Print Friendly

När Mays principer möter verkligheten

Av Daniel Braw | 20 januari 2017

Brexit betyder Brexit, har varit den brittiska premiärministern Theresa Mays linje alltsedan hon tillträdde. Storbritannien ska lämna EU. Men hur? Vad innebär egentligen Mays slogans andra Brexit? Nu finns svaret i och med ett uppmärksammat tal premiärministern höll i veckan om sina principer och prioriteringar, skriver Daniel Braw.

Och det är nog inte felaktigt att påstå att den version av Brexit som May nu företräder inte är den som i allmänhet förespeglades människorna som röstade för att lämna EU. ”Hård Brexit”, som det kallas, torde visserligen ha starkt stöd. Men att Storbritannien istället skulle bli mer globalt, ett land som sträcker sig bortom Europas gränser samtidigt som det genomför äkta ekonomiska och sociala reformer på hemmaplan för att bli mer rättvist, torde ha varit ett minoritetsskäl att rösta för utträde ur EU. Omvänt saknades i Mays Brexitvision uttryck för den engelska nationalism som kom till uttryck i kampanjen, och sannolikt motiverade fler att rösta för utträde.

Nu är principerna och prioriteringarna hursomhelst uttalade, och arbetet med att få dem att gå ihop vidtar. Det har sina egna utmaningar. I sitt tal nämnde May möjligheten – eller risken – att Storbritannien framgent konkurrerar med EU genom konkurrenskraftiga skattesatser och politiska åtgärder som skulle attrahera världens bästa företag och största investerare till Storbritannien. På vilket sätt dessa olika åtgärder gör Storbritannien mer rättvist, och stärker vanliga arbetande människors ställning, är dock oklart.

Sedan ska principerna också möta verkligheten. Genom hela kampanjen, och även nu, var budskapet från Lämnasidan att Brexit visserligen innebär avslutat medlemskap i den inre marknaden men att tillgången till samma marknad kan säkras. ”Vi söker inte medlemskap i den inre marknaden”, sa May, ”men tillgång till den genom ett nytt, omfattande, modigt och ambitiöst frihandelsavtal.”

Erfarenheten av EU:s frihandelsförhandlingar är att sådana avtal är ovanliga, i synnerhet inom Brexits tidsram på två år. Frihandelsavtalet med Kanada har tagit väsentligt längre att få fram och stötte dessutom på oväntade hinder i form av ett negativt inställt regionalt parlament i Vallonien.

Frågan är också i vilken utsträckning de 27 kvarvarande EU-länderna är beredda att gå Storbritanniens önskemål till mötes. Att gå med på ett avtal som blir bättre än EU-medlemskap vore att uppmuntra till unionens upplösning. Och även om det för EU som helhet vore ett slags ”självskadebeteende” (May) att försöka bestraffa Storbritannien för utträdesbeslutet, finns inget som hindrar enskilda medlemsstater att söka motverka en generös överenskommelse.

I sitt tal lade May av naturliga skäl stor vikt vid Storbritanniens styrkor och EU:s beroende av den brittiska ekonomin. Det omvända beroendet berördes inte närmare – att omkring hälften av Storbritanniens export går till EU-länder, till exempel. Inte heller nämndes asymmetrin i förhållandet. ”De förlorar en del av sin marknad, vi får börja igen från år 0 alldeles ensamma”, som den brittiske journalisten Ian Dunt skriver. Styrkeförhållandena avgör utfallet i förhandlingarna, och talar på många sätt emot Storbritannien.


Daniel Braw är fristående utrikesdebattör, ledarskribent på Barometern och utrikeskrönikör för SNB

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner