Print Friendly

När yttrandefriheten försvinner

Av Jonas Grafström | 28 november 2014

tyrannyofsilenceTyranny of Silence
Flemming Rose
Cato, 2014
Länk till video av boksamtalet

Säkerhetsvakter var inte något som jag väntat mig på Catoinstitutet i Washington, D.C. för en bokpresentations skull, i alla fall inte tre i uniform. Uniformerna signalerade att stormen som följde publiceringen av 12 teckningar som sades föreställa profeten Muhammed i danska Jyllandsposten inte har blåst över för Flemming Rose som var kulturredaktören som valde att publicera dem.

I boken Tyranny of Silence tar Rose sin utgångspunkt i publiceringsbeslutet men boken bör framförallt ses som en diskussion om yttrandefrihetens bakgrund och framtid. Det bör direkt sägas att Rose inte är en Lars Vilks-karaktär. Där Vilks är ett yrväder till konstnärssjäl är Rose en samlad akademiker med fötterna på jorden. Rose var Berlingske Tidendes korrespondent Moskva mellan 1990 och 1996. Därefter arbetade han i Washington, D.C. mellan 1996 och 1999 för att sedan återvända till Moskva för Jyllandspostens räkning. Där stannade han till 2004 då han blev kulturredaktör för Jyllandsposten. Sedan 2010 är han tidningens utrikespolitiske redaktör.

Som kulturredaktör satte Rose den 30 september 2005 avtryck i mediehistorien. I Danmark hade en barnboksförfattare haft svårt att få tag på en tecknare som ville ta på sig uppdraget att illustrera en barnbok om profeten Muhammeds liv. Rose ville se om det fanns en självcensur och bjöd därför in tecknare att för en symbolisk summa bidra till Jyllandspostens artikel på temat yttrandefrihet. Av de 40 som tillfrågades lämnade 12 in bidrag.

Bilderna i sig var av vitt skilda slag. En föreställde en man i sandaler vandrande i öknen. En annan en vanlig pojke med en fotbollströja med namnet Muhammed på. Den som ställde till mest liv var en teckning av Kurt Westergaard föreställande en skäggig man med en turban med en bomb i samt ett koranstycke.

När bilderna visades på seminariet blev jag något förvånad över att det blivit sådant liv över dem. Samma reaktion berättade Rose att många muslimer haft. Han berättade om mail där muslimer uttryckt att de varit arga tills de sett bilderna samt att de flesta ansåg att de på bilderna såg ut som sikher och inte araber. Bilderna menade Rose hade använts för att leda bort uppmärksamhet från interna problem i länderna och de bilder som visats för allmänheten hade ofta inte varit sådana som publicerats i Jyllandsposten.

Så sent som den 11 november 2014 sa Jan Guillou ”Om Jyllands-Posten gör en teckning där Jesus blir våldtagen analt av George Bush och oralt av Anders Fogh Rasmussen så kan de snacka om att testa yttrandefriheten” till Ekstrabladet. Om Guillou får möjlighet att läsa Tyranny of Silence kommer han se att Jyllandsposten har publicerat karikatyrer av Jesus, judar och koncentrationsläger tidigare. Möjligen skulle de kunna publicera det Guillou har suttit hemma och funderat ut men vad skulle poängen vara? Muhammedteckningarna publicerades för att testa om vi var fria. Kan vi säga vad vi vill, var frågan och svaret var inte ett klockrent ja. Under seminariet kom den hypotetiska frågan upp om vilka i publiken som skulle våga komma upp på scenen och rita en Muhammedteckning, jag räckte inte upp handen.

Konst kan föra samhället framåt genom att bryta tabun och ändra tankemönster. Det kan låta lite vänster men Rose för under flera sidor fram idén om att individens frihet är begränsad av auktoriteter i samhället som exempelvis kyrkan eller Sovjetsystemet som han bodde i. Att våga kritisera religionen är inte med syfte att attackera en minoritet utan för att befria den.

Rose tar även in läsaren i sin erfarenhet från Ryssland och tidigare Sovjet. Där regimen beskrev kritik mot Sovjetsystemet och dess brott mot mänskliga rättigheter som västlig kulturimperialism. Paralleller dras till att vår kritik av brott mot mänskligheten inom vissa muslimska länder beskrivs som kulturimperialism, där personer i väst indirekt säger att vi ska låta människor i andra länder få bete sig som de vill. Precis som vissa i väst sa att vi inte skulle kritisera östländer för att det var en fråga som enbart rörde de som bodde i länderna, något dissidenter i Sovjet inte höll med om.

En stor del av boken upptas av Östeuropas yttrandefrihetsrörelse, kanske en alltför stor del. Inte för att den inte är intressant utan för att det känns som att boken svävar iväg från den röda tråden. Boken känns som en cocktail med många bra ingredienser som inte helt passar tillsammans.

Rose jobbar hårt med att sätta in yttrandefrihetsfrågan i sitt rätta sammanhang. Weimarrepublikens förbud mot nazisternas hattal mot judar fungerade inte. Inskränkningar i yttrandefriheten snarare hjälpte dem. Deras uttalanden prövades i rättegångar där de även dömdes. Men rättegångarna blev plattformar där de fick möjlighet att ventilera och argumentera för sin sak. Weimarrepubliken fallerade för att de inte kunde/försökte skydda de som sa emot nazisterna från fysiskt våld.

Den viktiga poängen Rose vill att vi tar med oss är att om vi tillåter den absoluta skillnaden mellan ord och handling bli grumlig och vi börjar förbjuda ord, inte för att de uppmanar till direkta brott utan för att de sårar någons känslor har vi tillåtit någon annan att bestämma vad kan prata om och hur och vilka berättelser vi kan framföra. Det finns en stor fara i detta. Där ord tar slut tar våld vid. Förbjuds tal kommer människor gå till mer konkreta handlingar.

En muslim har rätt att skämta om en jude och en vit man kan diskutera abortfrågan fast han saknar livmoder. Det har växt upp en mindre flora av nyvänster som hävdar att man måste tillhöra en grupp för att kunna prata om den eller kritisera den. Det vill säga, om man är vit heterosexuell man ska man vara tyst. Rose visar hur absurt detta resonemang är när han ställer frågan om vi hade rätt att kritisera apartheid i Sydafrika trots att vi inte bodde i landet. Självklart ska vi kritisera problem även om de vita i Sydafrika blir ledsna och kränkta.

Boken är mest relevant i relation till yttrandefrihetens framtid i Europa. Efter teckningskrisen argumenterade vissa att de hade rätt att inte bli kränkta. I FN har länder som Ryssland, Kina och flera arabländer arbetat för lagar som förbjuder ”kränkande tal” med argumentet att det ska skydda minoriteter. Att syftet är att kunna tysta inhemska kritiker ses tydligt i exempelvis Ryssland där lagar mot homosexuell propaganda har införts eftersom den påstås skydda befolkningen från kränkningar. En bred yttrandefrihet är viktig eftersom kriminalisering av vad människor får säga är det närmaste staten kommer att bestämma vad vi ska tänka. Kan vi inte uttrycka det vi tänker då är vi inte fria.

Jonas Grafström är visiting scholar vid George Mason University.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner