Näthat och egenansvar
Ett fungerande rättssamhälle kräver en tydlig lagstiftning. Men all lagstiftning är egentligen en nödåtgärd när det mellanmänskliga samspelet inte fungerar. Lagarna rycker in i de fall när det sociala ansvaret och människors moraliska kompass har kollapsat. Detta gäller ytterst både internetkommentarer och vapenexport, menar Hugo Fiévet.
Debatten om det så kallade näthatet blossade hastigt upp kring årsskiftet 2012-2013. Även om diskussionen i första hand inte kom att handla om hur vi uppför oss på Internet generellt utan om feminism, antifeminism och rasism, så visar den på hur kort minnet i den offentliga debatten ofta är. Vi både kan och bör diskutera lagstiftning och gemensamt politiska riktlinjer. Detta kan dock aldrig ersätta det personliga ansvaret. Problemet är att frågan om egenansvaret ofta med lyser sin frånvaro i dessa sammanhang, vilket leder till en skev diskussion.
Låt mig ta ett exempel. 2008 hölls rättegångarna mot de unga män som stod bakom nedladdningssajten Pirate Bay. 2009 var det val till Europaparlamentet och Piratpartiet fick 7 procent av de svenska rösterna. De hetaste frågorna på dagordningen var kampen för personlig integritet och emot övervakning. Svensk media var inte sen med att ta skaparna av sajten i försvar och ledande politiker lyckönskade Piratpartiet till dess plats i Europaparlamentet. Att vara för det okontrollerade Internet, och rätten till anonymitet var en självklarhet och offentlig nedsläckning av sajter betraktades som den vidrigaste formen av censur.
Fyra år senare blossar en ny debatt upp. Denna gång om näthat. Flera kvinnliga journalister och debattörer vittnar om hur de fått motta dödshot och nedsättande kommenterar via internet. Att anonymiteten på Internet och möjligheten att uttrycka sig i kommentarsfält utan att uppge sin identitet har sina baksidor blev uppenbart. Det blev ett forum för dödshot, kränkande tillmälen och allmänt taskig och osakligton.
Det massmediala minnet visade sig här vara mycket kort. Från ledande journalister och opinionsbildare hördes nu helt andra tongångar än i bara ett par år tidigare. Det hördes rop på att diskrimineringslagstiftningen skulle skärpas och ännu fler yttranden kriminaliseras.
Debatten om näthat utmynnade till stor del i frågor om könsroller och invandringskritik och mindre i frågeställningar vi uppför oss mot varandra. Detta visar på att frågan om det personliga ansvaret kommer långt ned på agendan i Sverige. Detta mönster tenderar tyvärr att upprepa sig och löper som en råda tråd genom den svenska allmänna debatten.
Ytterligare ett exempel på detta fick jag själv uppleva då jag nyligen deltog i ett samtal om den svenska vapenexporten i Riksdagen där en lång rad institutioner och kommittéers riktlinjer utvärderas och skärrskådades. En adekvat lagstiftning och en fungerande uppföljning är nödvändigt. Men vad som efteråt slog mig var hur frågan om det personliga ansvaret lyste med sin frånvaro. Inga riktlinjer eller lagar i världen kan ersätta den moraliska insikten i det problematiska med att signera vapenkontrakt med diktatoriska stater. En regering eller en tjänstemannakår som ryggradsmässigt reagerar mot detta torde vara den bästa garanten för att vapen inte ska hamna i fel händer. Bara lagstiftning är inte tillräckligt.
Ett fungerande rättssamhälle kräver naturligtvis en tydlig lagstiftning som klargör vad som är rätt och fel. Men all lagstiftning är egentligen en nödåtgärd när det mellanmänskliga samspelet inte fungerar. Alla människor är ofullkomliga och kan göra fel. Lagarna rycker in i de fall när det sociala ansvaret och människors moraliska kompass har kollapsat. Detta gäller ytterst både internetkommentarer och vapenexporter. Att inskränka yttrandefriheten på Internet må vara krångligt, men är säkerligen möjligt. Att övervaka varenda steg i exportkedjor skulle vara mycket kostsamt men är teoretisk görligt.
Frågan är om vi vill ha ett samhällsklimat där detta behövs. Istället för att kantra i diskussioner om nya regler eller att det finns för många människor med bisarra åsikter borde vi tala om det egna ansvaret. Det engelska begreppet Civic Virtue – förmågan att odla karaktärsdrag som bidrar till det goda samtalet och det öppna samhället – är en god utgångspunkt. Tyvärr finns det inte ens en svensk översättning av detta begrepp. Ska frihet fungera krävs en moralisk kompass som garanterar att vissa normer upprätthålls, normer som värnar om repsekt för andra och en rimlig debatton. Annars riskerar lagstiftningen och tvingande regler att ersätta människors förmåga att skilja på rätt och fel. Vi unga kristdemokrater vill inte se en sådan samhällsutveckling. Istället måste diskussionen om det egna ansvaret komma igång på allvar.
Hugo Fiévet är förbundsstyrelseledamot i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
Läs mer om näthat:
Kränkningar kan inte lagstiftas bort (22/2) av Marika Formgren (intervju med David Eberhard)