Print Friendly

Nationalbolsjevism – Tysklands framtid

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NATIONALBOLSJEVISM
TYSKLANDS FRAMTID?
Av EUGEN WESTPHAV
DEN 15 maj 1943 förkunnade Kominterns exekutivkommitte i Moskva
den kommunistiska internationalens upplösning. Därmed upphävde
Moskva en föråldrad och för länge sedan omodern organisation, som
varken var tidsenlig eller fyllde den nuvarande politikens krav. Detta
var så mycket lättare som man av detta beslut väntade sig mycket bestämda propagandistiska återverkningar, dels på de demokratiska
stormakterna, dels på tyska folket. Från och med nu bli de kommunistiska sektionerna självständiga. De bli – eller rättare äro – »demokratiska» och »nationella». Ofta framträda de t. o. m. med anspråk
på att företräda demokratiska och nationella principer ärligare och
bättre än de gamla demokratiska partierna.. Komma därmed de
bolsjevikiska intriganterna att uppge sitt gamla inflytande på den
internationella arbetarrörelsen och andra länders nationella politik~
Man kan i detta sammanhang sluta sig till mycket genom att se,
hurusom samtidigt och parallellt med Kominterns upplösning – vilken av realpolitiska orsaker säkerligen är uppriktigt menad – en
intressant scenförändring försiggår i Moskva. Man satsar inte längre
på den häst, som heter proletär världsrevolution. Man leder den gamle
och ytterst nationelle stridshingsten ur stallet. Man spekulerar i
panslavism. Man bildar en polsk kommitte och en »Förening av polska patrioter». Man bildar en polsk. legion och startar en polsk tidning – vilket allt står i frän motsats till den polska regeringen i
London. Man beskyller Mihailovitj för att inte vara tillräckligt patriotisk. Man organiserar en tjeckisk legion och ger ut en tjeckisk
tidning. Man förbättrar förbindelserna med Kina och för en mycket
livlig och rörlig politik i Främre orienten. Den ryska tidningen »Kriget och arbetarklassen», som fått ökad betydelse i utrikespolitiska
spörsmål, tar i ett av sina senaste nummer ställning mot de planer
demokratiska statsmän sådana som Churchill hysa på en osteuropeisk
federation under polsk ledning, enligt vilka allt område mellan Finska
viken och Svarta havet skulle sammanfattas till en »cordon sanitaire»
mellan Tyskland och Ryssland. Det kanske märkligaste steg, som
Stalin företagit under den senaste månaden, är utan tvivel bildandet
av den tyska »Nationalkommitten för det fria Tyskland», en organisation, som kastar redan i dag sin ödesdigra skugga över den framtida
gestaltningen av vår världsdel.
Den utveckling, som lett till bildandet åv nationalkommitten, kom
inte överraskande för de initierade. Det råder heller inte något tvivel
1 Förf., vars namn är pseudonym, är en i Sverige boende tysk vetenskapsman,
som tidigare på nära håll följt de nationalbolsjevikiska rörelserna oeh ägnat deras
teorier ingående studier.
496
Nationalbolsjevism – Tysklands framtid?
om, att kommitten faktiskt återspeglar djupa och uppriktiga strömningar inom vissa tyska befolkningsdelar. Det var därför inte helt
med orätt, som kommittens ordförande, Erich W einert, i Pravda gav
följande skildring av bakgrunden till kommittens bildande:
»Bildandet av ‘Nationalkommitten Freies Deutschland’ svntes utåt först i
en process som redan sedan länge är stadd i utveckling. De~ är följden av den
växande insikten hos breda lager av det tyska folket att Hitler förlorat kriget
och att Tyskland driver mot en katastrof.
Denna process kan man tydligt iaktta hos hela tyska folket. I Sovjetunionens
fångläger, där tyskarna för första gången fingo möjlighet att fritt säga sin
mening, antog denna process snabbare och tydligare former. En kampfront mot
Hitler bildades, till en början kring en kärna av kommunisternas, socialisternas
och katolikernas gamla antifascistiska kämpar, och kring sådana, som redan
tidigare börjat tvivla på Hitler. Att denna front blott växte långsamt berodde
därpå, att mänga soldater och officerare misstrodde denna antifascistiska kampfronts patriotiska karaktä1· och 1tppfattade dess mål som rent partipolitiska.
Även gamla motståndare till hitlerismen ur det borgerliga lägret: konservativa
liberaler och andra anhängare av den kapitalistiska ordningen höllo sig undan
från de aktiva antifascistiska kämparna emedan de fruktade, att de mål, som
denna rörelse uppställt för sig inte skulle nöja sig med ett äterställande av den
statsordning som nldde fö1·e Hitler.»
Sedan författaren bl. a. betonat, att utvecklingen allt snabbare gick
i önskad riktning och att officerarna voro svårare att övertyga än
soldaterna, fortsätter han:
»Det historiska steget har tagits. Det som för kort tid sedan föreföll omöjligt,
nämligen att skapa en nationell enhetsfront, som omfattar tyskar av alla klasser
och bekännelser, har blivit verklighet. Kär den ande, som besjälade denna konferens, vaknat hos tyska folket, då är stunden kommen, när tyska folket inte
längre riktar vapnen mot andra folk, utan mot fienden i det egna landet, mot
Hitler och hans anhängare och då det åter kan förvärva friheten och andra
folks aktning.»
Bakgrunden till det sensationella steget är egentligen mycket lätt
att genomskåda. Stalin ansåg ögonblicket gynnsamt för en politisk
offensiv. I bästa traditionella moskvastil bildades en tysk kommitte,
som uppträder i »nationell och demokratisk» maskering. I Moskva
vet man mycket väl, att den tyska oppositionen under inga omständigheter vill byta ut den nazistiska diktaturen mot en bolsjevikisk.
Den demokratiska förklädnaden är också mycket användbar med hänsyn till de demokratiska västmakterna, av vilka man alltjämt är beroende. För att försäkra sig om inflytande har man i spetsen för
kommitten placerat några gamla och pålitliga tyska kommunister.
Erich W einert var en ivrig propagandist för den kommunistiska
»arbetarkulturen». Som sådan har han säkerligen sina förtjänster.
I samma klass torde man också kunna sätta skriftställarna Willi
Bredel, Friedrich Wolf och Johannes R. Becher. Till tredje internationalens gamla garde höra Wilhelm Pieck, Florin, Hörnie och Ulbricht, som alla i riksdagen representerade det kommunistiska partiet.
Det är i deras händer, som den verkliga ledningen ligger, medan officerarna och soldaterna blott utgöra kulisserna och staffaget.
Den 12 och 13 juli hölls i Moskva de antifascistiska tyskarnas upp- 497
•. ~·
·.!>.
Eugen W estphal
smideväckande konferens, som till det tyska folket riktade ett manifest, vars väsenliga punkter här skola återges. Pravda återgav uppropet på första sidan tillsammans med en bild av det första numret
av Nationalkommittens organ »Freies Deutschland». Därmed har ännu
starkare poängterats den betydelse, som man på ryskt håll tillmäter
nybildningen.
Till en början talar manifestet om Tysklands förtvivlade läge.
Sedan vänder det sig med en lidelsefull anklagelse mot Hitler. ‘l’yskarna uppmanas att själva störta honom. Detta är, heter det, enda
räddningen från undergången.
»Därför är bildandet av en verkligt tysk regering den mest trängande uppgiften för vårt folk. Den kan blott framgå ur alla befolkningslagers frihetskamp, stödd på de kampgrupper, som sammanslutit sig för att störta Hitler.
De mot folk och fädernesland trogna krafterna inom armen måste därvidlag
spela den avgörandt: rollen. En sådan regering måste genast avbryta kriget,
föra tillbaka de tyska trupperna till rikets gränser och med uppgivande av alla
erövrade områden inleda fredsunderhandlingar. Målet är ett fritt Tyskland.
Detta betyder en stark, demokratisk statsmakt, som inte har någonting gemensamt med lVeimarregimens vanmakt, en demokrati, som redan i dess frö
förkväver varje försök till nya stämplingar mot folkens frihetsrätt eller Europas
fred. Hänsynslöst avlägsnande av alla lagar, som bygga på folk- oeh rashat,
upphävande av alla hitlerregimens institutioner, som vanära vårt folk, upphävande av alla hitlertidens tvångslagar, som rikta sig mot frihet och människovärde. Återställande och utökande av de politiska rättigheterna och sociala
framstegen, menings-, press-, organisations-, sam1:ets- och religionsfriheten.
Frihet för industri, handel och hantverk. Säkerställande av rätten till arbete
och rättmätigt förvärvad egendom som stulits av de nationalsocialistiska makthavarna, beslagtagande av deras förmögenhet, som äro skuld till kriget, liksom
krigsskojarnas. Handelsutbyte med andra länder som sund basis för det nationella välståndet. Omedelbart befriande av alla hitlerregimens offer och gottgörelse åt dem. Rättvis och skoningslös process mot krigsförbrytarna, ledarna,
deras supportörer och medhjälpare, som störtat Tyskland i fördärvet, i skuld
och skam, men amnesti åt alla hitleranhängare, som i rätt tid i handling gjort
sig fria från Hitler och anslutit sig till rörelsen f ör ett fritt Tyskland.
Manifestets slutord lyda:
Vi ha en stor fi:h·ebild i vår historia. För 130 år sedan, när tyska truppe1·
ännu stoclo som fiender på rysk mark, vände sig de bästa tyskm·na, von Stein,
Arndt, Clausewitz, York och andra, förbi de maktha’eande direkt till det tyska
folkets smnvete och 11ppmanade folket till frihetskamp. Alldeles som de vilja
vi med insats av all vår kraft och till och med våra liv göra allt för att vidga
vårt folks kamp och påskynda störtandet av Hitler. Den som på grund av
rädsla, vankelmod eller blind lydnad fortfar att gå med Hitler, handlar fegt och
bidrar till att driva Tyskland till nationell katastrof. Men nationens påbud stå
högre än »ledarens» befallningar. För folk och fädernesland! Mot Hitler och
hans krig. För omedelbar fred! För det tyska folkets räddning! För ett fritt
och självständigt Tyskland!»
Denna patriotiska appell till det tyska samvetet för en bättre tysk
framtid, för frihet, fred, rättvisa och demokrati kan inte undgå att
göra ett djupt intryck på många tyska kretsar. Det råder intet tvivel
om att uppropet är synnerligen skickligt avfattat. På alla avgörande
punkter ger det uttryck åt alla deras längtan, som nu opponera sig
498
Nationalbolsjevism – Tysklands framtid?
mot Hitler. Detta gäller i första hand avböjandet av det program,
som uppställts av inflytelserika kretsar i demokratierna, om en uppdelning av Tyskland. Vidare vänder det sig mycket realistiskt till
krigsmakten, som den enda makt utom partiet, som är i stånd att
störta nazismen. Å ven hänvisningen till den preussiska historiens
hjältar, som ryckte Tyskland ur Napoleons klor, hör hit. Bekännelsen
till demokratin med alla dess välsignelser är gemensam för nästan
alla Hitlers motståndare. Realistisk är också absolutionen åt alla
nazister som i rättan tid överge sin ledare för att ansluta sig till de
rättrogna.
Utan tvivel: Moskvas program är fyllt av lockande förespeglingar.
Moskva bekämpar inte Tyskland utan blott Hitler och hans klick.
Man är också fördomsfri och skicklig nog att inte uppvakta med
några kommunistiska fraser. Å ven underskrifterna under dokumentet äro ägnade att förvåna. I spetsen stå- förutom de redan nämnda
kommunisterna – tre tyska majorer, sedan följer en kapten och flera
löjtnanter, däribland ett barnbarns barn till Bismarck. Sedan kommer en rad meniga soldater. Å ven ett par teologer finnas bland undertecknarna.
I en ledare skriver Pravda för 2 augusti – och återger därmed utan
tvivel de högsta sovjetmyndigheternas hållning: »Vi äro av den
uppfattningen, att kommitten »Det fria Tyskland» kommer att spela
en ännu större roll vid hitlerregimens störtande och vid Tysklands
utträde i kriget än de fria italienarnas kommitte med hänsyn till
Italien, vilken kommitte länge existerat i London och består av representanter för skilda politiska riktningar från monarkister och republikaner till socialister och kommunister. Kommitten Fries Deutschland och dess manifest kommer att i tyska armen och hos tyska
folket ännu snabbare öka antalet motståndare till det hitlerska tyranniet.»
Visserligen har Moskva upphävt tredje internationalen, men de
gamla förbindelserna bestå. Den tyska aktionen var välorganiserad;
det bevisas av de bifallsyttringar, som genast strömmade in. I USA
hälsades kommitten för det fria Tyskland livligt välkommen av German Emergency Conference – en blott nödtorftigt maskerad kommunistisk organisation. På denna grupps vägnar sände dr Kurt Rosenfeld och Rudolf Köhler ett entusiastiskt telegram till utskottets presidium och hoppades snart kunna »räcka ett från Hitler och den tyska
imperalismen befriat Tyskland handen». Å ven från Syd- och Mellanamerika kommo telegram, vilkas kommunistiska ursprung lätt genomskådas; bland undertecknarna befann sig nämligen även den kände
kommunisten Ludwig Rerm.
Å ven bland de tyskspråkiga emigranterna har man börjat en livlig
och dyrbar propaganda. Som huvudvapen i denna kamp måste man
betrakta den i många stycken lärorika var-fjortonde-dagspublikationen >>Die Information>>, som sedan kort tid tillbaka utkommer i
Stockholm och vars framträdande och hållning helt och hållet
sammanfaller med bildandet av Kommitten för det fria Tyskland.
Å ven här undviker man sorgfälligt att bekänna färg. I n:r l av
499
..’ ._;·. ”··~—……-·
”‘._….._:
Eugen TFestphal
»Information» heter det i en artikel med det betecknande namnet
»För den tyska arbetarrörelsens enhet»: »Den plattform, på vilken alla
socialister, kommunister, kristliga, partilösa antifascister, pacifister
kunna enas, är ytterst enkel. Vi kämpa för: l. Tyskland som en civiliserad rättsstat. 2. Slut på kriget. 3. Full och oinskränkt självbestämmanderätt för alla folk, Österrike och Sudeterna inbegripna.
4. Atta- och sjutimmarsdag ·(och några andra sociala åtgärder).»
I n:r 3 av »Die Information» skrev författaren till artikeln »Den
tyska regimens kris har börjat» följande:
»’Xationalkommitten för det fria Tyskland’ är en urtysk angelägenhet, även
om den bildats av i Sovjetunionen fångna högre officerare och i Moskva boende
tyska politiker. Tyska patrioter tala till tyska folket . . . Det ligger i högsta
grad i alla fria folks eget intresse, att tyskarna själva bringa nazismen på fall,
avbryta kriget och införa en demokratisk ordning. Ett störtande av fascismen
genom tyska folket skulle i grund ändra hela den internationella situationen och
avvärja många hotande komplikationer. Det ligger i högsta grad i de förenade
nationernas eget intresse att efter måttet av sin förmåga stödja nationalkommitten för det fria Tyskland. Därmed främja de sin egen sak.»
Utrikesminister Eden har dock redan i den brittiska regeringens
namn förklarat, att man på engelskt håll icke erkänner kommitten.
Ä ven Ny Dag har i en ledare av 23 juli uttalat sig gillande om bildandet av nationalkommitten: »I uppropet till Tysklands folk heter
det, att nationen står över Hitler. En sådan frågeställning förfelar
inte sin verkan på det tyska folket. Ju klarare det militära nederlagets
oundviklighet framstår för gemene man bland tyskarna, desto lättare
kommer de också att upptäcka vad som är värdefullt: Tyskland eller
Hitler. Vi tror, att denna den. tyska befrielsekommittens enkla formel kommer att ha en helt annan effekt för påskyndandet av hitlerismens nederlag än den ‘vansittartism’ som tyvärr alltför flitigt
odlas och som inte kan ha annan effekt än att ge dr Göbbels ständigt
nytt stoff till den panik- och skrämselpropaganda, med vars hjälp
han söker hålla Tysklands massor fångna i nazismens tvångströjor»,
slutar detta trogna eko av husbondens röst.
Utrikespolitiskt och i de allierades förhållande till varandra var
bildandet av nationalkommitten en första klassens sensation, vars intryck och återverkningar väsentligen mildrades av Mussolinis oväntade fall och de därav följande djupgående förändringarna i Italien.
Intrycket att mycket allvarliga divergenser bestå mellan Ryssland
å ena sidan och västmakterna å den andra rörande den politik, som
man efter kriget skall föra mot Tyskland, har fått en effektfull bekräftelse. De engelska och amerikanska regeringarna hade inte ens
underrättats om att kommitten skulle bildas. Ä ven de krav som
fixerades på Casablancamötet – i vilket Stalin som bekant inte deltog- och som gingo ut på en kapitulation utan villkor, delas uppenbarligen inte av Ryssland. I de stora demokratierna vill man också
av telegram att döma i sin misstro utläsa ur manifestet, att tyskarna
skulle få betydligt lindrigare villkor, om de vända sig till ryssarna,
än om de utan villkor skulle kapitulera för England och Amerika.
De anglosaxisk-ryska motsättningarna– i synnerhet vad angår den
500
.’

-··–=-=··=—~——~–~~
N utianalbolsjevism – Tysklands framtid?
europeiska kontinentens framtida gestaltning – äro alltför påtagliga
för att kunna bortförklaras. Den amerikanske journalisten Edgar
}lowrer sammanfattar i en artikel i New York Post de aktuella motsättningarna i 7 punkter: l. Den amerikanska regeringen önskar
ingen revolution med mord på de nazister, som de allierade vilja döma
enligt laga dom – ryssarna uppmana nu tyskarna att omedelbart
begå myteri. 2. De allierade i väster erkänna ingen asylrätt, vilket däremot ryssarna göra. 3. Washington och London kräva kapitulation
utan villkor – Moskva tycks erbjuda fred i samma ögonblick som
nazismen är avlägsnad. 4. statsmännen i väster planera en fullständig ockupation av Tyskland, som skall fortfara någon tid – om den
nya tyska regeringen tillmötesgår Moskvas fordringar, är det knappast troligt, att ryssarna skulle kräva någon ockupation, om inte för
annat så för att hålla engelsmännen och amerikanerna på avstånd.
5. De allierade i väster erbjuda tyskarna en regeringsform i överensstämmelse med atlantdeklarationens principer, men naturligtvis
ingen fascistisk – ryssarna kräva, att eu s. k. demokratisk regering
bildas. 6. Enligt den amerikanska planen skall Tyskland fullständigt
avväpnas och ingen tillverkning av krigsmateriel tillåtas – Stalin
lovar de demokratiska tyskarna en arme, och denna arme måste
någonstans ifrån få vapen. 7. Om de båda amerikanska åsikterna,
dels att ‘ryskland under en hel generation bör hållas borta från deltagande i de internationella trupper, som kunna komma att skapas,
och dels att Tyskland bör decentraliseras som politisk och ekonomisk
enhet, säger Stalin inte ett ord.
Nationalkommitten i Moskva har bildats på kommunistiskt initiativ och med Stalins effektiva hjälp. De politiskt ledande och ansvariga
äro bekanta kommunistledare. Det torde vara en smula naivt att tro,
att de eller Stalin skulle uppge sin gamla politik och sitt gamla politiska inflytande i och med att komintern avskaffades. Detta faktum
få och kunna inte heller de talrika demokratiska och patriotiska fraserna ändra. Vidare har han av det förgångna lärt, att man inte får
ställa sig i vägen för de nationella krafterna, utan måste begagna
sig av dem. Därför uppträder nu den ryska propagandan som kommunism med nationellt förtecken, varvid tyngdpunkten ligger på en
mycket stark utrikespolitisk anknytning till Sovjetunionen. Detta
står tydligt att läsa mellan raderna i manifestet. Under nationalkommunismens – kommunismens på nationalistisk basis – baner
kommer Moskva att efter kriget fortsätta sin världsåskådningskamp
om herraväldet på den europeiska kontinenten. Kominterns organisationsform är utlevad, men man h;:tr funnit en ny, livsduglig och löftesrik.
I Tyskland av imorgon, soin uppgivit de alltyska maktdrömmarna
om rysk jord och huvudsakligen är orienterat österut, ser man en ny
bundsförvant i den världsmaktspolitiska kampen om herraväldet på
jorden. Härvidlag betjänar man sig också av de olösta sociala frå-
gorna, liksom av de oerhört tillspetsade nationella spänningar, vilka
genom naziherraväldets upplösande karaktär i hela Europa antagit
en synnerligen farlig dynamisk form. Den rena kommunismens ideo- 501
H’ ..·.·····—~—-
..
Eugen W estphal
logi är inte omfattande nog. Den verkade tvärtom avskräckande på
många kretsar. En ny ideologi – nationalbolsjevismens – har nu
funnits. Just i Tyskland vänta sig många med en viss rätt genomgripande framgångar.
Vad är då nationalbolsjevismen~ I Tyskland kom nationalbolsjevismen efter förra världskriget från olika håll. Dessa grupper avveko
i många frågor från varanqra. Alltefter sin härkomst betonade de
kraftigare antingen den kommunistiska eller den nationalistiska sidan av programmet, men gemensamt för alla var ett försök till en
intim sammansmältning av revolutionär nationalism och bolsjevism.
Av de kommunistiska elementen användes nationalbolsjevismens ideologi ofta som en skicklig maskering för att fånga nationalistiska kretsar. I nationalistiska kretsar var antagandet av ett kommunistiskt
program inåt och en mycket långt gående utrikespolitisk orientering
mot Sovjetryssland ett medvetet försök att undgå nederlaget av 1918
och dess följer. Den gemensamma ideologiska plattform, på vilken
båda riktningarna stodo och där de kunde mötas, var den fanatiska
aversionen mot liberalismen. Från marxismen övertog man en rad
suggestivt verkande begrepp. I dessa kretsar begagnade man uttrycken »proletär nation» och »preussisk bolsjevism». Man talade om de
»undertryckta folkens» enhetsfront och om >>kapitalistiska nationer».
Man sammankopplade den marxistiska klasskampsiden med en revolutionär nationalistisk utrikespolitik. I en av dessa typiska publikationer av år 1930 heter det något förvirrat: >>Genom att vi förstodo
Tysklands läge kommo vi till den övertygelsen att detta med vår
lidelsefulla kärlek omfattade lands och folks öden i framtiden blott
kan formas av den klass, soni med rätta kallar sig den proletära.
Just vi – som nationalister – upplösa för nationens skull den släktskap med delar av detta folk, som dessa själva genom sitt handlingssätt förverkat. Detta är att slita sönder folket i klasser. Vi beklaga
inte detta sönderslitande. Det härskande systemet heter ofrihet, nationens underkastelse under anonyma makter; det betyder de arbetande massornas rättslöshet till förmån för ett skikt, som uppträder
med ledaranspråk, som vi inte erkänna såsom berättigade. Vi önska
nationens enhet, Tysklands blomstring och frihet. Vägen heter klasskamp, målet nationen.>>
Gemensam för kommunismen och nationalbolsjevismen är också den
starkt avböjande hållningen gentemot den borgerliga världen. I det
redan citerade dokumentet heter det på ett annat ställe: »Med bourgeoisin kunna vi inte längre sluta något förbund. Vi underkasta oss
inte längre dess system. Vi ha inte längre något fädernesland, som
heter Tyskland, i vilket den besuttna borgerligheten härskar. Men vi
se vår fiende, som spärrar vägen för oss till friheten, den nationella
och socialistiska: den tyska bourgeosien. Och vi se vår uppgift: Att
övervinna bourgeoisien i revolutionär klasskamp. Att slå bourgeoisien
betyder att träffa den främmande utsugaren. Det finns bara en lösning för ett socialistiskt, fritt fädernesland.»
Ä ven nationalbolsjevismens antikristliga, hedniska ton är en viktig
beståndsdel i denna ideologi. Sålunda heter det i en skrift av K. O.
502
Nationalbolsjevism – Tysklands framtid?
Pätel, en typisk representant för nationalkommunismen i Tyskland:
… »blott från den store Fredriks Potsdam med dess ‘hedniska’ skepsis
kan bron slås över från den totala statens filosof Regel och den marxistiska utvidgningen av hans läror till den socialistiska staten av
imorgon. Ty den tyska nationalismen är idag och var då hednisk.»
Åven den preussiska linjen satte – i den mån den kom från »höger»
– sin prägel på nationalbolsjevismen. Man vill visserligen inte veta
av något preussiskt herravälde över Tyskland, men man menar preussisk »hållning, princip och andlig verklighet». De preussiska och
socialistiska idealen mötas på det plan som bildas av det spenglerska
begreppet »preusserdöme och socialism». Preussen uppfattas där som
ett »försocialistiskt kraftfält», som en ung ideolog uttryckt saken.
»Man kommer inte förbi detta Preussens existens.» Och man åberopar
ej blott Spengler och Mooller van der Bruck utan även Rodbertus och
Lassalle.
Vid slutet av den nationalbolsjevikiska revolutionen står planhushållningsstaten. Man krävde, att »näringslivet överföres till nationens gemensamma egendom och att jorden förklaras tillhöra nationen. Därav följer nationalisering av alla större och medelstora
företag, omedelbar och i stor skala genomförd kolonisation i öster,
den romerska arvsrätten ersättes genom en tysk gemensamrätt.»
Den tyska nationalbolsjevismen kom från två i grund skilda utgångspunkter, vilka i regel stå oförsonliga gentemot varandra: kommunismen och nationalismen. Man måste tänka sig in i den tyska
efterkrigstidens hela förtvivlan för att förstå hur dessa båda poler
kunde mötas och sammansmälta. Den nationella kommunismen var i
det revolutionära marxistiska lägret dels övervägande en maskering
för att dra till sig de energiska och revolutionära elementen i det
nationella lägret, dels en politisk riktning som framgick ur spartakistförbundet och avböjde att de tyska kommunisterna intimt bundes vid
Ryssland; den önskade en klar, oavhängig, nationell politik. Denna
hamburgerriktning under Lauffenberg och W olffheim fick sedan av
Radek det ironiskt menade namnet »Nationalbolsjevism».
I det nationalistiska lägret hyllade man tanken på ett ekonomiskt
och militärt förbund med Sovjetunionen. Gemensamt med denna makt
ville man med våld undanröja Versaillesfreden. Inrikespolitiskt accepterade man bolsjevismen, emedan man av kommunismens fasthet och
dynamik väntade sig en militär motståndskraft, som Tyskland inte
längre ägde. En som – för övrigt med sina rötter i det nationella lägret -klarast företrädde tanken att utdriva de allierades djävul med
bolsjevismens Belzebub var professor Paul Elzbacher, som i sin broschyr »Bolsjevismen och den tyska frågan» talade för en desperat
nationalbolsjevism och på tal om Versaillesfredens förödmjukelser
förklarade, att det fanns ett hjälpmedel, som dock inte är något för
svaga själar, nämligen bolsjevismen. Tanken att i förtvivlans hämndbegär kasta sig i armarna på bolsjevismen dyker för övrigt ideligen
upp i publikationerna första tiden efter det förlorade första världskriget.
1923 stod Tyskland åter tätt vid avgrundens brant, ekonomiskt som
503
·,…..,_.
Eugen W estphal
politiskt. Riksregeringen stod inför oerhörda inrikes- och utrikespolitiska svårigheter. Så kom Ruhrockupationen, som sammansvetsade
tyska folket till enhet och enighet. De kommunistiska och socialdemokratiska arbetarna vid Ruhr bekände sig undantagslöst till Tyskland. Man kämpade gemensamt mot den franska separatismen. Nationalisterna och kommunisterna räckte varandra handen över nationalhjälten Schlageters grav. Radeks träffande definition på Schlageter som »vandraren i intet» ·utlöste i höger- och vänsterkretsarna en
diskussion, som gav ett kraftigt genljud. Något enhetligt samgående
kom dock inte till stånd.
Vid denna tid bröto sig också några män, som senare skulle spela
en viss roll vid den tredje nationalbolsjevikiska vågen, loss ur sina
organisationer, såsom Ernst Niekisch, August \Vinnig och Otto
Strasser.
1929 var det slut med det tyska välståndet. En ekonomisk nedgångsepok började och samtidigt en ny nationalbolsjevikisk våg. Kommunistiska partiet framlade sitt program för >>Tyklands nationella och
sociala befrielse>>. I det kommunistiska partiet fanns det en nationalkommunistisk fraktion, Aufbruchkreis med ett antal yngre nationalistiska officerare i spetsen: Ludwig Renn, Beppo Römer och Richard
Scheringer. De krävde ett nationellt befrielsekrig mot segermakterna
i intimt samarbete med Sovjetryssland. I dessa och besläktade kretsar
kämpade man lidelsefullt mot tanken på ett interventionskrig mot
Sovjet, vilket inte så sällan krävdes av det nazistiska lägret.
Aren 1930-1933 funnos starka nationalbolsjevikiska strömningar i
de nationalrevolutionära förbanden, bl. a. i >>Wehrwolf», strassers
Svarta front och i vissa läger 1 Hitlers SA. Klarast omhuldade man
denna ideologi i den tyska Jugendbewegung. Ernst Jlinger ur
Freischar Schill var deras ideolog..I sin bok »Arbetaren>> har han
präglat det kommande århundradets typ. >>Arbetaren>> träder som
avgörande storhet in i historien. Han har ingenting att göra med den
borgare, som kom efter franska revolutionen. Han är bäraren av den
nya staten. Nationalismen och socialismen voro det nittonde århundradets ideer. I den nya tidsåldern däremot gäller arbetet som huvudprincip. Tekniken behärskar den andliga världen i det tjugonde århundradet. I stället för den liberala ordningen kommer arbets- och
statsdemokratien, i stället för författningarna arbetsplanen.
Den nationalbolsjevikiska tendensen bekämpades visserligen häftigt
av nazismen. Jugendbewegung avböjdes som >>bolsjevikisk». Rosenberg höll 1935 ett betecknande föredrag mot de nationalbolsjevikiska »Aussenseiter». Vid samma tid publicerades i Völkischer Beobachter hans skarpa artikel mot den konservativa Mceller van der
Bruck. Ernst Niekisch och hans »motståndskrets>> fortsatte till november 1934 sitt energiska arbete i de gamla gängorna, skyddade av
vissa kretsar i riksvärnet. Sedan övergingo han och hans vänner till
illegal verksamhet, och 1938 dömdes Niekisch och ett stort antal av
hans politiska medarbetare till livstids straffarbete.
Men de nationalbolsjevikiska tendenserna drevo alltjämt sitt spel
inom hitlerpartiet. I synnerhet togo de sin tillflykt till Hitlerjugend.
504
Nationalbolsjevism – Tysklands framtid?
Hermann Rauschning, som med stort bekymmer såg denna utveckling,
säger i sin första bok »Nihilismens revolution» mycket träffande:
»När ‘l’redje rikets organisationer falla sönder, komma måhända dessa
strömningar att göra sig mera märkbara än hittills.»
Den nationalbolsjevikiska moskvakongressen ägde rum under frambesvärjande av Steins, Clausewitz’ och Arndts andar. Ordensprydda
tyska officerare sammanträdde under lysande, svartvitröda fanor. Av
den oerhörda propagandan med flygblad och radio har ekot redan nått
Berlin. I de initierade kretsarna inom och utom armen sysselsätter
man sig ingående med Tysklands framtid i den nationella bolsjevismens
tecken. Den schweiziske publicisten Albert Oeri, mycket insatt i tyska
förhållanden, berättar att man i Berlin talar om en militär »tauroggenriktning>>. Tauroggen var den plats, där den preussiske generalen
YOU York och ryssen Diebitsch träffades. Där träffades en överenskommelse, som betydde början till slutet för Napoleon. Den artikel,
som nyligen från Malinins penna inflöt i den ryska tidskriften »Kriget
och arbetarklassen>> och vilken lämnar frågan om en total tysk avrustning öppen samt ironiserar över de polska anspråken på tyskt
territorium och de vansittartska tankegångarna, känner man också
till i de tyska kretsar, som avsides från den nazistiska politiken djupt
bekymrad tänker på Tysklands framtid. Man är övertygad om att
Stalin av självbevarelsedrift inte strävar efter en uppdelning av
Tyskland – rikets enhet är även i dag det största bekymret för de
inflytelserika oppositionella kretsarna i Tredje riket.
Det råder inte något tvivel om att Stalin med glädje skulle se, att
sådana kretsar övertoge makten. Ett fredsslut vore möjligt efter
Tredje rikets likvidering. Tyskland komme fullkomligt under ryskt
inflytande. En utjämning med västmakterna, uppbyggandet av en
demokrati, kontinuiteten med den tyska humanismens ideer samt
iistadkommandet av fri utrikespolitisk position vore då naturligtvis
illusoriska. Den logiska följden av en nationalbolsjevikisk seger i
Tyskland bleve en sammansvetsning av Tyskland och Ryssland till ett
ekonomiskt och militärt block under Stalin, ett block som inte kunde
besegras av någon koalition i världen. I Tyskland skulle denna
>>preussiska bolsjevism» kunna uppsuga stora delar av armen och
hitlerpartiet, vilkas ideologiska basis ligger kommunismen betydligt
närmare än de demokratiska »plutokratiernas». Följden vore en fortsättning av det latenta krigstillståndet, nya svindlande rustningar
och slutligen en definitiv, planetär sammanstötning mellan de anglosaxiska demokratierna och Tyskland-Ryssland. Civilisationen skulle
inte kunna överleva den kampen.
Låt oss betänka vad en tysk konservativ skriftställare A. E. Giinther
1932 skrev i »Deutsches Volkstum», rader som än i dag ha sin giltigbet: »Nationalbolsjevismens styrka kan inte utläsas ur medlemsantalet i ett parti eller i en grupp, inte av tidskrifternas upplagesiffror.
Man måste ha en känsla för den radikala ungdomens beredvillighet
att besluta sig för nationalbolsjevismen för att fatta, hur plötsligt en
dylik rörelse kan hoppa över från en sektartad krets till hela folket.»
505
…..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner