När tvärtom är den bästa lösningen

Stefan Fölster & Fabian Wallen
Kuwaharas dass
Samhällsförlaget 2011

Hur beter vi oss egentligen? Och varför gör vi som vi gör? För det mesta ligger svaret i att vi gör det av gammal vana. Vi kliver upp på morgonen, tar oss till jobbet, ser till att barnen kommer till skolan och så är det inte mer med det.

I trafiken ger vi akt på vägskyltar och rödljus. Vi söker desperat efter skötrum i gallerian när olyckan varit framme och barnvagnen behöver lotsas rätt. Vi står kvar i kön på flygplatsen i landet där vi möjligen har en svag aning om att det finns en viss korruptionskultur bland de offentligt anställda. Och vi tänker oss att det är NASA som ska visa vägen mot nästa rymdäventyr.

I boken Kuwaharas dass och andra lösningar på stora samhällsproblem av Stefan Fölster och Fabian Wallen tas olika typer av innovationer upp. Det är dock inte tekniska framsteg, som ångmaskinen, glödlampan, mikrochipet eller p-pillret. I stället är det något som författarna beskriver som sociala innovationer, alltså att någon tänker annorlunda och därmed bidrar till att lösa ett samhällsproblem eller finna bättre lösningar än de som redan finns.

Två förutsättningar krävs för att sociala innovationer ska uppstå. För det första att det alls är legalt att pröva ny vägar, för det andra att samhällskulturen är öppen och inte präglad av skepsis mot nytänkande. Och inte ens då går det att vara säker på att framgång nås. Det krävs också individer som i ett visst sammanhang tar sig för att driva förändringen, främst för att det är något de verkligen tror på.

En framgångsrik kommersiell innovation gör upphovsmannen rik. Se på Kamprads miljarder eller Bill Gates. Den andra sidan av myntet är att miljontals människor har kunnat inreda sitt första (och kanske andra och tredje) hem och fått pengar över till andra nöjen och nödvändigheter. Samtidigt som de sluppit skrivmaskiner, blåstenciler och portokostnader. Den verkliga rikedomen som springer ur innovationer kommer den stora massan till del.

Så är också fallet med sociala innovationer. Alla kan dra nytta av dem, vissa direkt och andra mer indirekt. Däremot är det svårare för upphovspersonen att tjäna pengar på dem. Dessutom behövs det samma typ av mod, egensinnighet eller personlig övertygelse för att nymodigheten ska bli av.

Författarna efterlyser fler samhällsinnovatörer, och det är en önskan som är lätt att instämma i. Tänk om det fanns ett sätt att se till att personer utanför tunnelbanevagnarna gav plats för avstigande, eller om flygresenärer väntandes vid bagagebandet kunde förmås att backa några meter så att sikten blev fri för samtliga. Ingen tjänar på trängseln, ändå tycks det vara omöjligt att förhindra ett uppenbart klumpigt beteende.

Värre problem än sådana, som trafikolyckor i gatukorsningar, korruption eller bristen på sanitet i Kenya, beskrivs i boken och framför allt lösningarna är stimulerande läsning.

Själva boken skäms dock av titeln, som snarare leder tankarna till socialrealism från 1970-talet än till kombinationen av kollektiv spontan ordning och individuellt entreprenörskap. Inte heller är försöket till tematisk kapitelindelning helt lyckat. Boken förmedlar en känsla av att vara en sammanställning av ett antal väldigt ambitiösa och tankeväckande bloggposter eller mini-essäer.

Det finns en kraft i själva mängden av goda idéer som drivit utvecklingen framåt. Att vitt skilda problem har kunnat lösas genom nytänkande, eller helt enkelt att någon tänker tvärtom. En fylligare exempelsamling hade varit önskvärt. Mindre av allmänt resonerande kring varför det är bra med nytänkande eller grundläggande förklaringar, som att demokratiska länder med hög grad av individuell frihet utgör en bättre grogrund, hade gjort läsningen mer koncentrerad.

För personer som är mer än genomsnittligt intresserade av hur regler ska vara utformade för att fria individer ska kunna samverka för det gemensamma bästa är varje exempel något att bli upplyft av. Att färre trafikskyltar i kombination med fotgängare och cyklister som rör sig bland bilarna leder till färre olyckor kan verka paradoxalt, men är ett resultat av att varje trafikant tar sitt ansvar och ger akt på omgivningen. Likaså sedeln med det nominella värdet noll som används för att motarbeta korruption är en fantastisk berättelse.

I grunden handlar det om incitament. Vilket beteende lönar sig och vilket anses vara oacceptabelt i en kultur? Och om det visar sig vara svårt att förändra något kan det helt enkelt bero på att incitamenten talar emot en förändring. Liknande tankar finns i Freakonomics och SuperFreakonomics, även om dessa har ett annorlunda upplägg. Lyckligtvis finns det människor som förmår ändra på grundförutsättningarna och därigenom också skapa mer lyckade resultat.

Återstår att se vad som krävs för att skapa en bok om sociala innovationer där författarna inte poserar pinsamt på baksidan. Undvik bokens titel och baksida och avnjut innehållet, ett exempel om dagen. Det är en nyttig diet för hjärnan.

Patrik Strömer är seniorkonsult på Kreab & Gavin Anderson och fd chefredaktör Svenska Nyhetsbyrån.