Print Friendly

Näringslivet bör lära sig av den offentliga sektorns misstag

Av Lars Anders Johansson | 6 december 2013

Det finns ett nyväckt intresse för konst i privata, offentliga miljöer. Men risken finns att näringslivet gör samma misstag som den offentliga sektorn, där oangenäma byggnader utsmyckas med malplacerad samtidskonst, varnar Lars Anders Johansson.

Det är en intressant paradox att många av de vackraste och mest omtyckta kulturmiljöerna tillkom långt före den moderna kulturpolitikens högtflygande ambitioner om att föra ut kulturen i hela samhället. Sedan 1960-talet har den offentliga kulturpolitiken som mål att en procent av medlen vid offentliga byggprojekt skall läggas på konst och utsmyckning. Många kommuner och landsting tillämpar denna princip, bland annat Stockholm vilket utlöste en intensiv debatt om konstinköpen för miljoner till Nya Karolinska sjukhuset som är under uppförande i Solna.

Trots detta räcker det med att kasta en snabb blick på en offentlig byggnad från förra seklets byggnad och på en som är uppförd efter 1963 för att inse att det knappast lades mindre möda och medel på utsmyckningen tidigare. Detta gäller för övrigt inte bara offentliga byggnader. Den som vandrar genom Östermalm i Stockholm – en stadsdel som uppfördes på spekulation under landets liberala guldålder kring förra sekelskiftet – slås av de magnifikt utsmyckade fasaderna.

I Uppsala kan man göra en intressant iakttagelse i skiftena i inställning genom att jämföra det gamla mentalsjukhuset Ulleråker och det alldeles nybyggda Psykiatrins hus. Medan Ulleråkers sobert utsmyckade byggnader, med spröjsade fönster och klockstapel ligger behagfullt utspridda på åsen med utsikt över Fyrisån, åkrar och ängar med betande kor utgörs det nybyggda Psykiatrins hus på Akademiska sjukhusområdet i Västra Uppsala av ett kantigt komplex i glas och stål, i svart och grått. Byggnaden har redan kritiserats av psykologisk expertis för att den kan upplevas som skrämmande och alienerande för patienterna.

Dagens olyckliga situation är en konsekvens av ett antal parallella utvecklingslinjer. För det första innebar den totala omsvängning som skedde inom den svenska arkitekturen så gott som över en natt 1930 att den gamla principen om att myndighetsbyggnader i princip skulle vara konstverk i sig själva, för en ideologiskt motiverad stramhet. Det går visserligen att argumentera för att den tidiga modernismens stramhet i sig rymde estetiska kvaliteter. Detta kan dock inte sägas om den andra vågens massfabricerade modernistisk arkitektur som sköljde över Sverige från slutet av 50-talet och framåt och som fick sin kulmen under miljonprogrammet. Vid det laget ritades husen av ingenjörer snarare än arkitekter och kvantitet premierades framför kvalitet i såväl byggnads- som estetiskt avseende.

Den entusiasm som det moderna projektet hade mött bland kulturfolk och intellektuella och som gjort att få protesterade mot 30-talets rivningsentusiasm i den svenska städerna kom att svalna betänkligt när man såg vad det var för slags byggnader som växte upp i de gamla stadskvarterens ställe. Som ett slags ad hoclösning på förfulningen av de offentliga miljöerna inrättades enprocentsregeln där fula miljöer skulle lyftas genom offentligt ägd konst.

En annan utvecklingstrend var den utveckling mot korporativism som kom att prägla den svenska kulturpolitiken från 30-talet och framåt och som spelade en avgörande roll för de offentliga konstinköpen. Även om den offentliga kulturpolitiken på pappret till stor del handlade om att stimulera och främja konstnärlig kvalitet kom den i praktiken i stor utsträckning att handla om att hålla yrkesverksamma konstnärer försörjda. De offentliga konstinköpen blev med andra ord ett slags mecenatverksamhet.

Det är inte ovanligt att de konstråd som tillsätts för att ansvara för inköpen av konst rekryteras från konstnärsorganisationernas kretsar. Konsekvensen blir lätt att konstinköpen speglar vad som för tillfället råkar vara trendigt i konstnärskretsar men som i nästa stund kan vara hopplöst daterat. När det är konstnärsorganisationerna som får sätta agendan för inköpen blir det lätt deras egna medlemmars försörjning som hamnar i första rummet, vilket riskerar att gå ut över den konstnärliga kvaliteten. Den som beskådat konsten på väggarna i en genomsnittlig landstingsmiljö förstår vad jag menar.

Idag ägs många av de offentliga miljöer vi dagligen vistas i av privata företag: Shoppinggallerior, flygplatser och evenemangsarenor är exempel på sådana privata offentliga miljöer. I takt med att vetskapen om konst och kulturs betydelse för välbefinnandet har ökat har allt fler inom näringslivet kommit att intressera sig för att integrera konst och kultur i dessa miljöer, både av ideella, humanistiska och av kommersiella själ.

Privata offentliga miljöer ägs oftast av stora företag vars organisation påminner om strukturen i offentlig sektor, inte minst gäller det sådana företag som har stora ansiktslösa ägarkollektiv. Risken när sådana företag börjar intressera sig för konst och kultur är att de upprepar den offentliga sektorns misstag. Så gjorde man exempelvis på arkitekturens område där de privata byggherrarna gick i de offentligas spår och lät den nya generationen av modernistiska arkitekter sätta agendan. Idag är det samma arkitektbyråer som ritar alla stora komplex oavsett om det rör sig om privata eller offentliga uppdragsgivare, vilket medfört en bedövande likriktning.

Ett sätt för näringslivet att undvika att hamna i den situation som råder inom den offentliga sektorn, där oangenäma byggnader utsmyckas med malplacerad samtidskonst, är att skrida in redan på ritningsstadiet. För att våga detta krävs både kunskap och självförtroende samt en stor medvetenhet om vad man vill uppnå. Det är sannolikt enklare i ett företag med en stark individuell ägare eller exempelvis ett familjeföretag.

Går man tillbaka till tiden före den modernistiska hegemonin finns gott om exempel på hur rikt utsmyckade till exempel shoppinggallerior kan vara, istället för de sterila industrimiljöer de liknar idag. Galleria Vittorio Emanuele II i Milano är kanske det främsta exemplet men i Stockholm finns liknande exempel i till exempel Birger Jarlspassagen. Samma princip skulle kunna tillämpas på evenemangsarenor och flygplatser. Utsmyckningen behöver inte komma i efterhand, den kan vara en del av byggnaden. Byggnaden i sig själv kan vara ett konstverk.

Det är dock inte alltid man har möjlighet att bygga nytt från grunden. Oftast sitter företagen med redan färdiga byggnader, och vill höja dessa ogästvänliga miljöer genom inslag av konst och kultur. I ett korporativistiskt land som Sverige är det bekvämaste sättet då att förlita sig på expertisen hos arkitektbyråer och konstnärsorganisationer och sedan luta sig tillbaka. Men att som beställare på detta fall kapitulera inför expertisen kan vara kontraproduktivt i strävan efter konstnärlig kvalitet, allra helst om beställaren inte själv förmår skilja mellan vad som håller hög kvalitet och vad som inte gör det.

Det är visserligen vanskligt att sammanblanda konstnärlig kvalitet med kommersiell framgång, men den kommersiella konstvärldens kvalitetsdefinitioner är i alla fall en mer tillförlitlig vägvisare än det rena godtycke och den svågerpolitik som präglar konstnärskretsarnas eget urval. Det vore en intressant lek med tanken att låta inköpen av konst till privata offentliga miljöer helt och hållet avgöras av ekonomiska hänsynstaganden: de verk som köps in skall kunna avyttras till ett högre pris inom en tioårsperiod och på så sätt finansiera inköp av ny konst. Genom ett långsiktigare perspektiv skulle utsmyckningen av privata offentliga miljöer kunna bidra till att haussa spirande konstnärskap samtidigt som den skulle driva på kvalitetstänkandet inom samtidskonsten.

Det finns åtskilliga lärdomar att dra från den kulturella blomstring som inträffade i Sverige runt förra sekelskiftet, under en period när de offentliga åtagandena på det kulturella området var ytterst sparsmakat. Då var det en självklarhet för både privatpersoner och företag att utsmycka de miljöer de byggde upp, oavsett om det handlade om varuhus, kontur eller industrier. Genom privata donationer byggdes magnifika konstsamlingar upp, liksom stiftelsedrivna institutioner som Skansen och Nordiska museet.

Näringslivets nyväckta intresse för konst och kultur i privata offentliga miljöer skulle kunna vara fröet till en ny sådan kulturell blomstringsperiod, om man bara undviker att fastna i någon av de fällor som gillrats under ett halvsekel av offensiv offentlig kulturpolitik.

lars_anders_johanssonLars Anders Johansson är Svensk Tidskrifts kulturredaktör.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner