Print Friendly

Namnets förpliktelser

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namnets förpliktelser
Torsdagen den 9 januari 1969 bytte
alltså högerpartiet namn. Proceduren
gick inte alldeles smärtfritt. Den avgö-
rande omröstningen, I 54 för ”Moderata
samlingspartiet” gentemot 51 för ”hö-
gerpartiet”, föregicks av en sex timmar
lång debatt, där nära 1O-talet namn ventilerades. Resultatet blev som så ofta i
politiken en kompromiss. Ett antal
länsförbund – särskilt i sydväst –
ställde som villkor för ett namnbyte att
anknytningen till partiets tradition
markerades med prefixet ”moderat”.
Bakom denna samförståndslösning ställde sig sedan en mycket stark majoritet,
mer än de 213 som stadgeenligt krävdes.
Man kan beklaga att namnet inte blev
kort och gott samlingspartiet liksom att
det nya namnet inte antogs enhälligt.
Men då är att märka att debatten, även
om den var intensiv, sällan fick något
inslag av bitterhet. Tvärtom markerade flertalet talare i generösa ordalag en
stark vilja till samförstånd. Samma tonfall präglade den remissdebatt kring
partistyrelsens programutkast, som inramade själva namnbytet. Det bådar
gott för framtiden.
Ordet ”moderat” som politisk term
betecknar ju en rörelse, som vill föra en
måttfull politik, och därmed vill ”hålla
sig inom rätta gränser”. Att i tolkningen
av termen gå utöver att konstatera detta
leder snabbt till godtycklig ordmagi. Så
mycket kan åtminstone sägas att ett
parti, som ärligt strävar att ge innehåll åt termen moderat, näppeligen kommer att kunna framställas som ett ytterlighetsparti – att beskylla någon för
att vara ”moderat-extremist” har sina
svårigheter.
Tonvikten i partinamnet ligger naturligtvis i ”samlingspartiet”. Med tanke
på att massmedia och särskilt pressen
gärna kortar ned partinamn till den version, som uttrycker partiets väsentliga
strävan, kommer förmodligen ganska
snart beteckningen samlingspartiet att
slå igenom som den i dagligt tal och
skrift använda. Lika gott är det –
både för partiet självt och för den demokratiska oppositionen som helhet.
Ty motivet för namnbytet är ju att
underlätta en förbättrad samverkan
inom oppositionen. Termen höger har
inte bara med vår tids språk framstått
som vilseledande, den har också försvå-
rat för folkpartiet och centerpartiet att
uppträda gemensamt med högerpartiet
– tvärtom har de känt sig tvingade att
markera distans för att inte göra det
lättare för socialdemokraterna att
skrämma marginalväljarna. Genom hö-
gerpartiets namnbyte uppfylls alltså en
förutsättning för brytandet av den onda
cirkel, som lett till splittringen inom
den demokratiska oppositionen. Det beror nu på mittenpartiernas egna goda
vilja att taga tillvara de nya politiska
möjligheterna. De kan inte längre säga
sig – eller till andra – att de handlar
i ett tvångsläge, då de ”tager avstånd
från högerpolitiken”.
Men samlingspartiets ansvar är inte
mindre. Namnet förpliktar. Först och
främst, naturligtvis, till inre sammanhållning. Ett parti kan inte gärna framträda som förespråkare för en samlingstanke om det själv företer en splittrad
bild. Dessbättre är det skäl att tro att
den minoritet, som inte fick behålla det
gamla partinamnet, kommer att stå lika
lojal mot partiledning och partistyrelse
som den segrande majoriteten. En av
det gamla högerpartiets största tillgångar var partimedlemmarnas lojala uppslutning kring partiets politik, sådan
den utformats av partiets ledande förtroendemän och representativa organ.
Det betyder mycket i ett parti, som har
ett så stort antal partimedlemmar och
en så stark organisation. Att denna anda
lever kvar i samlingspartiet gavs det
många belägg för under stämmoförhandlingarna.
Förpliktelsen inåt till sammanhållning motsvaras utåt av förpliktelsen till
än starkare engagemang för samarbetet
3
mellan de tre demokratiska oppositionspartierna. Det gäller både riksdagspolitiken, kommunalpolitiken och den gemensamma politiska strategien. Fråga är
om inte detta sistnämnda område egentligen är det viktigaste. I vart fall hjälper
det föga med långtgående enighet i riksdagen, om en gemensam, noga övervägd
och klart avtalad strategi saknas. Det visade utgången av 1968 års val. Däremot
skulle de tre partierna troligen kunna
kosta på sig tydliga nyanseringar sinsemellan av de politiska ståndpunktstagandena i riksdagen, bara de var överens om en politisk strategi med sikte på
1970 års val – ja, varför inte också på
1973. Overläggningar om en sådan politisk gemenskap på längre sikt, där de
många möjligheterna till inbördes hjälp
i valarbetet borde prövas, är en första
förutsättning för en gemensam framgång
år 1970.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner