Print Friendly

När skratten tystnar

Av Hans Wallmark | 11 september 2015

Tony Blair har sagt att den som djupt i hjärtat känner att Jeremy Corbyn är helt rätt person för Labour behöver en organtransplantation. På den konservativa sidan skrattar man åt labourkandidaten. Men Storbritannien behöver en riktig opposition, skriver Hans Wallmark.

Först firar vi hela helgen. Sedan tystnar skratten. För ett land behöver ju en riktig opposition.

Orden kommer från en tory-aktivist och gäller valet av ny ledare för Labour efter Ed Miliband som avgick på valnatten efter ett förödande nederlag där de konservativa erhöll egen majoritet i parlamentet.

Nu har det varit öppen kamp om vem som ska utses till ny partiledare. En intern omröstning har genomförts under tre månader. Fyra kandidater har stått mot varandra och har också tydligt visat på de politiska skillnader som finns.

Redan på ett tidigt stadium stod det klart att den gamle vänsteraktivisten Jeremy Corbyn hade vind i seglen. De senaste veckorna har hans interna popularitet ökat, med resultat att humöret och självförtroendet i samma takt sjunkit hos partistrategerna. Att han är valbar internt säger mycket litet om hans chanser att möta medborgarna som landets oppositionsledare. Återkommande jämförs han med den tidigare partiledaren Michael Foot som 1983 lyckades med bedriften att ge Labour den största valförlusten någonsin med hjälp av en valplattform som beskrivits som ”historiens längsta självmordsbrev”. Pikant nog var det just under denna vänstersväng ned i avgrunden som Corbyn valdes in för första gången i parlamentet för Islington North. Ett mandat han hållit sedan dess.

En del av 1980-talets tankar och formuleringar kring klasskamp, behovet av skattehöjningar och en kritisk syn på försvaret återkommer hos Jeremy Corbyn så fruktan för ett nytt kommande nederlag är begripligt.

Ed Miliband kom till makten i partiet med stor hjälp från fackföreningsrörelsens sida. Därefter har han försökt reformera det interna partisystemet. Inte utan invändningar. Och med risken att Jeremy Corbyn nu kommer att bli hans efterträdare har kritiken vuxit monumentalt och överskuggar besvikelsen som riktas mot honom för själva valförlusten. Att han misslyckades bli premiärminister ses som mindre graverande än det regelverk för Labour han lämnar efter sig.

För tre pund har det gått att bli medlem och därmed delta i omröstningen. Trots försök så har det varit svårt att kontrollera huruvida nytillkomna är mer eller mindre hängivna Labouranhängare eller politiska motståndare som nästlat sig in för att påverka. Ungefär en halv miljon britter har varit röstberättigade i denna interna partiledartävlan.

Och i takt med att Jeremy Corbyns popularitet vuxit har det viftats med varnande fingrar. Den förre partiledaren och premiärministern Tony Blair har kanske gått längre än andra då han i media på alla sätt varnat. Partikamrater emellan får det ändå sägas vara något extraordinärt när någon säger att den som djupt i hjärtat känner att Corbyn är helt rätt person för Labour behöver organtransplantation!

Den politiska kurs som han står för innebär krav på en helt ny ekonomisk politik kryddat med starka ideologiska utfall. Det handlar om skattehöjningar och omfattande stödpolitik. Bank of England kan alltid trycka nya pengar att användas för att finansiera bostadsbyggande, infrastruktur och digitala satsningar.

Den EU-folkomröstning som ska genomföras kan ytterligare komma att kompliceras. Labour som varit tydligt för ett ja kan nu ledas av en person som varnar för att samarbetet präglas av för mycket inre marknad och öppen ekonomi och därmed inte utesluter ett nej. Raka motsatsen till en del inom tory som också lutar mot ett nej med de rakt omvända argumenten att det är för lite inre marknad och för många begränsningar!

Jeremy Corbyn är på många sätt en karikatyr av sig själv. Och hans möjligheter att bli vald lär leda till viss eftertänksamhet i andra partier när det funderas kring ökad öppenhet och möjligheter till medinflytande i samband med att en partiledare ska vaskas fram.

Och när skratten tystnat på den konservativa sidan kommer de befogade frågorna att ställas hur man agerar i en demokrati där oppositionen leds av en person långt bortom den politiska huvudfåran. Att ha en ideologisk bandhund som högt och oavbrutet skäller i parlamentet kan onekligen ha visst underhållningsvärde för landets TV-tittare men kommer ingalunda att leda till att regeringssidans förslag förbättras och justeras. En effektiv oppositions lågmälda statskonst ersätts av en fyrverkerikaskad av retorik och utopism. Allt detta riskerar naturligtvis att göra den konservativa majoritetsregeringen både självsäkrare och mer loj inför behovet av egna förändringar. Sannolikheten att förlora ett kommande val har kraftigt minskat med Corbyn som huvudmotståndare.

I förlängningen kan det också leda till partisplittring. Redan har en del mer moderata parlamentsledamöter inom Labour uttryckt oro för att de kommer att sparkas ut när kandidater ska tas fram inför kommande val. De interna motsättningarna har ökat och hämndens knivar slipas av dem till vänster som uppfattar att partiet haft helt fel utveckling sedan Tony Blair lanserade ”New Labour” för 20 år sedan. Ett sedan årets val närmast söndertrasat liberaldemokratiskt parti finns som kanske kan vinna nya medlemmar och anhängare som bieffekt. Möjligheterna finns också att försök görs att bilda ett nytt socialdemokratiskt parti till höger om Labour på samma sätt som Roy Jenkins och David Owen gjorde med SDP under 1980-talet just som motreaktion på Michael Foots vänsterkurs.

Jeremy Corbyn har alla möjligheter att bli nästa Labourledare men få tror på allvar att han har en chans att bli premiärminister. Det är därmed förledande lätt att avfärda honom. Trots allt finns dock möjligheter att han kan komma att påverka Europas vänster. Språkbruk och förhållningssätt kan komma att kopieras. Det kan bli slagordspolitikens återkomst. Och i en lättare och mer utspädd form i andra länder kan det kanske resultera i större ideologisk tydlighet. Det kloka är således inte att avfärda med ett skratt och en huvudskakning utan snarast inse att möjligheter finns till mer ideologiska och idébaserade argument när nu 80-talets radikalitet och samhällskritik återkommer i annan skepnad. Margaret Thatcher darrade inte till och backade inför trycket från Michael Foot. Hon vann val och säkrade regeringsmakt!

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner