen och i svindlande
tempo få så många och så stora
masugnar som möjligt. De misstänker, att alla, som manar till en
mera organisk utveckling av vederbörande lands näringsliv, har den
machiavellistiska avsikten att hålla
kvar detta på råvarustadiet. I regel underskattas också i de unga
länderna betydelsen av arbetsdisciplin, punktlighet, precision och
ansvarskänsla – kort sagt den
mångfald av andliga faktorer, som
äldre industrinationer mödosamt
tillägnat sig under mer än ett århundrade. Svårast är till sist kanske att klargöra, att k a p i t a l e t
– en grundläggande förutsättning
för all industrialisering – även i
Europa och Nordamerika är en
knapp och följaktligen dyrbar vara,
och att ett villkor för investeringar
i Asien, Afrika och Latinamerika
är sund finanspolitik och någorlunda kapitalvänligt klimat i vederbörande länder.
Just detta saknas ofta. Många
förklarar sig vara motståndare till
privat :.kapitalism» på samma gång
som de vill ha kapital utifrån. I
inrikespolitiken lider de av socialistiska anfäktelser och en vidskeplig övertro på s t a t e n s möjligheter. Därtill kommer, att de
underutvecklade i regel också omedelbart och i ett sammanhang
önskar importera den europeiska
välfärdsstaten utan att göra klart
för sig, vad den förutsätter av
disciplin och medborgaranda.
Resultatet av missuppfattningarna och okunnigheten blir i regel
en felaktig disposition av de underutvecklade ländernas ekonomiska
och mänskliga tillgångar. Konsekvenserna kan naturligtvis i längden icke döljas. Folken måste ju
betala för de styrandes felaktiga
politik. Men a n s v a r e t lägges
i regel icke, där det hör hemma.
Man kan icke begära, att de unga
folken skall kunna följa ofta invecklade ekonomiska och sociala
processer, som många icke går i
land med att bedöma i de »gamla»
länderna. Men tyvärr för både de
underutvecklade och hjälparna
finns det alltför bekväma syndabockar att tillgripa, när man vill
förklara misslyckanden. Naturligtvis är allt den »kapitalistiska»
världens fel. Den ö n s k a r icke,
att de fattiga nationerna skall
komma på fötter! Om »imperialisterna» icke rentav medvetet saboterar (vilket många underutvecklade utan skymt av bevis är
beredda att tro), beror det dåliga
resultatet av många av de unga
ländernas ekonomiska politik på
att »the haves» icke hjälper »the
have-nots» tillräckligt. Därifrån
och till att betrakta hjälpen som
en r ä t t är blott ett kort steg.
Många anser den till och med vara
ett slags skadestånd för den exploatering, som de utsatts för genom europeiska kolonialmakter.
Det finnes naturligtvis undantag
i olika avseenden. I Argentina till
exempel pågår ett försök att efter
statssocialistiska excesser få till
stånd en på europeiska erfarenheter byggande fri ekonomi. Svå-
righeterna är enorma och utgången oviss. I ett asiatiskt land,
som icke varit koloni, Thailand,
har redan från början likhetstecknet mellan »kolonialism» och »kapitalism» saknats. I andra såsom
Pakistan och Malaya har man börjat komma ifrån sina antivästliga
känsloskäl och därmed också från
föreställningen, att ekonomin måste
vara socialistisk. Men alltjämt rå-
der de föreställningar, som berörts,
i en rad länder i Asien, Amerika
och Afrika, som lider av nationalistisk feber i olika nyanser.
Nationalismen utanför Europa
och Nordarnerika är äldst i Asien.
Det sammanhängde från början
framför allt med den omständigheten, att två av de största och
folkrikaste länderna med egna kulturer och traditioner, Indien och
vad som nu kallas Indonesien, blivit europeiska kolonier. I synnerhet var det icke onaturligt, att i
Indien med dess gamla historia
konfrontationen med den militärtekniskt och administrativt överlägsne men kulturellt främmande
erövraren på ett tidigt stadium
skulle producera en instinktivt
nationalistisk reaktion.
En sådan måste också uppstå i
de två asiatiska stormakter, som
lyckades förbli självständiga, Kina
och Japan. För Mittens rike var
de främmande barbarernas militära överlägsenhet och hänsyns- 269
lösa utnyttjande av denna en oerhörd chock. Kineserna hade varit
vana vid att deras land var den
asiatiska stormakten par excellence
i kraft av sina resurser, sin folkmängd och sin överlägsna kultur.
Nu fick de se sig reducerade till
lägre status. Deras känslor måste
ha påmint om de kristnas under
800- och 900-talen inför nordmännens plundringar. Följden i Kina
blev en lågande nationalism, som
i denna dag är starkare än någonsin. Även i Japan uppstod en så-
dan genom beröringen med USA
och Europa, trots att det lyckades
den japanska militärmakten att
sammansmälta sin kultur och sina
traditioner med den överlägsna
västerländska tekniken och till på
köpet sedan tillfoga en av de europeiska stormakterna, Ryssland, ett
svårt nederlag.
En speciell variant av nationalism uppstod i en annan del av
Asien. Under det ottomanska väldets upplösningsperiod föddes i
Främre Orienten en stark nationalism bland araber och perser samt
en något annorlunda nyanserad
bland turkarna. Efter 1918 erhöll
de olika nationaliströrelserna ännu
mer vind i seglen och fick i regel
ett speciellt starkt drag av främlingsfientligheL Liksom om krutdurken icke varit tillräckligt farlig, tillkom ett explosivt inslag genom den sionistiska rörelsens uppträdande på arenan, i sinom tid
resulterande i upprättandet av Israel.
270
I den västra hemisfären har
under senare år en s v a r t nationalism uppstått i Förenta staterna. Jag syftar på :.the black
Muslims», som i regel bagatelliseras, men som enligt min mening
måste tagas på allvar. Hos dem
rör det sig framför allt om en hudfärgsreaktion mot de vita.
Den sydamerikanska nationalismens grundval var från början
oppositionen mot Spaniens politiska herravälde (i mindre utsträckning i Brasilien mot Portugals). Den leddes av de vita kolonisterna, kreolerna, medan de indianska befolkningselementen, socialt lågt nere på samhällsstegen,
ännu saknade politiskt inflytande.
Men sedan kreolerna krossat det
spanska och portugisiska väldet i
Latinamerika och de självständiga
mellan- och sydamerikanska staterna uppstått, skiftade de nationalistiska rörelserna naturligt nog
karaktär. Sedan slutet av 1800-
talet har de allt mer och mer präglats av aversion mot Förenta staterna. En del av förklaringen ligger i motsättningar mellan anglosachsiskt och indiansk-latinskt
temperament. Annat bottnar i
kända styrkeförhållanden. USA är
stort och mäktigt. Det har under
:.dollarimperialismens» tid tillåtit
sig åtskilligt gentemot sina mindre
amerikanska bröder, som det nu
gärna skulle vilja ha ogjort. Ännu
viktigare är, att Förenta staterna
med fördel kan begagnas som
syndabock för allt som man själv
misslyckas med. Emot detta har
nordamerikanerna hittills stått
maktlösa. Vad hjälper i en sådan
situation objektiv upplysning?
Samtidigt – och här kommer
det kanske mest betänkliga – är
latinamerikanernas inställning till
USA en önskesituation för Moskva.
Det behöver ofta ej göra mycket
mer än att underblåsa antiamerikanismen för att flytta fram de egna
positionerna.
En speciellt primitiv demagogisk
nationalism firade länge triumfer
i Argentina under Juan och Eva
Perons tid. Den föregav sig hävda
det latinska Amerikas intressen
mot den anglosachsiska norden.
Den sökte kontakt med USA :s fiender, främst Sovjetunionen. Men den
argentinska nationalismen visade
också tydliga tendenser till lokal
imperialism gentemot grannarna,
stödd av en betydande militärmakt, förstärkt genom systematiska rustningar. Den gjorde anspråk på att ha åstadkommit en
egen, för hela det latinska Amerika lämplig ideologi, :.justitialismen», som emellertid var ett mischmasch av ideer, till stor del hämtade från Hitlers nationalsocialism
och Mussolinis fascism.
Betydligt mildare var den brasilianska nationalism, som uppmuntrades under Vargas’ långa
diktatur, och som blev starkare
efter det andra världskrigets slut.
Även den hade en antiamerikansk
spets. De brasilianska nationalisterna har särskilt till varj e pris
,·~
velat förhindra utländska oljekoncessioner under fältropet »Petroleo
e nOSSO».
Liknande rörelser i övriga sydamerikanska länder har spelat
mindre roll till följd av vederbö-
rande staters mindre tyngd i
världspolitiken, ehuru flera erbjudit åtskilligt av intresse. Man behöver blott tänka på den av Haya
de la Torre skapade »aprismen» i
Peru, som utåt ända tills nyligen
framstod såsom antiamerikansk
och inåt såsom antikreolsk. Den
innebär ett försök att lägga den
politiska makten i händerna på
den indianska majoriteten. Detta
har ännu icke lyckats för Haya
de la Torre i Lima men däremot
för Victor Paz Estenssoro i grannlandet Bolivia, där nationaliseringar och socialrevolutionära åtgärder skapat ett kaotiskt tillstånd.
I Mellanamerika har Mexico
länge haft en vänsterradikal nationalism, stödd till stor del på
indianerna, med starka antiamerikanska (och antispanska) affekter. Man har icke förgätit förlusten av New Mexico, Texas och Californien. Den nu levande generationen har därtill i mänga fall personliga minnen av Förenta staternas militära interventioner 1914
och 1916. Varken i Honduras eller
Nicaragua har man glömt, att man
varit ockuperad av USA under
detta århundrade. I Guatemala betraktar man »upproret» är 1954
mot Arbenz som en illa maskerad
271
amerikansk intervention, icke så
mycket riktad mot den då sittande
regeringens prokommunistiska hällning (det skulle mänga, som nu
är kritiska, kunnat förstå) som
mot dess hot att nationalisera det
mäktiga United Fruit Company’s
egendomar. På öarna inom den
västindiska federationen kan man
slutligen iaktta nationalistiska rö-
relser bland negrerna.
Den viktigaste nationalistiska
faktorn i den latinamerikanska
världen är likväl Cuba. Redan en
blick på kartan säger till fullo,
varför skeendet i Havanna spelar
en eminent roll. Ön har för Förenta staterna vital strategisk betydelse. Den explosiva kubanska
nationalismen av märke Fidel
Castro med spets mot USA är redan därigenom icke någon angelägenhet enbart för Havanna. Än
viktigare blir »fidelismen» genom
sin tydliga tendens att undergräva
Monroedoktrinen och släppa in
icke-amerikanska makter i Karibiska havet, samt genom sina
aspirationer att revolutionera a 11 a
latinamerikanska folk (och varför
icke också Spanien) efter kubanskt
mönster.
Det är emellertid i Afrika, som
den nationalistiska flodvägen för
närvarande nätt högst. Man har
att göra med tre skilda rörelser
– en nordafrikansk-arabisk-muhammedansk, en svart och en sydafrikansk nationalism.
Den förstnämnda uppstod först
i Egypten, sedan Napoleons fält- 272
tåg bragt in västerländska ideer.
Frän börj an var den egyptiska
nationalismen riktad mot europeernas övermäktiga inflytande. Sä
småningom antog den karaktären
av en panarabisk rörelse, som
spridde sig frän Nilen till Atlanten i väster och i öster till Främre
Orienten. Den är i Egypten mera
antiisraelisk och antieuropeisk än
till exempel i Tunisien, Algeriet
och Marocko. Men i alla nordafrikanska länder är den starkt expansiv och riktar sina blickar mot
det folktomma men rika Sahara
och negerländerna söder därom.
Sist av alla har Afrikas svarta
dragits med av den nationalistiska
flodvågen. För dem är den europeiska importvaran i regel ett alldeles speciellt förödande gift. I den
afrikanska vardagen konfronteras
modern teknik med barbarisk primitivitet. Där stöter atomåldern på
stenåldern.
Med få undantag står negrerna
på ett så primitivt ekonomiskt,
politiskt och socialt utvecklingsstadium, att de icke ens nödtorftigt
är rustade för att taga sitt öde i
egna händer. Den afrikanska vardagen bestämmes alltjämt till övervägande del av stamsystemet. Där
det är i upplösning, har intet nytt
kommit i stället. Den ytliga europeiseringen kan icke dölja det
andliga tomrum, som uppstått. I
motsats till Asiens folk har negrerna saknat skriftspråk. Deras
kulturer kan redan därigenom ej
mäta sig med de asiatiska. Det har
varit vita specialister, som sökt bevara minnesmärkena frän negrernas förgångna och stödja ännu
kvarvarande rester av ett gammalt konsthantverk såsom i Benin
i Nigeria.
Det primitiva stamsamhället och
frånvaron av »nationer» i europeisk mening har givit den afrikanska nationalismen en speciell
karaktär. Dess förespråkare har
varit e m o t kolonialregimerna.
Men vad har de egentligen varit
f ö r, bortsett frän slagordet »Afrika åt afrikanerna», det vill säga
de själva till makten? Det förefaller som om de flesta svarta nationalister i praktiken strävar efter
en e u r o p e i s e r i n g av sin
världsdel, ett märkligt utslag av
»nationalism», lät vara, att förebilder finns i Reza Shah i Persien
och Atatiirk i Turkiet.
Det är emellertid möjligt, att
utvecklingen så småningom kommer att gå i annan riktning. Två
historiska namn, Ghana och Mali,
har äterupplivats och här och var
kan man lägga märke till strävanden att söka sig tillbaka till Afrikas egna rötter. M. Senghors propaganda för »la Negritude» är ett
tecken härpå. Den stora svårigheten är emellertid framför allt
språkförbistringen, som är så stor,
att de europeiska språken under
överskådlig tid ej blott måste förbli medium utan till och med göra
terrängvinster på de afrikanskas
bekostnad.
Ännu så länge har språkfrågan

spelat en underordnad roll i Afrika. Men situationen kan snabbt
bli förändrad. Det kan i väsentlig
grad bidra till en än större splittring. I litteraturen citeras ofta
uppgiften, att Sir Harry Johnston
kommit fram till att det i själva
verket finns 276 b a n t u s p r å k.
Eftersom kolonialgränserna i
Afrika blott i undantagsfall överensstämmer med skiljelinjerna
mellan stammar och språk eller
dialekter, har följden redan blivit
irredenta-strävanden och separatism. Somali vill ha en bit av
Kenya, där somalier bo (samt
Ogaden och vissa andra delar av
Etiopien). Mellan Ghana och Dahomey står strid om Ewe-stammens
område. Hur siamseparatismen verkar i Kongo vet vi. Bakongos språkområde sträcker sig för övrigt in
i det portugisiska Angola och i det
tidigare franska Ekvatorialafrika.
När de svartas nationalmedvetande
blir starkare utvecklat, kommer
detta att spela en stor roll.
På samma gång som centrifugala tendenser gör sig gällande,
kan man också iaktta strävanden
att bringa de afrikanska staterna
samman. I Kairo vill man lägga
ledningen av hela världsdelen i
egyptisk hand. Det är emellertid
tvivelaktigt, om man kan åstadkomma ett panafrikanskt förbund
i någon form. större möjlighet
finnes att bringa d e s v a r t a
tillsammans. Ännu är väl den
svarta :.afrikanismen» en lös Coudenhove-Kalergi-ide, alltför myc- 273
ket dominerad av personliga ambitioner att bli det vaknande Afrikas ledare hos till exempel Kwameh N’Krumah i Accra, vars Ghana
tillsammans med Guinea och Mali
representerar vänsterextremismen
bland de svarta. Men det skulle
vara ödesdigert att undervärdera
enhetssträvandena, som fått uppsving genom det europeiska exemplets makt. Sovjetunionen hoppas, att följden blir »Afrikas förenade s o c i a l i s t i s k a staten.
Det ryska stödet för enhetssträvandena är naturligtvis taktiskt betonat. I själva verket torde kommunisterna snarare viija se en allmän
balkanisering.
Det svarta Afrika har med allt
detta för ögonen alldeles särskilda
svårigheter att tillfredsställa kraven från dem som lever i »the
revolution of rising expectations».
Alltför lätt frestas de styrande till
excesser i nationalistisk demagogi
i stället för ett mera prosaiskt arbete att »omsätta parollerna i realistiska ekonomiska och sociala
program» för att citera Tom
Mboya.
Intimt sammanhängande med
s v a r t a nationalismen står den
v i t a i det enda afrikanska land,
som har en mera omfattande europeisk bosättning, sydafrikanska
unionen. Den stora majoriteten
av dess vita önskar behålla sin
privilegierade ställning. Men mellan de engelsktalande, i politiken
i regel mera moderata, och de politiskt ledande inom den afrikansk- 274
talande majoriteten råder som bekant en djup klyfta. Det är den
senare, numerärt en liten minoritet i landet, som representerar den
sydafrikanska nationalismen par
excellence. Dess ideologisk-religiösa
grundval är kalvinismen, som med
stöd av predestinationsläran tillå-
ter icke blott rasdiskriminering
utan behandling av de infödda
mer eller mindre som boskap.
Inför det nationalistiska känslosvall, som kännetecknar så många
länder efter nyvunnen frigörelse,
tycks en stor del av den västliga
världen stå märkligt handfallen.
Det besynnerliga är, att så många
europeer glömt egna färska erfarenheter av mindervärdeskomplex i
politiken.
Europa och Nordamerika måste
likväl lära sig att leva med nationalismen i asiatisk, afrikansk och
latinamerikansk upplaga. Det krä-
ver bättre kunskaper om och noggrannare analys av situationen i
vederbörande land. Det förutsätter
vidare en undanröjning av den på
sina håll kvardröjande mentaliteten från kolonialtiden. Det kan
vara frestande att behandla folken
i de före detta kolonierna som
barn, eftersom de i trotsreaktion
ofta uppför sig såsom sådana. Det
gäller likväl att visa takt och diskretion, tålamod och uthållighet.
Men detta räcker icke. Den västliga världen måste övervinna kvardröjande nationalistiska tendenser
hos sig själv. Ty den nya politik,
som dominerat efter 1945, innebär
icke, att nationalismen är död i
Europa eller Nordamerika, blott
att den starkt försvagats. Detta
märkes framför allt i det land,
som tidigare var starkast angripet, Tyskland. Men i icke ringa
grad lever nationalismen kvar i
Italien. Dess hållning i den sydtyrolska frågan är ett typiskt
exempel härpå. Motsvarande föreställningar kan spåras i Österrike.
Det bereder heller inga svårigheter att finna liknande tendenser i
ett land som Belgien. Den nationella extremismen är alltjämt stark
hos östblockets satellitstater, till
stor del till följd av deras reaktion mot R y s s l a n d. Inom detta
land påträffar man också starkt
nationalistiska tendenser. Men den
fria delen av Europa har tagit ett
stort steg bort från nationalismen,
om tillfälligt eller slutgiltigt kan
blott framtiden utvisa.
Detta innebär naturligtvis icke
ett hot mot de europeiska n a t i on e r n a såsom sådana. Om de
försvunne, skulle världen i sanning
bli fattigare. Det innebär heller
icke en förkastelsedom över p at r i o t i s m e n, lojaliteten mot
vars och ens land, stoltheten över
dess historia, känslan av samhö-
righet i första hand med ens
landsmän. Det innebär blott, att nationalkänslans neurasteniska överdrifter, den extrema nationalismen
med dess ensidiga tolkning av det
förflutna och komplexbetonade inställning till det närvarande, börjat efterträdas av en sundare hållning till de stora politiska och
ekonomiska problemen.
Tidigare förde Europa den ytterliggående nationalismens budskap
till Latinamerika, Asien och Afrika. Resultatet blev en rad oroshärdar, av vilka en del av de mest
kritiska här skall behandlas. Det
skulle icke bereda någon svårighet att komplettera listan.
Europa, Nordamerika och Australien-Nya Zeeland har nu den
275
svåra uppgiften att föra måttfullhetens och saklighetens talan i en
värld, där den politiska extremismen är så mycket lättare att propagera, och där kommunistblocket
och särskilt dess hörnpelare, Sovjetunionen, har ett starkt intresse
av att spekulera i alla nationalistiska tendenser – nota bene i alla
som verkar utanför gränserna till
Unionen av Socialistiska Sovjetrepubliker.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner