Print Friendly

När ridån gick ned

Av Mats Fält | 4 oktober 2013

iron_curtainAnne Applebaum
Iron Curtain – The crushing of eastern Europe – 1944-1956
Doubleday 2012

Det kalla kriget börjar bli historia på riktigt. Många av de som idag lever i Europa kommer inte längre ihåg hur självklar vår kontinents uppdelning i öst och väst länge var. De har inte heller några tydliga minnen av realsocialismens vardag, av förtrycket, terrorn och fattigdomen som präglade halva vår världsdel.

Just därför är verk som ger en bild av hur det faktiskt var så viktiga. TV-serier om livet i DDR, pjäser om kampen för frihet i Polen och böcker om både vardagen och politiken i den värld som försvann för ungefär 25 år sedan. Anne Applebaums bok Iron Curtain – The crushing of eastern Europe – 1944-1956 speglar en lika skrämmande som fascinerande del av Östeuropas historia – de år då diktaturen etablerades och fann sin form.

Boken är angelägen läsning även för de som redan tycker sig behärska området. Författarinnan fokuserar på ett antal teman som man inte alltid tänker på när historien skrivs. För det första det enkla faktum att ingen hade en aning om hur länge Sovjetunionen och kommunisterna skulle behålla makten i Prag, Bukarest, Östberlin, Warszawa, Budapest och Sofia. Vi vet att det inte blev för alltid. De grupper som försökte stå i vägen för de totalitäta maktanspråken visste inte det och de kunde inte heller utesluta att systemet skulle kollapsa av sin egen tyngd mycket tidigare. Slutsatsen av detta är att det var oerhört svårt att avgöra hur motståndet borde bedrivas. Hur stora risker var det rimligt att ta för att försvara de värden vi i väst anser vara självklara?

Hennes slutsats blir att väst hade kunnat göra betydligt mer för att hjälpa de antikommunistiska krafterna i Östeuropa – både direkt efter kriget och senare. Stalin hade ingen färdig plan för sitt maktövertagande och var inte okänslig för påverkan.

Kopplat till detta är till exempel historien om de socialdemokrater i DDR som valde att stödja det nya kommunistiska enhetspartiet SED, istället för att göra motstånd och utvisas, fängslas eller lämna politiken. För många handlade det säkert om karriär och materiella fördelar. För andra kan det ha varit resultatet av en bedömning av den framtida utvecklingen och ett val av det minst onda. Även de flesta i väst blev förvånade när Berlinmuren föll 1989.

Applebaum skildrar – med tonvikt på utvecklingen i DDR, Polen och Ungern – ett Östeuropa där många verkligen trodde att väst skulle ingripa för att hejda utvecklingen. Hennes slutsats blir att väst hade kunnat göra betydligt mer för att hjälpa de antikommunistiska krafterna i Östeuropa – både direkt efter kriget och senare. Stalin hade ingen färdig plan för sitt maktövertagande och var inte okänslig för påverkan.

Ett annat centralt tema är just bristen på färdiga planer. Sovjetunionen ville behålla makten över Östeuropa. Hur detta exakt skulle genomföras var inte lätt att avgöra. Eftersom kommunismen är en totalitär ideologi slutade operationen med att i princip alla delar av samhället kontrollerades av partiet och dess organ. På vägen dit var läget dock ofta oklart. Regimerna backade ibland tillfälligt för att senare krossa alla oberoende organisationer.

Tekniken för övertagandet följde ofta nästan parodiskt detaljerade instruktioner från Moskva. Det resulterade i att samma handlingsmönster upprepades i flera länder, ofta med föga hänsyn tagen till lokala omständigheter. Detsamma gällde senare ändringar inom industri- och kulturpolitik. Många nya idéer från Moskva drevs igenom konsevent i samtliga broderländer. De makthavare som identifierats med den tidigare linjen fick stå tillbaka eller rensades ut.

Förutom de vågor av politiska utrensningar som initierades av Moskva fördes en hård kamp mellan inhemska- respektive Moskvakommunister. Det var de som tillbringat krigsåren i Sovjetunionen som för det mesta avgick med segern. Partikamraterna som levt i sina ockuperade hemländer hade ofta en betydligt mer realistisk bild av situationen och dess begränsningar men det räckte inte när Röda Armén och KGB lade sin vikt i vågskålen.

Det stora undantaget från det totalitära mönstret blev Polen. Förklaringen är en kombination av historien, katolska kyrkan och motståndets intensitet. Varken Sovjetunionen eller de lokala kommunisterna ansåg det vara mödan värt att tvinga på polackerna samma samhällsmodell som tillämpades i broderländerna. Landet var utan tvekan en kommunistisk diktatur men det förblev ändå mer öppet, kyrkan hade en stark ställning och utrymmet för mer eller mindre oberoende organisationer var betydligt större.

Applebaum berättar också den oberoende ungerska katolska ungdomsrörelsens historia. Den var från början, liksom Bondepartiet, både stor och betydelsefull. Trots att den gjorde allt för att inte i onödan stöta sig med de nya makthavarna kvävdes verksamheten successivt med hjälp av våld och ekonomiska och administrativa maktmedel. Kommunisterna drog slutsatsen att inte heller i Ungern kan oberoende maktcentra tolereras. Skillnaden mellan en auktoritär och en totalitär diktatur blir tydlig.

Även på ekonomins område illustreras avsaknaden av genomtänkta planer för vad som ska ersätta den tidigare marknadshushållningen. Det är omöjligt att omedelbart införa det sovjetiska systemet. Den succesiva socialisering som istället genomförs leder till återkommande kriser för produktion och distribution. De aktörer som normalt svarar för samordning av ekonomins olika delar har just blivit förbjudna. Entusiasmen för förändringen uteblir – det är för det mesta medlemmar i partiets ungdomsförbund som i olika sammanhang får stå för folkets jubel.

Iron Curtain är en fängslande skildring av ett Östeuropa som faktiskt inte ligger så långt borta. Ett Östeuropa där kommunismen härskade näst intill oinskränkt och få trodde på ett slut på tyranniet.

Det fanns ett stöd för de nya regimerna men det var begränsat och minskade snabbt i takt med det ekonomiska förfallet och censurens hårdnande grepp om samhället. Ett resultat av det ekonomiska kaos som regelbundet utbryter är att de polska småbruken överlever. Även i DDR försenas socialiseringen inom vissa branscher.

De mönsterstäder som byggs upp i broderländerna blir extra tydliga exempel på problemen med skapandet av det nya samhället – trots att dessa projekt prioriterades mycket högt. De byggdes i snabb takt utan hänsyn till de kvalitetsbrister som det resulterade i. Den konstgjorda miljön skapade allvarliga sociala problem. Inte ens de stålverk som var kärnan i projekten fungerade acceptabelt. När resurserna sinade följdes den inledande entusiasmen av resignation. Det gäller DDR:s Stalinstadt lika väl som Polens Nowa Huta och Ungerns Sztalinvaros.

Det fanns undantag från den mörka bilden. Ett är den explosion av satsningar på stora projekt och kultur som under en tid präglade DDR:s skyltfönster Östberlin. Inte bara Brecht fick relativt fria händer och enorma resurser till sin teaterverksamhet. Efter några år tog dock partiet kommandot igen och bara resurserna fanns kvar.

Iron Curtain är en fängslande skildring av ett Östeuropa som faktiskt inte ligger så långt borta. Ett Östeuropa där kommunismen härskade näst mats_faltintill oinskränkt och få trodde på ett slut på tyranniet. I dagens värld kan man använda texten för intressanta jämförelser med den anakronistiska diktaturen i Vitryssland och den havererande socialistiska experimentverkstaden Venezuela.

Mats Fält skriver om utrikespolitik och arbetar med företagande i välfärdssektorn. Applebaums bok utkommer i svensk översättning på Bonniers förlag under november.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner