Print Friendly

När kommer det första moderna bondeupproret?

Av Joakim Tholén | 3 mars 2017

Sverige har en lång tradition av att ”gå till kungs” med både vapen och banderoller. Frågan är vilken form nästa bondetåg tar, funderar Joakim Tholén och bjuder långläsning om svenska uppror och ett samhällskontrakt under omförhandling.

Gud är vred på mig och jag väntar bara på yxan! Väl! Jag har tjänat och är uppsagd! Därför går jag innan jag blir bortkörd.
Vet du vad det är för dag i dag? Ingen har tänkt på det, och jag minns det nu först!
Det är midsommardagen! Min dag, som ingen firar! För en mansålder sen höll jag intåget i min huvudstad; det var det största ögonblicket i mitt liv! Jag trodde befrielseverket var fullbordat, och jag tackade Gud!
Men det var icke fullbordat, och jag var icke framme!
Dalkarlarne reste sig; jag slog dem ner, och trodde jag var framme, men jag var icke. Dalkarlarne reste sig två gånger till; jag tackade Gud och trodde jag var framme, men jag var icke framme! Västgötaherrarne reste sig; jag kväste dem, och var glad, ty nu måste jag vara framme; men jag var det icke! Och nu, Olof: vi komma aldrig fram förrän vi är framme vid slutet! Och där är jag nu!

Så begråter sig den paranoide riksbyggaren så som han skildrats i August Strindbergs (1849-1912) pjäs om Gustav Vasa (1899). Pjäsens protagonist har också anledning att vara orolig i denna stund – ty från de småländska provinserna marscherar upprorsmakaren Nils Dacke mot ”lejdbrytaren Eriksson” i Stockholm och sedan några timmar tillbaka kamperar två tusen dalkarlar utanför Norrtull, män som en gång stred vid hans sida för att frigöra riket från Kristian Tyrann. Den ålderstigne konungen befarar emellertid att de nu har vänt sig emot honom och att hans tid som regent är över.

Det var inte heller allt för sällsynt att i orostider stöta på dessa skaror av armborstbeväpnade bönder och bergsmän på marsch mot sin herre, vilken när buden om böndernas tåg nådde honom oftast garderade sig bakom murverken i närmsta borg. Ty den som mötte lantkårerna visste att de korta pilar som blivit deras signum endast kunde ha ett av två mål – att hedra det uråldriga kontrakt som slutits mellan rikets odalbönder och konungen, eller för att ställa samma konung till svars för att ha brutit mot denna oskrivna men i högsta grad gällande överenskommelse mellan två, förvisso omaka, men genom historien oupplösligt förenade parter.

Om än fast denna romantiska skildring av fria bönders avtal med kungamakten kan tyckas avlägsen blir diskussionen om det svenska samhällskontraktet och dess rötter relevant i en tid när internationella medier älskar att skildra förfallet i vad de beskriver som det en gång så framgångsrika Sverige. Ett fenomen som inte minst uppmärksammats genom den hetlevrade debatten om huruvida Donald Trump gjorde rätt i att lyfta Sverige som ett ”exemplum horribilis”, efter att ha sett Ami Horowitz reportage om den svenska systemkrisen i Fox News.

Det är förstås inte bara utländska medier som anser att någonting har gått sönder, eftersom en majoritet av svenskarna delar denna bild av rikets tillstånd. Med tanke på de senare årens debatt torde det knappast stå bortom tvivel att hela samhällsdebatten kretsar kring problem som vittnar om att den svenska modellen – och det kontrakt som uppbär den – förfaller. Detta vare sig vi talar om den tilltagande segregationen eller det eskalerande våldet; den vikande konkurrenskraften eller den cementerade långtidsarbetslösheten; den dränerade landsbygden eller storstädernas omöjliga bostadsmarknad; de usla skolresultaten eller kvalitetsbristerna inom akademin; de ringlande vårdköerna eller de dystra pensionsprognoserna; den otillräckliga försvarsmakten eller den politiska undfallenheten inför de ökande maktanspråken i Bryssel. Kort uttryckt det allmänt bristande ledarskapet i en orolig värld – allt medan skuldbergen och skattepålagorna växer.

Emellertid har bilden av förfall blivit som mest tydlig genom den väldokumenterade genomklappningen inom Polismyndigheten. Samtidigt som den saknar resurser att hantera de brinnande förorterna står stora delar av landsbygden utan polisiär närvaro. I Malmö befinner sig myndigheten i kollaps och nationellt förmår den endast att uppklara en dryg tiondel av de brott som begås mot medborgarna. Senast illustrerat av förundersökningsledaren Peter Springare som efter sin skildring av polisens oförmåga att hantera den grova kriminalitet som växt fram i segregationens spår snart fick en stödgrupp på Facebook som i denna stund uppgår till långt över 100 000 ”likes”.

Att det sviktande våldsmonopolet engagerar allmänheten är uppenbart, och i den oförmögna rättsapparatens spår rapporterar medierna om människor som har förlorat förtroendet för staten. Men kanske inte i första hand genom förortsrevolterna, utan de tendenser till medborgargarden som på senare år uppstått i allt från Visby till Ronneby. Människor som i desperation tar lagen i egna händer när statsmakten sviker och därmed utmanar de själva grunden för den västerländska rättsstaten. Det är en oroande utveckling. Inte bara på grund av det barbari som uppstår när upprörda folkmassor ägnar sig åt rättskipning utan rättegång – eller för att vi som medborgare i en välfärdsstat kan förvänta oss ett fungerande våldsmonopol – utan för att frustrationen över en stat som inte erbjuder medborgarna den trygghet de upplever sig ha rätt till, nu utnyttjas effektivt av extremrörelser på frammarsch.

Det går förstås att ifrågasätta vad dagens svenska modell och de paragrafer som reglerar den har med det fördemokratiska samhällskontraktet att göra, men för att de demokratiska krafterna i landet ska kunna förstå vad människor som har tappat förtroendet för etablissemanget är benägna att göra – och inte minst förhindra att denna utveckling eskalerar bortom kontroll – står kanske svaret att finna i en essentiell del av det svenska samhällskontraktet som med tiden har gått oss förlorad.

Vad som utgör kärnan i detta äldsta av svenska samhällskontrakt står redan att finna i sagan. I Snorre Sturlassons (1179-1241) Heimskringla, färdigställd någon gång under 1230-talet, möter läsaren berättelsen om Torgny Lagman – den ålderman vilken förde böndernas talas under Uppsalatinget 1018 och som på grund av sin vältalighet och allmogens inflytande tvingade Olof Skötkonung att avbryta sina krigsplaner mot Norge.

Även om sagan saknar stöd i historien kan man konstatera att den åtminstone delvis berättar om de svenska böndernas ställning gentemot kungamakten. Sveakungarna lierade sig tidigt med allmogen för att säkra sin makt över makthungriga pretendenter inom adeln, kyrkan eller erövringstörstande furstar i fiendeland. I utbyte gavs, eller snarare behöll, allmogen politisk makt vilken bestod av representation i den lagstiftande församlingen, tinget och senare riksdagen, äganderätten och friheten från slaveriet – vilket åtminstone på pappret avskaffades på 1300-talet – samt andra former av mer eller mindre godtyckligt förtryck. Tillsammans skulle de hålla friherrar, prästerskap och utländska fogdar stången och faktum är att medan den svenska staten blev mer centraliserad för var regent som besatt tronen, så behöll de svenska bönderna en frihet som närmast saknar motstycke i Europa. Danmark förlorade exempelvis livegenskapen så sent som år 1800. Därmed går det att tala om en svensk frihetstradition äldre än den anglosaxiska, med sina rötter i den engelska medeltidens Magna Charta (1215).

Denna mytbildning skulle inte minst komma att anammas av den nationalliberala rörelsens huvudgestalter likt Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) och Erik Gustaf Geijer (1783-1847) vilka sökte spåren efter den svenska nationalkaraktären i dåtidens historieskrivning. De fann den i fattigdomen som skapande ett strävsamt folk; i blodsbanden till vikingarna, som skapade ett öppet och frihetslängtande folk; i odalböndernas politiska ställning vid tinget, som skapade ett jämlikt och rättvisebejakande folk och slutligen svenskarnas gamla allians med kungen, som skapade ett mot statsmakten lojalt folk.

Sant eller ej är det inte otroligt att det var en genom generationerna fostrad rättskänsla som fick de svenska bönderna att gång efter annan göra uppror mot sina herrar när de upplevde att kungen bröt mot det gamla fördraget. Något som inte skedde allt för sällan eftersom dåtidens monarker, så som det formulerats av den amerikanske nationalekonomen Mancur Olson (1932-1998), i många fall kan liknas vid ett slags ”stationary bandits”, vilka ansåg sig ha rätten att begå vilka brott som helst mot sina medborgare så länge det tjänade dynastin eller statsnyttan.

Om vi för enkelhetens skull betraktar de uppror som inföll under Gustav Vasas (1496-1560) levnadsår ska inte glömmas att han själv tog hjälp av allmogen för att tillgripa makten över landet. Om vi ser till de uppror som sedermera drabbade honom i rollen som regent står det, även om de givetvis har en mängd bakomliggande förklaringar, klart att de alla på ett eller annat sätt kan härledas till denna form av kontraktsbrott. Västgötaupproret (1529) och de tre dalupproren (1524-1525, 1527-1528 samt 1531-1533) handlade i grund och botten om motstånd mot kungens godtyckliga expropriering av sockenkyrkornas silver under reformationsprocessen samt den beskattning av allmogen som uppstod till följd av de växande skulderna till Lübeck. Likaså vände sig Dackefejden (1542-1543) mot reformationen och de ökade skattepålagorna och Nils Dacke (1510-1543) skrev därmed in sig i en lång småländsk tradition av att stå upp mot fögderiet.

Dessa resningar är på många sätt representativa för den tendens som löper genom historiens allmogeuppror. Om man ska peka ut vad som definierar kontraktsbrottet är det inte väsensskilt från de kriterier för samhällsfördraget som formulerades av den naturrättslige filosofen John Locke (1632-1704). Det vill säga att människan av naturen är given rätten till såväl sin frihet som sin egendom, men att hon frivilligt ingår samhällskontrakt med monarken för att garantera dessa rättigheter. Människans trohetsed gäller emellertid de lagar som regleras av samhällskontraktet och om inte kungen själv helgar kontraktets paragrafer, blir upproret folkets berättigade nödvärn mot den rättskränkande despoten.

Emellertid skulle parlamentarismens genombrott kunna antas ha krossat detta samhällskontrakt i grunden i takt med att kungen succesivt förlorade sitt politiska inflytande. Men som bland andra historieprofessorn Lars Trägårdh (1953-) visat i sina skrifter om den svenska nationalkaraktären finns goda argument för att det gamla samhällskontraktet överlevde denna övergång från kungamakt till demokrati.

Det var något oväntat socialdemokratin som kom att anamma essensen i det gamla samhällskontraktet. Först som arvtagare till forna tiders upprorsmän som gjorde revolt mot det förra seklets nya aristokrati – den kapitalkramande borgerligheten. Med tiden skulle rörelsen emellertid komma att tjäna som ett substitut för den gamla kungamakten – en stark centralmakt som i utbyte mot en orubbad maktställning erbjöd medborgarna mindre av den negativa frihet de var vana vid, men likväl ett kontrakt präglat av positiv frihet genom ökad trygghet och ökat välstånd, vars garant var välfärdsstaten.

Revolutionen ersattes således av reformen och proletariatets diktatur övergavs för det socialdemokratiska folkhemmet. Även nationalismen och den storsvenska drömmen om att återvinna den förlorade stormaktspositionen anammades av arbetarrörelsen. Men den skulle inte återvinnas genom att erövra de landsdelar som gått förlorade, utan att genom social ingenjörskonst bygga världens mest moderna nationalstat. Omständigheter utanför rikets gränser skulle också se till att man i någon mån lyckades.

När kontinenten låg i ruiner efter andra världskriget stod svensk industri redo att möta efterfrågan i Europa. Rekordåren innebar att man under några decennier också skulle förvärva välstånd nog för att bygga ett slags välfärdsstaternas primus inter pares och militär makt nog att upprätthålla den tredje ståndpunktens utrikespolitik i den globala kampen mellan kapitalism och kommunism.

Kärnan i samhällskontraktet låg emellertid i det socialdemokratiska löftet om den ständigt expanderande välfärdsstaten. Det vill säga att en tillräcklig majoritet av befolkningen stod beredvillig att offra ett stycke av sin gamla lagstadgade frihet eller äganderätt i utbyte mot sänkt pensionsålder, pappaledighet eller en femte semestervecka.

Därför är det knappast någon slump att det var i samband med att det socialdemokratiska löftet gick i stå, till följd av att den europeiska kontinenten hade återhämtat sig och det svenska försprånget definitivt försvunnit i början av 1980-talet, som ett av 1900-talets två stora bondeuppror äger rum.

Lönetagarfondsdemonstrationerna (1983) kan nämligen beskrivas som just ett sådant – en folklig resning med sina rötter i landsbygden vilken uppstod till följd av en period av socialdemokratisk radikalisering som kulminerade i kravet på socialisering av näringslivet genom införandet av löntagarfonderna. 100 000 människor samlades i huvudstaden, precis som tiotusentals andra några generationer tidigare hade samlats på samma plats för att demonstrera mot den svenska nedrustningen i en tid av europeiskt vapenskrammel genom att delta i Bondetåget (1914).

Vad som är intressant är att dessa båda upprorshandlingar anpassade sig efter den demokratiska tidsålderns spelregler. Landsbygden ”gick till kungs”, som den alltid hade gjort, men kom inte med armborst utan banderoller. Givetvis för att demokratin gav folket ett inflytande som reducerade behovet av väpnad kamp för politisk påverkan och att befolkningen med tiden fostrades till skötsamma demokrater, men sannolikt kom de också i fred eftersom där fanns en utbredd tro på att staten respekterade det kontrakt som upprättats med medborgarna och att den därmed var beredd att gå demonstranterna till mötes.

Löntagarfondsdemonstrationerna skulle också ge förnyat liv åt en rörelse som under decennier legat i träda. Närmare bestämt åt en borgerlighet som var allt det socialdemokratin inte var – liberal, internationell och systemkritisk. Landet skulle inte bli starkt i det nya millenniet genom välfärdsstaten och den tredje ståndpunktens utrikespolitik, utan med hjälp av globalisering, avreglering och överstatliga samarbeten likt EU.

Det framstod som en logisk omtolkning av det svenska samhällskontraktet under den liberaliseringsvåg som sköljde över 1980-talet – det socialdemokratiska löftet om den expanderande välfärdsstaten betraktades som hopplöst illa anpassat för en postindustriell värld och faktum är att arbetarrörelsen inte har förmått att lova väljarna några omfattande välfärdsreformer sedan rekordåren, vilket också är en avgörande förklaring till dess långsamma dalande i opinionen.

Borgerlighetens dilemma har emellertid blivit att överstatliga samarbeten likt EU saknar såväl folkligt gillande som demokratisk legitimitet. De öppna gränserna hänger ihop med de problem väljare idag sammankopplar med migrationen samtidigt som den globala finanskrisen fått många att tvivla på den fria marknaden. Men redan tidigare skulle borgerligheten tvingas till reträtt och återgång till det socialdemokratiska samhällskontraktet genom bildandet av Nya Moderaterna. Dess idé var att konkurrera med socialdemokratin om vem som bäst kunde värna välfärdsstaten i en globaliserad tidsålder, ett företag som delvis lett fram till den identitetskris vilken ligger till grund för partiets stadiga dalande i opinionen under mandatperioden.

Därmed befinner sig det förra seklets samhällskontrakt i upplösning. Den socialdemokratiska tolkningen av det svenska samhällskontraktet är inte längre ett alternativ eftersom de stora välfärdsreformernas tid tycks vara förbi. Likaså förfaller den borgerliga tolkningen av detsamma vara lika ohållbart eftersom väljarna har sagt nej till visionen om en gränslös värld. Vad som utgör det innevarande seklets samhällskontrakt är därmed något av ett Tabula rasa och därför finns också utrymme för andra aktörer att definiera ett kontrakt som kan etableras i de tidigares ställe.

Det är mot denna bakgrund man måste förstå Sverigedemokraterna. För om såväl socialdemokratins som borgerlighetens samhällskontrakt bygger på att bevara systemet, så bygger missnöjespopulismens samhällskontrakt i stället på att bevara nationen. Förvisso värnar även sverigedemokratin folkhemmet, men den önskar inte konservera svensk politik lika mycket som den önskar konservera svensk kultur. Den sverigedemokratiska tolkningen av samhällskontraktet är därför inte lika beroende av konjunktursvängningar – tvärt om gynnas partiet av oroliga tider då människor söker tryggheten i sina rötter snarare än i plånboken. Och när välfärdsstaten inte längre växer, eller globalisering i väljarnas ögon inte givet gör samhället bättre, framstår inte längre socialdemokratisk eller borgerlig politik som trygga alternativ för väljare med önskan om att bevara samhällskontraktet så som de känner det. Särskilt inte när socialdemokratin och borgerligheten tillsammans betraktas som ansvariga för dagens systemkris.

Det är också svaret på vad som gör det sverigedemokratiska alternativet så pass konkurrenskraftigt att det med tiden kan bli statsbärande. SD behöver bara betona bevarandet av kulturen mer än sina konkurrenter för att hålla sina löften till väljarna och därmed framstå som ett betryggande alternativ till de tidigare regeringspartierna. Att de dessutom byggt sina framgångar på att kritisera samma partiers oförmåga att hantera den pågående krisen gör dem i mångas väljares ögon också till garanter för statens kärnuppgifter.

Detta bör oroa övriga partier med anspråk på regeringsmakten. Systemkris eller inte kommer de samhällsproblem som präglar nyhetsflödet ta decennier att hantera – om ens alla dessa frågor kan hanteras utan att samhället förändras i grunden.

Det ställer en mängd intressanta frågor om väljarnas syn på samhällskontraktet. Om dess kärna även har överlevt 1900-talet – det vill säga att där finns en outtalad definition av samhällskontraktet hos majoritetsbefolkningen som innebär att den accepterar en stark centralmakt så länge den garanterar medborgarnas frihet, egendom och trygghet – ja då kommer de med tiden också att söka sig mot den rörelse som bäst upplevs garantera dessa rättigheter.

Vad händer då den dag en tillräckligt kritisk massa av väljarkåren inte längre upplever att de traditionella regeringsalternativen respekterar samhällskontraktet eller än mindre har förmåga att hantera de samhällsproblem som hotar dess existens? Kan deras misstro mot politiken rent av gå så långt att de känner sig tvingade att ta till våld för att göra sina röster hörda, vare sig det handlar om rena upprorshandlingar eller medborgargarden som godtyckligt tar lagen i egna händer? Och om om en sådan utveckling eskalerar, hur ska landets traditionella regeringspartier någonsin kunna återvinna dessa väljares förtroende?

Hur långt bort är vi då från en situation där frustrationen i negligerade landsdelar blir så pass omfattande att dess befolkning vänder parlamentarismen och rättsstaten ryggen till förmån för något som liknar forna tiders kungamakt? Det vill säga att de kan acceptera en mindre demokratisk statsmakt så länge den lever upp till förväntningarna på vad som är statens kärnuppgifter? Kan de tänka sig att ge upp sådant som yttrandefrihet eller flerpartisystem så länge de kan gå trygga på stadens gator?

Det kan förstås tyckas som ett otroligt händelseförlopp, men redan idag ser vi embryon till denna utveckling över hela västvärlden. Människor frustrerade över samhällen som inte längre levererar efter allmänhetens förväntningar och mörka krafter som drar nytta av samma missnöje, hela vägen till regeringsmakten. Vad vågen av missnöjespopulism slutligen renderar för konsekvenser för den västerländska samhällsmodellen vet ingen helt säkert. Vad vi däremot vet är att den moderna demokratin fortfarande är tillräckligt modern för att utgöra en anomali i den europeiska historien – despotin är alltjämt naturtillståndet och om de demokratiska krafterna inte förmår att erbjuda en mer trovärdig plattform än alternativen, varför skulle väljarna då ty sig till dem? Tvärt om talar mycket för att kungamaktens gamla roll, om vi betraktar utvecklingen av världens missnöjespopulistiska rörelser, väl skulle kunna fyllas av Sverigedemokraterna.

Frågan borde engagera – om inte för att väljarna kan förvänta sig att de partier som gör anspråk på regeringsmakten har en bärkraftig idé om det svenska samhällskontraktet med relevans i det tjugoförsta århundradet, så åtminstone för att det kan reducera risken för att fler väljare söker stöd hos den växande missnöjespopulismen.

Kanske finner man också en idé om samhällskontraktet som kan motverka denna utveckling genom att återvända till den förtvivlade Gustav Vasa som, strax efter där vi senast lämnade honom, betraktar de beväpnade dalkarlarna vilka har samlats utanför slottsportarna. Deras ledare har just begärt att få möta kungen. Han äntrar scenen leende och berusad, med en dolk i handen:

ENGELBREKT. Känner han den, då? Ler brett.
KUNGEN. Jag förstår inte! Vad heter du?
ENGELBREKT. Ja – Paus. – jag heter nog Engelbrekt!
KUNGEN. En-gel-brekt?
ENGELBREKT. Jaja, det låter stort, men jag är inte av den släkten! – Jo si, det var en gång för längesen, så skulle kungen – han var inte kung då förstås – nej, jag är så full så full! – Jo, det var jag som gick på ski efter honom vid norska gränsen, och då gav han mig den här darten och sa: ”Om du behöver mig en gång så kom bara!” Nu har jag kommi; och här är jag! Bara synd att jag ska vara så full!
KUNGEN. Vad vill du nu?
ENGELBREKT. Vad jag vill? – Jag liksom de andra vill gå mot Dacken förstås!
KUNGEN. Mot Dack-en?
ENGELBREKT. Vart håken skulle vi annars gå?
KUNGEN lyfter händerna. O Gud, Evige, nu har du straffat mig!

Om än fast denna pjäs är ett stycke dikt säger den ändå något om svenskarnas förhållande till sina ledare. Den svenska befolkningen har genom historien visat sig välvillig och lojal mot statsmakten. De har stått tillsammans och befolkningen har hittills inte låtit sig lockas av revolutionära rörelser eller terrorideologier – svenskarna lärde sig till och med att utöva bondeuppror fredligt, men denna lojalitet är inte kompromisslös och det är inte värdigt en anständig demokrati att dess makthavare tar den för given – historien visar oss att det inte ens var möjligt för en despot som Gustav Vasa.

För att de etablerade partierna ska kunna bevara sitt förtroende under den smärtsamma process som väntar i hanteringen av allt från migrationskris till ett kollapsat våldsmonopol – och därmed undvika att det mörker som nu sprider sig över världen inte får fäste i vårt land – finns goda skäl att återvända till det historiska bandet mellan den svenske kungen och allmogen i varje debatt där upplevelsen av kollaps gör sig gällande.

I detta historiska samhällskontrakt finns nämligen inte bara en modell som stått pall för tidens tand, utan också en grundläggande insikt om att politiken måste betrakta samhällskontraktet som ett jämbördigt avtal mellan två parter som måste respekteras ömsesidigt för att vara gällande. Om staten inte respekterar kontraktet, ja då måste det också betraktas som naturligt att befolkningen reagerar genom att hävda kontraktsbrott. Inte för att det vore önskvärt med en befolkning som för väpnad kamp mot statsmakten, utan för att ett sådant perspektiv på samhällskontraktet tvingar politiken att ständigt föra en diskussion om statens kärnuppgifter och innebörden av det mandat som väljarna har givit dem.

Bara med en ödmjuk syn på kontraktet mellan makt och medborgare kan de väljare som söker sig mot missnöjespopulismen återfå förtroendet för etablissemangspartier som i decennier stått dövörade inför de samhällsproblem som nu förtörnar bilden av vad som ofta beskrivs som ett av världens mest framgångsrika statsbyggen. Att en samtida idé om samhällskontraktet som tar avstamp i odalböndernas allians med kungamakten erbjuder en nationellt och kulturhistoriskt förankrad motbild till det sverigedemokratiska alternativet, med förmåga att tillgodose det växande behovet av nationell gemenskap, torde dessutom bara vara en bonus.

Oavsett om de traditionella partierna väljer denna väg eller inte borde frågan om det svenska samhällskontraktet vara av högsta prioritet de kommande åren. Annars kanske de inte ska vara allt för förvånande om det kommer en dag då allmogen sällar sig till sina förfäders tradition av att resa till huvudstaden för att säga sin mening – men denna gång anförda av ledare med dunkla motiv och med andra tillhyggen än banderoller i nävarna.

Joakim Tholén är frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Västerviks-Tidningen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner