När det dåliga samvetet krockar med verkligheten

Jakob Ejersbo
Liberty
Bonniers 2012

Det är åttiotal i biståndets Tanzania. Två unga tonåringar kliver tillsammans ut i vuxenlivet. Som pojkar hade de levt sida vid sida men efterhand framstår deras vitt skilda förutsättningar i allt skarpare dager. Christian är son till en dansk biståndsarbetare. Han föraktar de vuxna skandinaverna i Tanzania som han menar inte begriper någonting av det omgivande samhället. Själv talar han flytande swahili och umgås med lokala ungdomar. Han börjar tidigt bedriva affärsverksamhet och drömmer om att driva ett eget diskotek i staden Moshi där de bor.

Marcus är tanzanier och arbetar som hemhjälp hos en svensk biståndsarbetarfamilj, dominerad av den tyranniske och alkoholiserade familjefadern Jonas. Marcus och Christian är vänner och utforskar Moshis nattliv tillsammans. De blir också affärskompanjoner, på vad Marcus tror är lika villkor. Efterhand står det emellertid allt mer klart att allt sker på Christians premisser, trots att det är Marcus kontaktnät och lokalkännedom som är själva förutsättningen för deras diskoteksverksamhet.

Marcus hoppas på att genom sitt hårda slit för den svenska familjen få möjlighet att åka till Europa, förhoppningar som grusas när Jonas omkommer under oklara omständigheter och Marcus blir anklagad för mord. Han frias emellertid och får anställning på ett med skandinaviska biståndspengar finansierat sågverksprojekt utanför Moshi. Också här fastnar han i en slags rävsax och tvingas till att bli något slags hemlig sexslav åt chefens fru.

De två unga pojkarnas öden cirklar kring varandra i en berättelse som känns alltmer klaustrofobisk. Båda kämpar för att slå sig fria – Marcus från fattigdomen och begränsningarna i det Tanzaniska samhället, Christian från den europeiska lögn som han redan som barn lyckats genomskåda. Marcus är beredd att göra precis vad som helst för en biljett till Sverige, Christian vill under inga omständigheter återvända till det Danmark som han känner sig helt främmande inför.

Marcus agerar med den trängdes desperation och är beredd att sätta allt på spel. Christian agerar med den självsäkerhet som springer ur tryggheten som en garanterad hembiljett till Danmark innebär. Christian har alltid en utväg, Marcus har ingen. Hela historien är berättad i jagform, ömsom är det Christian som berättar, ömsom Marcus. Den inre monologen gör att man som läsare kommer romankaraktärerna oerhört nära.

Berättarformen gör att skeendena hela tiden filtreras genom protagonisternas erfarenheter och åsikter. Det gör berättelsen behagligt befriad från den typ av pekpinnar som annars tenderar att prägla romaner som utspelar sig i biståndsmiljö, exempelvis Helena Thorfinns Innan floden tar oss. Just frånvaron av en tillrättavisande berättarröst som talar om för läsaren vad man ska tycka gör att Ejersbos roman drabbar på ett mycket mer påtagligt sätt.

Det är ingen smickrande bild av det skandinaviska biståndet i Tanzania som tecknas. De misslyckade projekten avlöser varandra och de osympatiska karaktärerna står som spön i backen. Allt detta utgör emellertid en fond till den allmänmänskliga berättelsen om de två pojkarnas livsöden. Visst går det att dra en hel rad politiska slutsatser av såväl beskrivningarna av biståndet och tillståndet i det tanzaniska samhället, som av de två huvudpersonernas öden.

Liberty är dock ingen politisk pamflett, utan en roman i ordets bästa bemärkelse. Under de senaste åren har romankonstens död förutspåtts gång på gång. Ejersbos storslagna tegelsten (den är över åttahundra sidor lång) tycks motbevisa det påståendet. Den är ett mästerverk såväl till form som till innehåll. Dessvärre fick författaren aldrig se denna fristående tredje del i sin svit om Afrika (de tidigare delarna heter Eksil och Revolution)publicerad. Ejersbo avled i cancer 2008, samma år som boken publicerades i hemlandet Danmark.

Ejersbo växte själv delvis upp i Tanzania under den period som boken utspelar sig och berättelsen präglas av den stora förtrogenhetens trovärdighet. Den kan läsas som ett tidsdokument eller som en kritik mot en havererad biståndsfilosofi. Den kan läsas som en psykologisk betraktelse över den degenererade cynism som uppstår när västvärldens försök att lätta sitt dåliga samvete kolliderar med verkligheten. Men framförallt kan den läsas som stor och drabbande romankonst.

Lars Anders Johansson är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro och ingår i Svensk Tidskrifts redaktion. På onsdag 15 augusti anordnas ett samtal på Timbro på temat Biståndet bortom statistiken där bilden av biståndet i den samtida skönlitteraturen kommer att diskuteras, bland annat med utgångspunkt från Ejersbos Liberty.