Print Friendly

När vänstern tar över: ”USA, ut ur Europa”

Av Mats Johansson | 28 maj 2010

Så fick då nyheten om de rödgrönas omläggning av svensk utrikespolitik i anti-amerikansk riktning sent omsider ett genomslag. Nu har det blivit ett herrans liv, på goda grunder. Hur ska Mona Sahlin i händelse av valseger kunna förena traditionell socialdemokratisk pragmatism i utrikes frågor med allehanda vänsterdogmer, inklusive svenskt utträde ur EU, undrar Mats Johansson.

Urban Ahlin, utrikesminister (S)?

Så fick då nyheten om de rödgrönas omläggning av svensk utrikespolitik i anti-amerikansk riktning sent omsider ett genomslag. Heder åt Svenska Dagbladets specialreporter Mikael Holmström som upptäckte (25 maj) det som nästan alla medier missat sedan 17 februari då de rödrödgröna presenterade sin andra gemensamma utrikes plattform (pdf) . som kommenterades här den 12 mars.
Nu har det blivit ett herrans liv, på goda grunder. Hur ska Mona Sahlin i händelse av valseger trovärdigt kunna förena traditionell socialdemokratisk pragmatism i utrikes frågor med allehanda vänsterdogmer, inklusive svenskt utträde ur EU? Det sprack på första testet, i samskrivningen om synen på USA. I en omfattande debatt om saken på Newsmill svänger sig Urban Ahlin (s) desperat för att förklara bort saken, men får svar från bl a Jan Björklund (fp), Staffan Danielsson (c), Gunnar Hökmark (m) och undertecknad.
Att de rödrödgröna i sin utrikesplattform går till val med ett krav på amerikanskt tillbakadragande från hela världen är ingen överraskning för oss som till vardags möter vänsterpartiets agitation i utrikes frågor i riksdagen. Så har de ju alltid tyckt, även när de kallade sig kommunister. Nu står det också så i deras gemensamma utrikesplattform: ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”
Det sensationella är socialdemokratins anslutning till vad som tidigare var en ståndpunkt som under det kalla kriget främst drevs av en Moskvastyrd fredsrörelse under parollen ”USA, ut ur Europa”. Den tidens socialdemokrati förmådde stå emot talkörernas rop på ensidig nedrustning i väst. Som anhängare av svensk alliansfrihet förstod man att amerikansk närvaro i Europa i form av Nato var en förutsättning också för vår frihet.

Nu ska alltså Mona Sahlin för den händelse hon blir statsminister uppvakta president Obama med en omläggning av svensk säkerhetspolitik som första signal?

I Europas huvudstäder frågar man sig idag rimligen om detta är ett seriöst sätt att hantera utrikes- och säkerhetspolitiken inom den ram som EU lagt fast, och om Sverige i händelse av ett rödrödgrönt maktövertagande längre deltar i arbetet för en gemensam politik på området. Det ska noteras att det inte är fråga om några förflugna tankar i en perifer arbetsgrupp i något ungdomsförbund utan en formulering förhandlad och godkänd på partiledarnivå.

Frågetecknen hopar sig; betyder denna vänsterpartiets seger över tidigare socialdemokratisk realism att Sverige ska dra sig ur allt västligt militärt samarbete? Menar man att våra Nato-grannar Norge och Danmark också bör gå samma väg? Med vad vill de rödrödgröna fylla det vakuum som skulle uppstå i västförsvaret om den amerikanska närvaron upphörde?

Det socialdemokratiska linjebytet är desto mer förvånande mot bakgrund av rysk upprustning. För ett år sedan publicerade en rad centraleuropeiska ledare med Vaclav Havel och Lech Walesa i spetsen ett öppet brev till president Obama där man uttrycker oro över den amerikanska politiken gentemot Europa. USA verkar vilja gå vidare till andra problemfokus i tron att stabilitet och välstånd i Europa skulle vara för evigt, något brevskrivarna varnar för:

”Det är en förhastad slutsats. Allt står inte väl till vare sig i vår region eller i det transatlantiska partnerskapet. Central- och östra Europa står vid ett vägskäl och idag råder en växande känsla av nervositet i regionen… Många länder blev djupt störda av att se Atlantalliansen stå vid sidan när Ryssland /i Georgien/ förbröt sig på huvudprinciperna från Helsingforsavtalet, Parisstadgan och den territoriella integriteten hos ett land som är medlem av Natos partnerskap…”
Så har det fortsatt, med Natos försvagning:
”Nato förefaller idag svagare än när vi anslöt oss. I många av våra länder uppfattas organisationen som allt mindre relevant – och vi känner av det. Även om vi är fullt ut medlemmar ifrågasätter folk om Nato skulle komma till vårt försvar i en framtida kris. Europas beroende av rysk energi skapar också oro för alliansens sammanhållning.”
Brevskrivarna menar att ”Ryssland är tillbaka som en revisionistisk stormakt med en agenda från 1800-talet och en taktik och metoder för det tjugoförsta århundradet. På global nivå verkar Ryssland i de flesta frågor för status quo, men regionalt och gentemot våra länder agerar man revisionistiskt.”
I det läget väljer svensk socialdemokrati att göra upp med kommunisternas parti om en central punkt i utrikes- och säkerhetspolitiken som innebär ett brott med den egna traditionen. Så sent som 2006 uttrycktes den linjen i ambitionen att vara med och utveckla den transatlantiska länken. ”The partnership between Europe and the United States must endure, not because of what it achieved in the past, but because our common future depends on it”, som det så riktigt hette i ett internationellt manifest året innan, undertecknat av bland andra Urban Ahlin (s), då ordförande i riksdagens utrikesutskott och nu utrikesministerkandidat.

Det gäller uppenbarligen inte längre, nu när svansen styr hunden.

Mats Johansson, riksdagsledamot (m) i utrikesutskottet, har skrivit boken ”Det nya kalla kriget. Vart går Ryssland?” (kan beställas här).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner