Print Friendly

När Estland och Litauen miste sin frihet

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NÄR ESTLAND
OCH LITADEN MISTE SIN FRIHET
SAMTIDIGT som Tyskland besegrade Frankrike och hela världens intresse fångades av vad man då trodde vara storkrigets slutakt, passade Sovjetryssland på att erövra de tre baltiska randstaterna, som därmed- åtminstone tills vidare- gingo förlorade
för den västerländska kulturkretsen. De fördes bakom järnridån,
och ingen vet nu vad som är hänt och sant i denna del av Östersjöns kustland. Trots grannskapet ha de blivit oss oändligt avlägsna, insvepta som de äro i sovjetismens mörker: ändock sade
erövrarna, att dc kommo med »frihet och ljus».
Inte ens händelseförloppet vid den ryska erövringen har hittills
varit i detalj känt. Man har endast vetat eller förstått, att erövringen skett efter en systematisk plan, där de tre små frihetsälskande nationerna steg för steg lockats och tubbats för att till
slut ställas inför ett öppet våld, som inga förskönande tal kunnat
dimhölja. Enstaka skildringar – kanske icke alltid så exakta –
ha givit belysande glimtar av metoderna, men de dokumentariska
skildringarna ha lyst med sin frånvaro. För Litauens del är denna
brist nu undanröjd. Legationssekreteraren lgnas J.-Scheynius,
tidigare knuten till den litauiska beskickningen i Stockholm och
under de kritiska veckorna 1940 tjänstgörande som chef för Röda
korset i Vilna, har i boken »Den röda floden stiger» i filmatisk
berättelseform kronologiskt skildrat tilldragelserna i sitt olyckliga hemland, när det förvandlades från ett fritt land till en periferisk del av den omätliga sovjetstaten- en sällsynt märklig bok,
som icke blott röjer den diplomatiske författarens ovanliga litterära talang utan även, trots bristen på sentimentalitet, på ett
oemotståndligt sätt bemäktigar sig läsarens känsloliv. För Estland kan de avgörande händelsernas gång på ett likartat om än
inte upplevt vis rekonstrueras genom sammanställning av uppgifter ur ryska tidningar och framför allt ur det officiella estniska
regeringsorganet »Rahva Hääl».1 Det är icke enbart ett historiskt
1 Rörande omvälvningen i Lettland hänvisas till den svenske lektorn i Riga vVilliam }’reijs (huvudsakligast på den lettiska radions utsändningar byggda) uppsats
i Svensk Ti(1skrift i fjol, häfte 7.
89
~..-_. .-·.
När Estland och Litauen miste sin frihet
intresse att få klarhet om Sovjetrysslands expansionsmetoder.
Det har också ett aktuellt pedagogiskt intresse för alla stater i
Sovjets närhet.
Trots att Sovjet aldrig upphört att fördöma »det imperialistiska
röveriets politik» och trots att Sovjet 1932 erbjöd och ingick nonaggressionspakter med grannstaterna i väster, saknades det icke
före krigsutbrottet varnande imperialistiska röster i Ryssland.
På det ryska kommunistiska partiets XVIII kongress i mars 1939
yttrade sålunda Mechlis, ordföranden i röda armens politiska styrelse, att »i händelse av krig skola de röda styrkorna överföra sina
operationer till fiendens territorium och fullgöra sin internationella plikt, som är att öka antalet sovjetrepubliker (Izvestia,
Moskwa, 23/a 1939). Det är samma tankegång, som man senare
mötte i Molotovs tal inför högsta rådet, efter fullbordat dåd, i
Moskwa den l augusti 1940: »Vi ha haft icke obetydliga framgångar, men vi åsyfta att inte vara tillfreds med det vi uppnått.
Om vi alla erinra oss vår heliga plikt att hålla hela vårt folk i ett
tillstånd av mobiliseringsberedskap, kunna vi aldrig överrumplas,
vad som än må hända, och vi skola uppnå nya och ännu ärorikare
framgångar för Sovjetunionen» (efter Pravdas referat). Mot bakgrunden av denna dubbelbottnade politik skall man se Sovjets
aktion mot de baltiska staterna i september 1939, då ryssarna tilltvingade sig rätt att befästa vissa områden, upprätta flottbaser,
bygga aerodromer och hålla militära styrkor inom deras gebit.
Samtidigt påtvingade Sovjet dem ömsesidiga biståndspakter, som
skulle utgöra det bästa skyddet för deras suveräna rättigheter och
den största tryggheten för gränsernas integritet. Enligt deklarationer från sovjetregeringen och det ryska kommunistiska partiets
tidningar skulle de baltiska republikernas oberoende t. o. m. bättre
garanteras genom biståndsavtalen än utan dem. Den, som något
känt de tre randstaterna, deras hjältemodiga frihetskrig för tjugu
år sedan och deras beundransvärda energi att utveckla och konsolidera sina länder, betvivlar icke att de i september 1939 endast
gåvo efter för det övermäktiga hotet av våld; de hade inga utsikter till hjälp utifrån, och genom att acceptera biståndsavtalen
sågo de den enda utvägen att trygga nationens fysiska existens
till det ögonblick, då det stora krigets slut skulle avgöra de europeiska folkens öde.
Den 16 juni 1940 mottog Estland ett nytt ryskt ultimatum, däri
det krävdes en regering, som var kvalificerad att »lojalt» genom- 90
När Estland och Litauen miste sin frihet
föra biståndspakten. Av kravet kunde den slutsatsen dras, att biståndspakten ännu var basen för de rysk-estniska relationerna.
Presidenten Päts hoppades därför ännu vara i stånd att bilda ett
kabinett, vars medlemmar skulle kunna uppfylla de ryska lojalitetsfordringarna men icke desto mindre vara goda estniska patrioter. Han framförde detta till Shdanov, vilken å Moskwas vägnar
rest till Tallinn för att inscenera regeringsombildningen. Men
Shdanov hade i sin ficka listan på det nya kabinettet, som uppgjorts av sovjetlegationens lokala agenter. Häntydningen på biståndspaktens lojala genomförande var endast camouflage för helt
andra syftemål. Då Päts vägrade att acceptera Shdanovs kabinettslista, organiserade sovjetlegationens agenter den 21 juni en
demonstration i Tallinn, under medverkan av tanks, pansarvagnar och beväpnade soldater och matroser ur röda armen och
röda marinen. Demonstrationen ledde till oroligheter, vid vilka
suspekta element hjälpta av den ryska militären bröto sig in i
polislokaler, avväpnade polismännen samt frigåvo de politiska
fångarna (de flesta av dem fängslade såsom ryska spioner). Sent
på natten den 21 juni måste Päts böja sig för det oundvikliga och
utnämnde de av Shdanov föreslagna till medlemmar av den nya
regeringen. Inom några få dagar ockuperade talrika kontingenter
nya röda trupper hela landet.
Knappt hade den nya regeringen trätt i funktion, förrän den
utfärdade en deklaration om sitt omedelbara program. Bland
första »åtgärder av högsta vikt» uppgavs »befästandet av den estniska självständigheten», »upplösning av parlamentets första kammare såsom icke representerande folkets vilja» och »förberedelser
till nya parlamentsval». Som kommentar skrev regeringsorganet
Rahva Hääl (25/o): »Om det förra kabinettets program karakteriserades av dubbelspel och bedrägeri, ger den nya regeringens deklaration det arbetande folket det fasta hoppet och den förvissningen, att regeringen verkligen vill hålla vad den lovar.» Vid
en pressintervju avgav vice statsministern H. Kruus löftet, att
»republikens regering har den uppriktigaste föresats att genomföra de principer, som tillkännagåvas i dess deklaration». Det var
särskilt tre utfästelser, som den nya regeringen lämnade.
Den första utfästelsen innebar en försäkran, att den nya regimen
skulle vila på demokratisk och laglig grund. »I händelse radikala
förändringar komma att äga rum i vårt ekonomiska liv» – förklarade Rahva Hääl i en ledare 26/6 – »kommer regeringen att
underställa folket sina planer. Stödd på det arbetande folket, som
91
-· .,…..,.:,
När Estland och Litauen miste sin frihet
utgör den överväldigande delen av den estniska nationen, behöver
regeringen inte fatta något beslut i hemlighet; dess planer skola
underställas folket för avgörande av den stora majoriteten i nationen, och inget som helst beslut kan bli lag utan att ha mötts
med det estniska folkets gillande.»
Den andra utfästelsen gällde »konsolideringen av oberoendet»
– såsom den första programpunkten löd. Vid valet klandrade
»Det arbetande folkets block» i sitt valprogram det gamla kabinettet för att det genom sin politik skulle ha bragt Estlands oberoende i fara. Den 23 juni vände sig statsminister Vares till nationen i ett radiotal: »Alla av oss äro patrioter, som älska vårt
land och vårt folk – fundament och stöd för vårt oberoende.
Vårt öde har förenat oss med den stora vännen till alla folk,
Sovjetunionen, som är villig skydda vår existens och vårt oberoende som sitt eget. Tack vare avtalet om ömsesidigt bistånd ha
vi kunnat leva i fred, befästa vårt oberoende och upprätthålla det
i dag och i framtiden» (Rahva Hääl 25/o). Påföljande dag framhöll statsministern fortfarande: »Regeringsdeklarationen förblir
en fundamental bas, vilken vi aldrig skola upphöra att lägga vikt
vid. Alla reformer, som röra det offentliga livet, skola realiseras
i kraft av författningen och i överensstämmelse med vår vilja till
oberoende» (Rahva Hääl 27/o). Liknande tal hölls t. ex. av general
Jonson, den estniska armens överbefälhavare, den 4 juli: »Förverkligandet av avtalet om ömsesidigt bistånd garanterar Estlands nationella oberoende och dess fria utveckling.» Ryska telegrambyrån Tass lät Rahva Hääl och andra tidningar den 11 juli
publicera ett telegram från letter, estländare och litauer i U. S. A.,
vilka drömt om verklig frihet för sina fosterland; för närvarande,
förklarade de, garanteras Lettlands, Estlands och Litauens nationella oberoende och suveränitet av den biståndspakt, som ingåtts
med URSS.
Den tredje utfästelsen gällde skydd av privategendom och jord.
En systematisk agitation igångsattes för att bedyra att medborgarna inte hade något att frukta. Regeringen har inte för avsikt att skapa en sovjetregim, försäkrade Rahva Hääl den 25/o. En
ledare i Rahva Hääl 26/o framhöll kategoriskt: »Man kan förvisso
förklara, att intet, som är ägnat att väcka oro, f. n. är skönjbart
i Estlands ekonomiska liv, intet som kunde komma medborgarna
att frukta för sin egendom, d. v. s. kontanter, värdesaker, bankkonton, verkstäder, hus, lantegendomar, konsumtionsvaror etc.
Ingenting kommer att exproprieras, ingenting att tagas bort; alla
92
När Estland och Litauen miste sin frihet
rykten i annan riktning spridas av illvilliga och folkfientliga element.» Med alldeles särskild iver bemödade man sig att intala
bönderna att tro att deras egendom vore tryggad och skulle förbli
orörd; på inga villkor skulle de tvingas att bilda kollektivjordbruk (kolchoser). »Ni bönder, som odla er jord, vilken skall förbli
er, arbeta med glädje och flit för vårt älskade lands välstånd och
uppblomstring», utropade statsministern i en intervju i Rahva
Hääl 27/s. »Kriminella element sprida rykten, som gå ut på att
man skulle ha för avsikt att expropriera bonden och beröva honom
hans gård och annan egendom. Detta är en tendentiös lögn», yttrade jordbruksminister Ideäär i ett radiotal 29/s. »Det skulle verkligen vara en galenskap att frukta, att under den nuvarande regimen några skulle falla på tanken att beröva dessa medborgare
deras jord och andra tillhörigheter. Den nuvarande regeringen
ämnar inte ta något från någon jordbrukare; tvärtom har den för
avsikt att hjälpa dem-» (Rahva Hääl 30/s). Tre dagar senare skrev
samma tidning, att talrika brev och telegram, som tillställts ministern från lantbefolkningen i alla distrikt, vittna om att hans
tal satt stopp för de brottsliga ryktena. Tidningen citerar ett brev
från en ordförande i en jordbrukarförening, där det heter att ministern »genom sina gripande ord» skingrat all fruktan hos bönderna. Socialminister Ruus talade 1417 i Vöru och Repina: »Ansvarslösa ryktessmidare ha lanserat lögner, att kolchoser skola
upprättas i detta land. Detta kommer icke att ske, vi behöva det
inte ens.» »Det arbetande folkets block» förklarade i sitt valprogram: »Ingen har rätt att tvinga bönderna att sammansluta sig
i kolchoser och hota deras privata egendom.»
Det dröjde inte länge, förrän det i regeringsprogrammet
utlovade nya valet utlystes. Den 5 juli förklarade regeringens tidning i en rubrik över en ledare: »De förfalskade folkrepresentationerna skola upplösas.» Och tidningen fortsatte: »Varje uppriktig demokrat, varje hederlig medborgare kommer att dra en suck
av lättnad, när de få meddelande om de val, som skola komma och
som efter tiotals år skola ge det arbetande folket möjlighet att för
första gången uttrycka sig fritt.»1 Den 6 juli publicerades ett
officiellt meddelande, att republikens president medgivit att de
nya valen skulle hållas den 14 och 15 juli. Då vallagen inte medgav en så kort tidsfrist, ändrade en regeringsförordning vallagen
1 Det bör anmärkas, att vid 1938 års val till »andra kammaren», anordnade enligt principen majoritetsval i enmanskretsar, inemot ett 10-tal socialister av olika
skolor invaldes. Om dessa val se Svensk Tidskrift 1938, sid. 229.
93
·..•
När Estland och Litauen miste sin frihet
i detta hänseende och dessutom i en mängd andra punkter. Utfärdandet av förordningen var ett klart författningsbrott: vallagen kan endast ändras efter parlamentsbeslut; och till yttermera
visso hör den till de i författningen angivna lagar, som presidenten inte kan ändra med stöd av sin dekreträtt. Innan de nya regeringsledamöterna installerats, hade de i en högtidlig ed enligt
författningen lovat att »strängt följa författningen och lagarna».
Regeringsmedlemmarnavoro förvisso medvetna om att ett författningsbrott begåtts, liksom att detta blott skulle uppreta opinionen.
lVIen denna marionettregering hade endast att lyda order från
lVIoskwa, som beordrat val på samma dagar i alla de tre baltiska
staterna.
Regeringen förtröttades ej i att deklarera, att parlamentsvalet
för första gången skulle ge »det estniska arbetande folket möjlighet att av egen fri vilja välja folkets verkliga representation,
vilken skulle oförfalskat ge uttryck åt den nationella viljan och
ärligt tjäna folkets intressen»; alla tidigare val däremot hade ägt
rum under »en klick reaktionärers och plutokraters grymma på-
tryckningar och terror» (tal av K. Säre, sekreterare i det kommunistiska partiet, vid ett valmöte på Frihetsplatsen i ‘l’allinn 1317,
enligt Rahva Hääl 1517). Samma försäkringar avgåvos i det valprogram, som »Det arbetande folkets block» 5h publicerade i den
officiella tidningen; blocket utgav sig bestå av fackföreningsfederationen, Estlands kommunistiska parti, ett tidigare alldeles okänt
småbrukarförbund samt ett tjugutal andra organisationer. Blocket proklamerade: »Ögonblicket har kommit att bilda en verklig
folkets regering och välja ett parlament, som fullständigt återspeglar det estniska folkets och dess lagliga ordnings vilja.» Block,
lika till namn, sammansättning och program, hade bildats även i
Lettland och Litauen; de estniska och lettiska blockens valprogram skilde sig endast i en punkt, i det att det lettiska programmet
i korthet omnämnde Ulmanis’ statskupp den 15 maj 1934 och vissa
förhållanden i samhand därmed. Spontanare än så voro icke
blockens framträdande och programkrav.
Regeringen fastställde vidare en – i och för sig givetvis olaglig -ytterst kort tidsfrist för uppställande av kandidater. Regeringens förordning utfärdades morgonen den 6 och fristen att
presentera kandidaterna utgick kl. 12 på natten den 9 juli. Blocket
måste ha i förväg underrättats om valet, enär dess program kunde
offentliggöras samtidigt med förordningen om utlysande av val.
Den korta fristen hade uppenbarligen till syfte att försvåra andra
94
När Estland och Litauen miste sin frihet
gruppers nomineringsarbete. Icke desto mindre presenterades en
oberoende kandidat i varje valdistrikt; i vissa distrikt uppsattes
två eller t. o. m. tre oberoende kandidater.
En våldsam propagandakampanj igångsattes genast från blockets sida. Radion engagerades helt, och det meddelades att regeringens medlemmar och blockets kandidater skulle tala varje dag
(Rahva Hääl Rf7). I ett torgtal i Tallinn 9h tillkännagav utrikesminister Andresen regeringens fullständiga anslutning till blockets
program. Blockets 31 särskilda valparoller offentliggjordes i tidningarna 10h. »Ej en enda röst åt motståndarna till blockets program», yttrade en annan talare, J. Lauristin, när Andresen 9h höll
sitt torgtaL Andresen var emellertid generös nog att förklara: »Vi
försöka inte påtvinga varje valdistrikt vår kandidat under förevändning att det inte existerar någon kandidat från oppositionen
och att våra motståndare inte våga framträda öppet; tvärtom äro
vi beredda att ge dem de största möjligheter; vi anhålla att var
medborgare gör bruk av sin rösträtt; om isolerade kandidater finnas på listorna, är detta deras privata nöje; vi ämna inte förlora
vårt goda humör för det.» Detta var på kvällen, innan fristen för
registreringen av kandidater utlöpte.
På morgonen nästa dag, 10h, publicerade tidningarna ett officiellt
meddelande om att regeringen föregående kväll kompletterat vallagen. »För att undvika att valen komma att utnyttjas för att
främja ändamål, som äro skadliga för den estniska republiken
eller folket» – hette det i ukasen — »skall varje kandidat tillkännage sitt valprogram senast kl. 2 e. m. den 10 juli; den kandidat, som inte följer detta beslut, diskvalificeras; den föreliggande
förordningen bringas att träda i kraft på telegrafisk väg.» Skälet
till denna nya kränkning av vallagen var uppenbar: en stigande
fruktan hos blocket att dess många nya, totalt okända kandidater
vore totalt oförmögna att uthärda en tävlan med de från sin tidigare politiska verksamhet kända namn, som nu kandiderade utanför blocket och som vid det föregående lagliga valet åtnjutit folkets förtroende. ‘ry trots att grupperna utanför blocket saknade
varje möjlighet att öppet agitera kunde man i den officiella pressen dagarna innan registreringsfristen utgick spåra ängslan för
att »agenterna för folkets fiender» skulle »provocera och förvirra
sinnena för att nå sina avskyvärda syften».
Fastän blott några få timmar beviljats för att meddela valprogrammen hade nästan alla kändidater hunnit inlämna dem på fastställd tid; endast fyra kunde inte uppfylla detta nya krav. Men
95
När Estland och Litauen miste sin frihet
följande dag offentliggjorde tidningarna en officiell rapport, enligt
vilken elva kandidater utanför blocket frivilligt avträtt, medan
alla övriga kandidaturerna så när som på en upphävts. Rapporten
publicerades i Rahva Hääl under rubriken: »Folkets fiender ur
stånd att presentera sina kandidater vid valen.» Om motiven för
upphävarrdet må följande nämnas.
Tolv kandidaturer i Tallinn och dess omgivningar upphävdes,
a) emedan vissa av kandidaterna hade misstänkts för brott, som
medföra straffpåföljd, och till och med för våldtäktsförsök; dock
angavs icke några preciserade uppgifter, t. ex. om de rannsakats
eller dömts; b) emedan bland kandidaterna funnos personer, som
tidigare varit anhållna för deltagande i »frihetskämparnas» reaktionära konspiration; c) emedan vissa av kandidaterna upprepade
gånger kränkt de sociala lagarna; d) emedan det upplysts att folkets fiender vid hemliga möten kommit överens att uppsätta gemensamma kandidater; dessutom hade en rad jurister och affärsmän frikostigt finansierat dessa kandidater. I ett av valdistrikten
motiverades upphävarrdet med att valprogrammet hade obestämd
karaktär och blott innehöll allmänna fraser. I åtskilliga andra
distrikt motiverades annulleringarna med programmens diffusa
karaktär, som blott var ägnad att lura väljarna. I vissa distrikt
hette det, att det med tanke på kandidaternas tidigare politiska
verksamhet var omöjligt att deras deklarationer vore uppriktiga.
I ett fall konstaterades det, att »kandidatens program kräver
yttrande-, press-, mötesfrihet etc. för alla medborgare, varav det
följer, att dessa friheter krävas också till tjänst åt statens och
folkets fiender». Två kandidaturer annullerades med följande
lakoniska formulering: »De valprogram, som framlagts för oss,
ha en utmanande karaktär.» En enda kandidatur ogillades icke,.
men 16h, innan valresultatet ännu publicerats, meddelade Rahva
Hääl att kandidaten 14h (den första valdagen) arresterats på grund
av en anklagelse för växelförfalskning, ett brott som vederbörande
förut haft kännedom om. Det är lätt att förstå, varför denne ende
kandidat inte diskvalificerats, fastän även hans valprogram var
av »diffus karaktär» och åsyftade att »lura väljarna». Att elva
kandidater i sista stund frivilligt trätt tillbaka, trots att de underkastat sig hela den komplicerade kandidaturen, torde enligt uppgifter ha berott på att de under natten utsatts för direkt hot, om de
vägrade att avsäga sig.
Dagen för valet kunde Rahva Hääl triumferande tillkännage,
att »den överväldigande majoriteten av folket och alla arbetare
96
När Estland och Litauen miste sin frihet
anslutit sig till blockets program, som i dag och i morgon kommer
att slå det avgörande slaget mot reaktionen.» Trots att endast
blockets namn kvarstodo intensifierades dag för dag agitationen
för deltagande i valet. För att valdeltagandet skulle bli livligare
än någonsin fingo blockets anhängare order att besöka alla medborgare i deras bostäder för att upplysa om det nödvändiga att
rösta (tal av socialminister Ruus vid möte med blockets förtroendemän i Tallinn 11h, refererat i Rahva Hääl 13h). Mera exakt och
allvarligt uttryckte sig Rahva Hääl i sin ledare 14h: »Valskolkning
skulle vara en stor oförsiktighet. I den nuvarande situationen
kunde vi anse passivitet som en fientlig attityd mot det arbetande
folket; endast den som handlar emot det arbetande folket vill hålla
sig passiv.» Dessutom utlovades (12h) löneförhöjningar för de statsoch kommunalanställda, lösning av bostadsfrågan, subventioner
till fostran av varje arbetares barn o. s. v.; »låt oss sätta upp nya
fabriker och öka arbetarkadrerna» etc. Resultatet av det »fria,
hemliga» valet kunde inberättas till Moskwa: 84,1 procent av de
röstberättigade skulle ha röstat, därav 92,s procent för blocket.
Sorgespelets final är välbekant. Några detaljer böra dock ytterligare nämnas. När valresultatet publicerades den 17 juli, anbefalldes demonstrationer redan samma dag för att »fira det
arbetande folkets seger». Nästa dag började Rahva Hääls ledare
med följande: »De gigantiska demonstrationerna den 17 juli ha
gjort en ny paroll aktuell – bildandet av det arbetande folkets
sovjeter och ombildning av den borgerliga estniska republiken till
en estnisk sovjet-socialistisk republik, medlem av URSS.» Den
21 juli publicerades på tidningens första sida »en adress från det
estniska arbetande folket till parlamentet»; denna appell från ett
·möte med arbetare vid sju fabriker i Tallinn krävde proklamerandet av den estniska sovjetrepubliken, dess union med URSS, nationalisering av de stora industrierna, expropriering av stora jordegendomar etc. Liknande krav framlades för parlamentet samma
dag av en delegation från elva fabriker i Tallinn. Hur väl förberedd aktionen var från ryskt håll framgår av att de nya folkrepresentationerna i Estland, Lettland och Litauen sammanträdde
samma dag, den 21 juli och i exakt likalydande resolutioner proklamerade sovjetrepubliker, utplånade sitt nationella oberoende samt
nationaliserade jord, banker och större industriföretag. Att beslutet i allo stred mot utfästelserna gör denna redogörelse evident.
Att representationen, även om den varit lagligen vald, dessutom
.saknade författningsenlig kompetens att fatta beslut i författ- 97
tf
..
När Estland och Litauen miste sin frihet
ningsfrågor är lika uppenbart. 1938 års estniska författning förutsätter härvidlag icke blott behandling i bägge kamrarna – nu
existerade blott en kammare -utan även nyval eller folkomröstning.
Efter fullbordat värv hälsade det estniska parlamentet Stalin
och Molotov med att det vore »ett resultat av val med en deltagareprocent, som aldrig uppnåtts tidigare, att dess medlemmar
samlade en röstmajoritet, som man aldrig haft exempel på vid
valen i Estland, att endast detta parlament utövar den bestämmande makten i Estland i dag …» (Rahva Hääl 2417). Trots de direkta påtryckningarna torde det estniska folket ingalunda ha
presterat något rekorddeltagande vid detta val. Valen påginga
blott två dagar mot tre annars, och åsyna vittnen förklara, att
detta till trots tillströmningen till vallokalerna var vida mindre
än vid föregående val, både i städerna och på landsbygden. I vissa
landsbygdskretsar har valdeltagandet taxerats till knappt 25 procent. Varför skulle icke sammanräkningen gå i stil med de planmässiga arrangemangen i övrigt?
Scheynius’ skrämmande skildringar1 bekräfta indirekt riktigheten av denna redogörelse för Estlands undergång. Med egna
ögon och på nära håll har han upplevt sUt lands politiska förintelse. Regien var anmärkningsvärt likartad. Men han ger även
andra inblickar.
Sovjet valde Litauen som sitt första offer, därför att det låg närmast Tyskland. Den 15 juni sände Moskwa ett ultimatum med
krav på regeringsombildning. Tyske ministern protesterade, men
det stannade vid en protest. Presidenten Smetona vägrade att böja
sig och flydde jämte ett par likasinnade ministrar till Tyskland.
De nya ryska trupper, som intågade efter kapitulationen och
som för övrigt på ett ställe möttes med eld, voro inte imponerande:
ungefär 60 procent av stridsvagnarna orkade inte fram till Kaunas
utan reparationer. Den nya »folkregeringen» utlovade de demokratiska grundrättigheternas oantastbarhet samt yttrande- och
bekännelsefrihet. Det kommunistiska undermineringsarbetet organiserades av den ryska handelsdelegationen, vars fyrtiotal medlemmar hade stor nytta av exterritorialrätten. Inga fuskval skulle
förekomma, skrev den officiella tidningen Listuvas Aides, när
1 Sedan ovanstående uppsats skrivits, har på Katur oeh Kultur utgivits en liten
skrift »Tragedin Balticum», författad av Paul Olberg oeh innehållande många intressanta sammanställningar om den ryska expansionspolitiken.
98
När Estland och Litauen miste sin frihet
sejmval utlystes den 8 juli att äga rum 14-15 juli. Motkandidater
till folkregeringen tyckas inte ha varit tillåtna – kanske på
grund av erfarenheterna vid samma tid från Estland – men icke
alla godkända kandidater voro kommunister. Trots hotelserna blev
valdeltagandet, så långt förf. själv erfor, mycket dåligt – trots
de officiella rekordsiffrorna. I Vilna beräknades de uppställda
kommunisterna ha fått högst en fjärdedel av de avgivna rösterna;
genom en indiskretion från valkommissionen kan röstningen i
Vilna – både det låga valdeltagandet och kommunisternas fiasko
-någotsånär beräknas. Majoriteten i den nya sejmen var till det
yttersta hesluten att motsätta sig Litauens anslutning till Sovjetunionen, men genom hot mot de nackstyva sejmledamöterna och
framför allt mot deras familjer slog den kommunistiska minoriteten ner allt motstånd. Före valet hade ett uppgående i URSS
aldrig med ett ord nämnts; när kommunisterna i den lydiga pressen publicerade »Stalinkonstitutionen – Solkonstitutionen», hann
man före heslutet om sovjetiseringen aldrig längre än till § 14,
den paragraf som fastslår att all jord och alla naturtillgångar tillhöra staten… Och i tusental deporterades misstänkta litauer
till Kasakstan, eller också insattes de i fängelserna, i vilka plats
skaffades genom att även kriminalfångarna släpptes lösa.
Tvärs över bron över Njemen i Kannas hängde vid valet en
transparang med orden: »Den röda armen kom till Er med den
sanna friheten och skänker Er det verkliga oberoendet.» När t. f.
statspresidenten Palickis den 21 juli skulle proklamera Litauens
anslutning till Sovjet, skakades teaterhuset av en hedövande åskknall, och en hagelskur slog igenom taket ner på presidenten.
Det var liksom om själva Himmelen protesterade – kanske en
nyckfull slump, som skapar en legend med odödligt liv.
99
emr”· .. ‘ ….. ·–; .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner