Print Friendly

Nankin, Yenan, Moskva och Washington

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NANKING, YENAN, MOSKVA
OCH WASHINGTON
Av överste CARL TAUBE
UPPREPADE gånger efter det andra världskrigets slut har man
helt plötsligt kommit underfund med att en ny bit av Europas
karta blivit rödfärgad, om man får använda det uttrycket för
vad som också kallas sovjetiserad eller bolsjeviserad eller staliniserad eller något liknande. Vid årsskiftet 1949 finner man att en
stor del av Kina ända ned till Yangtse-dalen har fått samma
kulör. Det har dock varit en väsentlig skillnad mellan den procedur som åstadkommit denna färgförändring där och i Europa. I
Polen, Rumänien och Tjeckoslovakiet har den åstadkommits genom en statskupp i någon form, troligen i flera fall åtföljd av
politiska mord, medan den i Kina så småningom framkommit som
resultat av ett flerårigt blodigt och förödande inbördeskrig. Att
de ovannämnda europeiska ländernas såväl inrikes- som utrikespolitik helt dirigeras från Moskva är ju väl känt och anses icke
som någon hemlighet allra minst av deras egna regeringar, men
det kinesiska kommunistpartiets inställning gentemot Ryssland är
fortfarande långt ifrån tydlig. Efterföljande är ett försök till att
klarlägga detta ytterst viktiga problem, vars lösning kommer
att ha ett bestämmande inflytande på Asiens och kanske hela
världens framtid. De slutsatser som dragits äro grundade dels på
personlig erfarenhet från Chungking och Nanking intill hösten
1946, dels på de- mycketfå-autentiska yttranden av det kinesiska kommunistpartiets ledare som framkommit.
En kort orientering om det kinesiska kommunistpartiets historia torde vara påkallad som bakgrund till den nuvarande situationen. Det grundades i~början av 1920-talet i Canton genom direkt inflytande av en rysk politisk och militär mission, vilken,
paradoxalt nog, inbjudits dit av en ung kinesisk general vid namn
Chiang Kai-shek, vilken då hade börjat sitt stora verk för Kinas
enande, och, rent militärt sett, torde denne under den senare fram- 134
..
Nanking, Yenan, Moskva och Washington
gångsrika kampanj som ledde till detta mål, haft stor nytta av
de ryska officerare med vilka han då samarbetade. Men dessa
nöjde sig icke med att endast vara militära rådgivare, de begagnade naturligtvis tillfället för att utplantera sin egen ideologi i
den tacksamma jordmån som fanns dels bland de av de meningslösa inbördeskrigen utarmade bönderna och dels bland de många
studenter och andra som i det kommunistiska Ryssland trodde sig
se en verklig idealstat växa fram. Det dröjde därför inte länge
innan en nel del kommunistiska revolter uppflammade i de södra
provinserna Kiangsi och Runan. Den jordbrukande befolkningen,
i regel arrendatorer under stora jordägare, tog helt enkelt den
jord de brukade, ofta efter att ha slagit ihjäl de verkliga ägarna.
Så upprättades en lokal milis och någon slags lokal sovjetregering efter ryskt mönster, och så var saken klar. Till att börja
med förefaller det som om Chiang Kai-shek icke opponerade sig
mot denna rörelse, trots att den hastigt spred sig över stora delar
av de nämnda provinserna. Han var alltför upptagen med att
konsolidera sin egen och Kuomintangs maktställning genom krigen mot de gamla »krigsherrarna» Chang Tso-lin, Wu pei-fu och
andra. Men när han slutligen lyckats med detta i slutet av 1920-
talet och etablerat en stabil och av utlandet erkänd regering i
Nanking, så blev förhållandet ett annat. Hans inställning till
kommunisterna ändrades helt plötsligt, speciellt efter hans giftermål med den yngsta av de kända Soong-systrarna, vilket intimt
lierade honom med de kinesiska storkapitalisterna i Shanghai och
på andra håll. Dessa kunde naturligtvis icke tolerera en stat i
staten, vars ledande princip var äganderättens upphörande. Chiang
Kai-shek bröt med sina ryska rådgivare och började ett utrotningskrig mot kommunisterna, vilka vid den tiden (början av 1930-
talet) lyckats skapa en icke obetydlig och framför allt väl disciplinerad och väl ledd arme. Denna kamp har nu, med undantag
av den tid under vilken kriget mot Japan åstadkom en temporär
fred, pågått i över tjugo år. Resultatet är, som bekant, en fullständig militär seger för kommunisterna, och den innebär ett slut
på Kuomintang-regimen i Kina, åtminstone med Chiang Kai-shek
i spetsen. De viktigaste händelser som lett till denna fullständiga
omvälvning äro värda att rekapitulera.
Det tog flera år och en betydande militär kraftansträngning för
att fördriva kommunisterna från södra Kina; och när de till sist
insågo, att de icke kunde hålla sig kvar längre, voro de långt
ifrån krossade. I stället företogo de sin berömda marsch norrut,
135
~l
i
Carl Taube
övergingo Yangtsefloden och in i provinsen Shensi, där de till
sist funno en fristad och etablerade en slags huvudstad i Yenan.
Att de fingo vara ifred där så länge, berodde väl mest på det allt
starkare japanska hotet, vilket till sist resulterade i det till att
börja med oförklarade kriget 1938. De begagnade denna relativt
lugna period både till att konsolidera och utvidga sin egen organisation och arme samt framförallt till att bedriva en intensiv
propaganda för sina ideer både i det övriga Kina och i utlandet,
framförallt i Amerika. En hel del utländska journalister inbjöds
till Yenan för att med egna ögon se, vad den kommunistiska regimen uträttat även under den korta tid som stått till förfogande.
Man tycks emellertid varit ganska försiktig i valet av de utländska korrespondenter som på detta sätt tillätos besöka det marxistiska paradis som skapats däruppe i norra Shensi. Bland dem
märkas amerikanen Edgar Snow, vilkens bok om den kinesiska
kommunismen »Red Star over China», väckt berättigat uppseende
i hela världen, och säkerligen har haft stor effekt på både den
amerikanska allmänna opinionen och den officiella politiken gentemot Kina. Av andra böcker märkas Gunther Steins »The Challenge of Red China», Israel Epsteins »The Unfinished Revolution
of China» med flera. Samtliga dessa författare utmåla i entusiastiska ordalag de sociala reformer som genomförts i den nya kommunistiska staten och de underbara resultat som uppnåtts av dess
ledare, i skriande motsats till den inaktivitet och ineffektivitet
som enligt dem karakteriserade det av Kuomintang regerade övriga Kina. Undertecknad är icke kompetent att bekräfta eller dementera innehållet i dessa böcker, men i synnerhet Edgar Snows
bok förefaller väl mycket fylld av skönmåleri och hjältedyrkan;
och man kan icke fria sig från den misstanken, att hans observationer många gånger gjorts mot Potemkin-kulisser. De kinesiska
kommunisternas grundläggande ideologi och principer behandlas
också av de nämnda författarna, men dessa frågor diskuteras i
slutet av denna artikel. Här påpekas endast att genom dessa böcker vunno de kinesiska kommunisterna många vänner och beundrare både i Europa och Amerika, även bland folk som på intet
sätt kunde kallas för kommunister, och detta speciellt efter SovjetRysslands storartade bidrag till den slutliga segern under det andra världskriget.
När japanerna 1938 började sitt till att börja med oförklarade
krig mot Kina, slöts en temporär fred mellan regeringen i Nanking och kommunisterna i Yenan. De senare hade länge varit
136
Nanking, Yenan, Moskva och Washington
missbelåtna med regeringens eftergiftspolitik gentemot Japan, och
redan något år innan på egen hand förklarat krig mot denna
stat, men det kom naturligtvis aldrig till någon öppen strid, då
man saknade möjlighet att komma i kontakt med fienden. Men
när Nanking-regeringen äntligen beslöt sig för att göra väpnat
motstånd, ställde kommunisterna omedelbart sina stridskrafter
till dess förfogande för kamp mot den gemensamme fienden. Erbjudandet antogs måhända med någon tvekan; men under själva
krigsåren hade man långt ifrån anledning att ångra sig. Efter
det första året hade japanerna drivit bort den reguljära kinesiska
armen till en linje som gick ungefär rakt i norr och söder från
norra delen av Shansi-provinsen genom Hupei och Runan till
väster om Canton. Utmed denna linje stabiliserades fronten, och
det verkade som om japanerna helt enkelt icke mäktade att svälja
mer av Kina. I den del av landet som de hade ockuperat orsakades de betänkliga magplågor just av de kommunistiska trupperna
med huvudkvarter i Yenan. Dessa utvecklade under denna tid
en underbar teknik i guerillakriget, och det finns otaliga fullt
sanna historier om sprängda järnvägståg, överraskade transportkolonner och sådant, vilket allt måhända orsakade den japanska
armen större svårigheter än vad den reguljära kinesiska armen
kunde åstadkomma. Från denna tid finnes det också en del utländsk litteratur som bidragit till att vinna sympatier för kommunisterna. De bäst kända sådana böckerna äro egendomligt nog
skrivna av två damer, Agnes Smedley »Battle Hymn of China»
och Freda Utley »China at War», vilka bägge under flera år
följde de kommunistiska trupperna i fält.
Så kom då äntligen efter sju års krig Japans plötsliga och av
alla, kanske inte minst amerikanerna själva, oväntade kapitulation. Men för det arma Kina betydde den så kallade freden endast ett uppblossande av inbördeskriget, vilket först nu, tre år
senare, börjar lida mot sitt slut. Anledningarna till detta äro välkända men rekapituleras här i korthet. Enligt vapenstilleståndets
villkor skulle de japanska trupperna överlämna sina vapen till
de dem konfronterande kinesiska trupperna. Dessa voro på många
håll kommunistiska och de fingo sålunda på en gång i present
en oerhörd massa vapen och ammunition. Regeringen i Nanking
insåg omedelbart faran av detta och nödgades att med våld söka
förhindra kommunisterna från att övertaga de japanska vapnen.
Och i och med detta var inbördeskriget i full gång ett par månader efter vapenstilleståndet.
137
Carl Taube
För att få ett slut på denna olycksaliga konflikt ingrep Förenta
staternas utrikesledning genom att sända general Marshall till
Kina som president Trumans personlige representant med uppdrag att ställa sig till de stridande parternas förfogande som medlare. Man torde kunna förmoda att anledningarna till detta steg
voro två: dels var regeringen i Nanking under Chiang Kai-shek
den de facto erkända regeringen, med vilken USA varit allierad
under kriget, och den måste därför fortfarande stödjas mot ett
kommunistiskt hot, men dels hade man också, antagligen i hög
grad tack vare den ovannämnda rikliga litteraturen om den kommunistiska regimens goda sidor trott sig ha upptäckt .att denna
var en värdefull tillgång i arbetet på Kinas modernisering till
en verkligt demokratisk stat. Man hade nämligen också samtidigt
fått alltför tydliga bevis på att Kuomintang-regimen i Nanking
allt mer tenderade till en korrupt autokrati utan annat än en
mycket tunn demokratisk fernissa. Man trodde alltså i Washington
att en lösning på konflikten kunde finnas genom att förmå Kuomintang-regeringen att reformera sig själv genom att i sig upptaga en del liberala och demokratiska element, inbegripet kommunisterna. Det hela var nog också delvis ett arv från presidenten Roosevelts ljusa och optimistiska åsikt att man mycket väl
kunde komma till tals med och även samarbeta med Stalin. Och
om så var fallet, så kunde man väl också komma sams med de
kinesiska kommunisterna.
Till att börja med lyckades Marshall förvånansvärt väl i sin
mission. Redan efter ett par månader hade han förmått de stridande armeerna att utge en order om eld upphör, och fått till
stånd en centralkommitte för att övervaka effektueringen av denna
order med amerikanska officerare som observatörer och lokala
medlare. Men längre kom han aldrig. stilleståndet bröts oupphörligt av bägge parterna, och någon överenskommelse om de
stora problemen åstadkoms aldrig. Den kommunistiska delegationen som inbjudits till Chungking och senare till Nanking, när
huvudstaden flyttades tillbaka dit, leddes av Chou En-lai, vilken
fungerade som ett slags utrikesminister i den kommunistiska regeringen. Han och hans medhjälpare voro statens gäster, bodde
och levde fritt och hade full frihet att meddela sig med vem som
helst. Det gjorde ett högst egendomligt intryck att på diverse
officiella mottagningar både hos högre kinesiska ämbetsmän och
hos utländska diplomater träffa denne herre, en av ledarna för
det parti som fortfarande på många håll var i öppet krig med
138
..
·,
.~
Nanking, Y enan, Moskva och Washington
oeentralregeringen. Chou En-lai är en mycket bildad och verserad
herre, och både han och hans lika bildade och charmanta fru
blevo så småningom mycket populära i sällskapslivet. Man kunde
inte låta bli att tänka sig hur det hade sett ut, om Hitler på mot- .svarande sätt hade bjudit en anti-nazistisk deputation att stanna
>en vecka på Berchtesgaden och resonera om saken vid ett glas
bier.
Men trots denna utvärtes harmoni, förblevo de väsentliga intressemotsättningarna oförenliga. Efter ett helt års oändliga konferenser och olika, antagligen aldrig allvarligt menade kompromissförslag, så nödgades Marshall uppgiva sin mission och resa
hem. Han har själv i en mycket upplysande och frispråkig förklaring angivit anledningarna till sitt misslyckande. Dessa voro,
säger han, i första hand bägge parternas ingrodda misstroende
mot varandra, vilket ej tillät dem att lita på den andras försäkringar och löften. Vidare kommunisternas öppet förklarade avsikt att upprätta en kommunistisk stat i enlighet med marxistiska
principer, vilket icke på några villkor kunde godtagas av regeringen. Han påpekar vidare, att denna senare helt dominerades
av Kuomintangs högra flygel, bestående av ett antal reaktionära
politiker, vilka absolut motsatte sig alla hans förslag att bilda
en verklig koalitionsregering. Inga namn nämnas, men det är alldeles tydligt att han här åsyftar de bägge bröderna Chen Kuo-fu
och Chen Li-fu samt Chiang Kai-shek personligen. Å andra sidan
kritiserar han också skarpt kommunisterna dels för deras samvetslösa förstörande av landets kommunikationer, vilket orsakat
oerhörda svårigheter för hela folkets försörjning, och dels för den
fullständigt lögnaktiga propagandakampanj som de satt igång
mot utlänningar, speciellt mot amerikanerna och icke minst mot
honom själv personligen. En kompromiss mellan den nuvarande
regeringen och kommunisterna har av dessa anledningar visat sig
omöjlig, och den enda lösningen som kan tänkas är, enligt Marshall, att ledningen övertages av de liberala elementen inom regeringen och minoritetspartierna. Olyckligtvis, tillägger han, sakna
de utmärkt dugliga och framstående män som inbegripas i dessa
element, politisk makt att göra sin mening gällande.
General Marshalls yttranden har citerats egentligen därför att
det förefaller bra synd att hans råd icke följdes omedelbart. Det
är nämligen nu, när Chiang Kai-shek äntligen förmåtts att avgå,
just dessa män som tagit ledningen av vad som återstår av regeringen i Nanking, och nu är det nog av allt att döma för sent.
139
Carl Taube
Det är i dagarna just litet mer än två år sedan som denna förklaring publicerades, och de två åren ha för regeringen i Nanking
medfört en oavbruten serie av katastrofala militära motgångar
och nederlag. Här är icke platsen att i detalj redogöra för dessa;
den bifogade kartskissen ger ett begrepp om den nästan cirkelformiga väg som kommunisterna följt under sin tjugoåriga marsch
genom hela Kina, vilken nu, nästan fört dem som segrare tillbaka till utgångspunkten. Avståndet fågelvägen mellan Canton
och Mukden är ungefär 2,000 km., och man bör erinra sig, att
större delen av denna sträcka tillryggalagts till fots. Det är kanske först under det sista halvåret efter det stora delar av regeringstrupperna kapitulerat i Manchuriet och Shantung som tillräckliga mekaniska transportmedel, allt taget som krigsbyte, stått
till förfogande.
Vid kampanjens början, det vill säga 1930 eller några år dessförinnan och ända fram till den sista fasen, vilken man kan
räkna från Marshall-medlingens misslyckande 1947, voro kommunistarmeerna såväl till numerär som beväpning betydligt underlägsna regeringstrupperna. Man frågar sig därför, hur det varit
möjligt för dem att till sist vinna en definitiv och total seger
över sina fiender. I allra största korthet torde man kunna besvara
denna fråga på följande sätt.
För det första möjliggjordes kommunisternas snabba ockupation av Manchuriet och Shantung-provinsel} genom att ryssarna
tilläto dem att ostört begagna kommunikationsmedlen i Manchuriet, framförallt Dairens hamn. På det sättet isolerades regeringens garnisoner i Mukden och norr därom. Vidare bildades
därigenom den svårförsvarade korridoren innefattande området
Kalgan-Peiping-Tientsin, vilken då kunde sammansnöras från
två håll.
För det andra började oppositionen mot Chiang Kai-shek personligen och hans närmaste män av Kuomintangs högra flygel,
vilka fortfarande innehade den verkliga makten inom regeringen,
att växa sig allt starkare även inom kretsar som voro långt ifrån
kommunistiskt besmittade. Visserligen trädde den nya konstitutionen i kraft på nyåret 1948, och nyval ägde rum till nationalförsamlingen och den lagstiftande yuan under mycket trumpetande om »demokratiens slutliga genombrott i Kina», med mera
sådant, men det visade sig snart att hela valproceduren var mest
humbug, och det gamla gänget i regeringen fick sitta kvar. Nepotism och korruption frodades och voro måhända oundvikliga tack
140
,
l
,-~
../ ‘ \
l
l
l
l
l
‘ ……,
l
Nanking, Y enan, Moskva och W askington
l
/
l
,. ~·- -…..
‘ ‘,’ \
l \
l
l
l
l
l
,_ …–,
J
‘ ‘
Kommunistarmeernas marsch genom Kina 1930-49.
,-,
”‘ l
l
vare den fruktansvärda inflationen. För allt detta måste ju den
sittande regeringen med Chiang Kai-shek i spetsen hållas ansvarig. Folk i allmänhet började anse, att han syndat tillräckligt
på nåden, och att det därför nu var »himmelens vilja» att hans
tid som härskare skulle ta slut. Denna åsikt tycks under förra
året ha spritt sig ganska snabbt inom armen, säkerligen också
på grund av de många rent strategiska dumheterna som den högsta ledningen gjorde sig skyldig till. Och därför begynte generalerna på att göra politik på egen hand; den ena efter den andra
stora enheten gav sig utan strid. Oerhörda massor av nya amerikanska vapen och annan utrustning föllo på detta sätt i kommunisternas händer, och det förefaller ganska tydligt att president Trumans slutliga vägran att vidare militärt understödja re- 141
Carl Taube
geringen i Nanking grundade sig på de rapporter han av amerikanska observatörer fått från fronterna. Det var ju fullkomligt
meningslöst att fortfarande ge bort en massa fina vapen till en
arme som inte ville slåss och bagagnade första tillfälle att överlämna dem – till kommunisterna.
Det finns en gammal lärobok i krigskonsten, skriven av en
kinesisk general för 2,500 år sedan, vilken fortfarande är av mycket stort intresse. Där förekommer bland andra följande visdomsregel: »En verkligt stor härförare vinner kriget utan att utkämpa
bataljer.» Detta har kommunisterna lyckats med i detta fall verkligt underbar framgång.
Nu i januari 1949 stå kommunisterna på en bred front icke
långt från Yangtse-floden efter att ha erövrat hela landet norr
därom, och om de så önska kunna de säkerligen fortsätta söderut
hur långt de vilja. Chiang Kai-shek har till sist varit nödsakad
att lämna sin post som president, och den skuggregering, som
finns kvar i Nanking, har förklarat sig villig att acceptera kommunisternas diktamen för fredsvillkoren. Detta betyder i få ord
att Kuomintang, speciellt med Chiang Kai-shek som ledare, har
upphört att regera landet, och att en ny regering, med kommunisterna som det ledande, eller måhända enda, elementet så små-
ningom kommer att bildas. Man frågar sig då helt naturligt: vad
kan man vänta sig av en sådan regim, såväl i socialt och inrikes
politiskt avseende som utåt i förhållande till andra makter1
Frågan har länge diskuterats speciellt i amerikansk press och
har där fått två diametralt motsatta svar. A ena sidan påstås
det, att de kinesiska kommunisternas politik kommer att helt dirigeras från Moskva, och att därför Kina mycket snart kommer
att ha samma ställning som Polen, Tjeckoslovakiet etc. Den motsatta uppfattningen är, att den kinesiska kommunismen är en
bonderörelse, som visserligen lånat en del av sin ideologi från
Marx, men i själva verket är rent nationell och mer av den typ
som man börjat kalla för Tito-kommunism. Den är därför ett
uteslutande inre problem för Kina och innebär icke något internationellt hot mot freden.
Den bäst kände förespråkaren för den första åsikten är f. d.
amerikanske ambassadören i Moskva Bullitt, vilken flera gånger
under de senaste åren besökt Kina och inför amerikansk publik
framhållit den stora fara som ett kommunistiskt behärskat Kina
innebär för Förenta staternas hegemoni i Stilla Havet och för
den framtida industriella exportmarknaden i landet. Hans åsikt
142
Nanking, Yenan, Moskva och Washington
delas säkerligen ur ren strategisk synpunkt av general Mae Arthur i Japan.
Det förefaller emellertid som om den officiella amerikanska attityden numera lutade åt den senare åsikten, kanske än mer efter
Achesons utnämning till utrikesminister. Det är alldeles tydligt.
att Förenta staternas utrikesledning nu visserligen kommer att
med intresse följa utvecklingen i Kina, men utan att på något sätt
ingripa, under förhoppning att när tiden är mogen helt vänskapligt komma till tals med den nya regimen.
För att få en uppfattning om vilken av dessa åsikter som är
den riktiga, torde den enda möjligheten vara att ta i betraktande
de autentiska yttranden av det kinesiska kommunistpartiets ledare som finnas. Dessa äro icke många, men vad de sagt torde
dock vara tillräckligt för att visa vart det hela pekar.
Först och främst finnes i general Marshalls ovan citerade förklaring en mening där han omtalar att »kommunisterna erkänna
öppet att de äro marxister och ämna arbeta för upprättandet av
en kommunistisk regim i Kina, men övergången dit skall ske genom att först bilda en demokratisk regering av amerikansk eller
brittisk typ». Denna inställning bekräftas i den proklamation, som
på nyåret 1948 utgavs av kommunistledaren Mao Tse-tung, där
det heter att, när kommunistpartiet kommer till makten, blir det
först nödvändigt att i en koalitionsregering tolerera en del element från den lägre bourgoisien, men dessa böra så småningom
utrensas och hela folket läras att förstå marxismens grunder. Ett
år senare förklarade han, att det kinesiska kommunistpartiet anslöt sig till Kaminforms allmänna politiska principer. Han har
också skrivit en bok, i engelsk översättning kallad »Ohina’s New
Democracy», i vilken hans politiska principer ha framlagts. Boken är svåråtkomlig och har icke i sin helhet varit tillgänglig vid
nedskrivandet av denna artikel, men i en nyligen utkommen i
många avseenden synnerligen värdefull bok av John King Fairbank, »The United States and China» (Harvard University Press
1948), förekommer en samvetsgrann analys av dess innehåll. Där
påpekas att Mao Tse-tung bygger på de »tre folkliga principer»
(San Min Ohu Yi) vilka formulerades av Sun Yat-sen och vilka
kunna rubriceras som nationalism, demokrati och folkförsörjning.
Han påpekar emellertid, att Sun Yat-sens revolution aldrig kom
längre än till att uppväcka en viss nationalism bland den högre
bourgeoisien, och att hans revolution endast bestod i att denna
klass, karakteriserad som »feodalistisk», kom till makten i stället
143
Carl Taube
för manchuerna. Och denna klass blev mycket snart ett verktyg för
amerikansk »imperialism». Det kommunistiska partiet måste, sä-
ger Mao, fullborda denna revolution i två etapper: först en »demokratisk» revolution i vilken alla samhällsklasser, inbegripet
bourgeoisien, skall deltaga, och sedan en »proletär-socialistisk» revolution, som slutligen skall förena Kina med den internationella
socialismen ledd av Sovjet-Unionen. Fairbank påpekar med full
rätt, att den använda terminologien är synnerligen oklar; man
får aldrig veta vad författaren menar med »imperialism» eller
»feodalism» och så vidare, och det är vidare synnerligen missledande att tala om en »proletär» revolution av kinesiska bönder
som aldrig, hur fattiga de än äro, kunna kallas för proletärer.
De ha alltid haft familjen som stöd i alla ekonomiska svårigheter, och ett industriellt proletariat, som Marx bygger sin internationella revolution på, har aldrig existerat i större antal i Kina.
Av dessa yttranden torde framgå, att Mao Tse-tung personligen
och hans närmaste, vilka utgöra en slags regering med namnet
Kommunistpartiets Centrala Exekutivkommitte, äro renodlade
doktrinära marxister, och att de efter en kortare demokratisk övergångsperiod ämna i hela landet införa en kommunistisk styrelseform. Kina skall vidare utrikespolitiskt sett ansluta sig till Kominform, det vill säga vad man i Europa mest kallar för östblocket.
Om detta ledarnas slutliga mål råder det intet tvivel i enlighet
med deras egna uttalanden. Men man kan starkt betvivla deras
förmåga att inom rimlig tid genomföra denna politik. Det skulle
till att börja med betyda en fullständig omvälvning av hela det
kinesiska sociala systemet med dess mångtusenåriga, på Oonfucius’ principer byggda traditioner. Edgar Snow och flera av de
andra ovan citerade författarna påstå, att detta lyckats; men deras observationer omfatta endast en liten del av norra Shensi-provinsen och utvecklingen på andra håll är obekant. Vidare förutsätter införandet av en total kommunistregim, att de segerrika
generalerna villigt underkasta sig en central auktoritet vad form
den än kommer att få. Nu ligger det inte precis för kinesiska
generaler att göra det, och det vore bra egendomligt, om de så
kallade kommunistgeneralerna vore så olika sina företrädare av
annan politisk bekännelse. De ha under åratal kämpat och slitit
ont och till sist segrat, och för detta vilja de ha en belöning i
form av ett fett jobb i statens tjänst, där de efter behag kunna
placera sina vänner och släktingar i underordnade befattningar.
Detta är också en mångtusenårig tradition som det är svårt att
144
Nanking, Yenan, Moskva och Washington
tro kan omedelbart rubbas. En liten vink om vad man kan vänta
sig därvidlag har man nyligen fått genom upprepade rapporter i
pressen att kommunisterna fordrat frigivandet av politiska fångar,
bland andra den s. k. unge generalen Chang Hsiao-liang, Manchuriets före detta härskare. Han tog sig som bekant det orådet
före att en gång i början av 1930-talet arrestera Chiang Kai-shek
för hans svaga och eftergivande politik gentemot J apan. Efter
mycket parlamenterande ångrade han sig och uppgav försöket,
och han har alltsedan dess suttit internerad och icke tillåtits att
blanda sig i politik. Men en stor del av hans gamla arme och officerare hamnade ganska snart på den kommunistiska sidan. Det
är tydligen dessa som nu fordra hans frigivande, och naturligtvis
också återinställande i någon högre position. Chang Hsiao-liang
var på sin tid väl känd inom de utländska kolonierna på diverse
håll i Kina som en välmenande och älskvärd ung man med naturlig fallenhet för tennis, golf och bridge och andra en gentlemans
sysselsättningar. Det är svårt att tänka sig, att han även efter
femton års fängelse blivit omvänd till »proletär», men det är nog
alldeles tydligt att de ledande kommunisterna måste på något vis
placera honom, när det gäller att dela bytet.
En tredje svårighet som de ledande kommunisterna utan tvivel
komma att möta i fullföljandet av sin politik blir nog förhållandet till Sovjetunionen. Med undantag av den ovan omnämnda indirekta hjälpen som gavs kommunisterna genom att låta dem få
begagna Dairens hamn och andra kommunikationsmedel i Manchuriet, har denna makt under hela inbördeskriget icke ingripit
på något sätt. Det har aldrig bevisats, att vapen och annan krigsmateriel i någon större utsträckning lämnats till kommunisterna
i Kina. Denna Sovjet-regeringens neutrala inställning har säkerligen varit ett mycket klokt drag, ty den kan nu för världen förkunna, att den kommunistiska rörelsen i Kina vuxit sig stark
fullkomligt spontant utan hjälp från Ryssland, och det är ganska
sant. Men det förefaller mycket troligt, att, när den kommunistiska regimen blivit etablerad, så kommer Moskva att ägna större
intresse iin hittills åt Kina. Då får man se hur kineserna, vare
sig de kalla sig för kommunister eller icke, komma att reagera
inför ett mera direkt samarbete med ryssarna. Det förefaller undertecknad föga troligt, att ett sådan samarbete någonsin kan bliva
vidare harmoniskt. Man måste erinra sig, att kineserna sedan
tusentals år tillbaka haft en kultur och en samhällsordning som
varit betydligt överlägsna deras grannars, och dessa ha därför
11- 4934-!~ Svensk Tidskrift 1949 145
~’
f
Carl Taube
alltid betraktats mer eller mindre som »barbarer». Kineserna ha
ofta fått böja sig för dessa barbarers militära styrka, men i djupet av deras hjärtan sitter nog föraktet för dem kvar. Det förefaller kineserna icke att vara någon som helst överdrift att än i
dag kalla sitt land för »Mittens Rike».
Det torde av ovanstående ha framgått, att den omvälvning som
nu pågår i Kina är långt ifrån avslutad; och det torde ta rätt
lång tid, innan man med säkerhet kan skönja den kommande utvecklingen. Det är alldeles tydligt att utrikesledningen i Förenta
staterna, vilket land utan tvivel är den mest intresserade utländska makten, insett detta, och dess inställning innebär tillsvidare
endast att »wait and see».
LITTERATUR:
Edgar Snow, Red Star over China (New York, Random House 1938).
Gunter Stein, The Challenge of Red China (New York and London, Mc Graw·Hill
1945).
Israel Epstein, The Unfinished Revolution i1~ China (Boston, Little, Brown 1947).
Agnes Smeeley, Battle Hymn of China (New York, Knopf 1945).
Freda Utley, China at War (New York, John Day 1939).
Mao Tse-tung, China’s New Democracy (New York, New Century Publishera 1945).
Stuart Gelder, The Chinese Gommunism (London, Gollanz 1946, in a »Left Book
Club Edition, not for sale to the public»).
John King Fairbank, The United States and China (Harvard, University Press 1948).
F. T. Cheng, China moulded by Confucius (London, Stevens and son 1946).
Theodore White and Annalee Jacoby, Thunder out of China (New York Sloane Associates 1946).
146
.’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner