Print Friendly

När Lord Harris påverkade Sverige, Timbro aktiverades – och om missbruket av etiketter

Av Carl-Johan Westholm | 2 juni 2017

Få begrepp har blivit så bespottade som nyliberalismen, men kanske etiketterna spelar mindre roll än huruvida folk förstår behovet av liberalismen funderar Carl-Johan Westholm.

Theresa May är ingen Thatcher. Men det innebär inte att hon inte är en typisk Tory, en traditionell brittisk konservativ. Det skriver Daniel Hannan, en av Tories mer välkända EU-parlamentariker den 26 maj i nättidningen CapX, www.capx.co . Thatcher var däremot inte en vanlig Tory. Tvärtom kunde hon närmast betecknas som Manchesterliberal, menar Hannan.

May vänder sig i Disraelis anda till hela nationen, hela folket, med dess föreställningar och fördomar. Därför kan hon vinna. Man kan tillägga att utan majoritetsvalsystemet hade det kanske inte blivit några elva år för Thatcher, som inte nådde över 50 procent i något val.

Att Thatcher ändå fick flest röster berodde på att hon tog fasta på det som förenade hennes klassiska liberalism med Tories traditionella konservatism. Istället för att vara renlärig och konstant få libertarianers applåder såg hon till att få tillräcklig folklig uppbackning för det som hon blev känd för, menar Hannan.

Först på slutet kroknade hennes ledarskap även i den innersta kretsen. Om just detta senare skriver inte Hannan. Men han berättar om sitt möte med den enligt honom troligen mest inflytelserika företrädaren för klassisk liberalism i Storbritannien under andra halvan av 1900-talet, som just betonade vikten att inte prata om allt utan istället lyfta fram den liberalism som lättast får allmänhetens stöd. Hannan träffade Ralph Harris kort tid innan denne avled 2006.

Mitt eget första möte med Ralph Harris – senare Lord Harris of High Cross – ägde rum nära 30 år tidigare. Hannans reflektioner aktualiserar vad Ralph Harris kan ha betytt för Sverige.

På uppdrag av Sture Eskilsson, som i sin vägröjande verksamhet i Svenska Arbetsgivareföreningen SAF också blivit VD i den måttligt aktiva Näringslivets fond, begav jag mig 1977 till London. Sture hade fått fonden att be honom att utreda om det sovande bolaget Timbro skulle avvecklas eller utvecklas. Tillsammans hade vi träffat kollegor i Helsingfors och Oslo. Nu var det London som jag ensam skulle besöka. Fanns där några erfarenheter att ta tillvara?

På Londonplanet öppnade jag senaste numret av the Economist. Av en händelse fanns där en artikel om mitt resmål Institute of Economic Affairs, IEA. Anledningen var dess 20-årsjubileum. Först nu har det blivit respekterat, skrev tidningen och berömde dess chef sedan starten Ralph Harris och dess redaktör Arthur Seldon.

Ralph Harris tog emot mig med värme och entusiasm i lokalerna vid Lord North Street inte långt från parlamentsbyggnaden. Lord North var en brittisk premiärminister under 1700-talet. Under dennes tid startade den industriella revolutionen. Det var emellertid inte hans förtjänst, och han lika litet som många andra lade märke till det just då.

Särskilt minns jag Ralph Harris uttalande att ”vi har kommit till slutsatsen att F A Hayek är av samma betydelse som Adam Smith och John Stuart Mill”.

Institutets grundplåt kom från en entreprenör, Antony Fischer, pilot under kriget som sedan gjort sig en förmögenhet på kycklinguppfödning. Han hade tänkt sig en partipolitisk karriär, men träffat Hayek som övertygat honom att om han ville påverka mest effektivt, så borde han satsa på idéutveckling, som gav det tunga långsiktiga inflytandet. IEA grundades.

Ralph Harris önskade lycka till med planerna i Sverige och gav mig ett papper med inbjudan till Mont Pelerin Society’s nästa möte i Amsterdam senare under året. Han hade varit dess Secretary tidigare några år. Jag anade inte att jag själv skulle fylla samma funktion senare, 1988-2010. Sällskapet hade grundats av F A Hayek 1947 – bland dess första medlemmar var Karl Popper, Wilhelm Röpke och Milton Friedman. Syftet var att samla personer med känsla för att friheten var hotad, att den klassiska liberalismen erbjöd ett motvärn, men att den måste förstås, förklaras och försvaras.

De västtyska medlemmarna underströk följderna av hög arbetslöshet. Här fanns en genuin erfarenhet på nära håll av dess politiska skadeverkningar.

Jag kan inte minnas att Ralph Harris varken då eller senare använde ordet ”nyliberalism”. ”Free market economy” hördes, men det utmärkande var den skarpa pedagogiska analysen, plus ett glatt humör.

Harris satt i en paneldiskussion vid Mont Pelerins’ regionala möte 1981 i Stockholm. Efteråt uttryckte han till mig sin förundran att en av de andra i panelen, en svensk, var så ideologiskt och politiskt skolad. Det brukar inte företagsledare vara, sa han. Men det var den inbjudne gästen Curt Nicolin.

Få politiska beteckningar har väl de senaste åren fått tjäna som spottkopp som ”nyliberalism”. Inte sällan har både anhängare och motståndare uppfattat att liberalismen kommit att dominera allt mer. Men det stämmer inte, menade Milton Friedman redan för tjugo år sedan. Vi har kanske vunnit debatterna, men skatterna har stigit och den offentliga sektorn ökat. Och EG och EU? Milton Friedman varnade för dess överpolitisering och regleringsiver.

Att se finanskrisen 2008 som utslag av ”nyliberalism” är fel, såvida inte det blivit marknadsekonomi att staten subventionerar och privata företag sedan manipulerar och paketerar osäkra bostadslån, som Fannie Mae and Freddie Mac i USA.

I en nyutkommen bok ”Den stora statens återkomst” (Timbro) tar Mattias Svensson upp finanskrisen och andra exempel på hur ”nyliberalism” kastats på en mängd företeelser, utan urskiljning. Boken är en klargörande genomgång av viktiga drag i det politiska och ekonomiska skeendet de senaste tjugotalet åren. Den borde vara en ögonöppnare för politiker och andra opinionsbildare, som bländas av fastklistrade etiketter på sig själva och andra. Den förtjänar med sina exempel från olika länder att översättas till många språk.

Så här, även i efterhand, kan det förefalla förvånande att någon i det svenska näringslivet 1977 fann det viktigt att trappa upp den långsiktiga politiska idéutvecklingen, när landet för första gången på nästan ett halvt sekel fått en ”borgerlig” regering, med många förtjänster men även en nybörjares osäkerhet.

Även etiketten ”borgerlig” kan missleda och förleda. När denna regerings näringspolitik främst kom att handla om statliga miljardstöd till krisande, överinvesterade varvsföretag, bekräftades hur centralt det är att tanke kommer före handling. Pro-business går hos regering och riksdag annars ofta före pro-market, eller sammanblandas.

Historien har sina krumbukter. Att en brittisk något excentrisk lord med sina skotskrutiga västar och glada tillrop skulle bli en av Timbros andliga fäder var inte första punkt på SAFs agenda.

Sture Eskilsson var något spänd när förslaget från utredningen om det sovande bolaget Timbro (namnet av Tore och Ing-Marie Browaldh) skulle presenteras för styrelsen hos ägaren Näringslivets Fond. Han var osäker på utgången. Men Fondens ordförande, den pensionerade tidigare mångårige VDn i SAF, Bertil Kugelberg, var bestämd: ”Utveckla, inte avveckla”.

Carl-Johan Westholm är ordförande Uppfinnarkollegiet, fil dr och tidigare VD Företagarna och Svensk Handel

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner