Namn att minnnas – Camilla Odhnoff
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att m1nnas
Camilla Odhnoff
Av alla de upplösningssyrnptorn, som kännetecknat den socialdemokratiska regeringen under senare tid, är det på en gång mest
pinsamrna och mest parodiska utnämningen av docenten Carnilla Odhnoff till familje- och ungdornsminister vid årsskiftet
1966/67.
Hr Erlander verkar alltmer att ha tappat greppet som statsminister och det gäller inte minst i fråga om regeringsombildningar. Det enda han tycks kunna göra är
att omorganisera sin regering – likgiltigt
hur tokigt det än blir ur saklig synpunkt
– så att den passar hr Palme. Han kan
inte, av snällhet påstås det i regeringsorganet Aftonbladet, förmå sig till att avskeda förbrukade krafter. Det bästa, eller man kanske skulle säga värsta, exemplet utgörs av hr Lange, som är ett av de
många men inte det minsta hindret för att
vi skall komma med i EEC. Och när regeringen skall kompletteras går det som det
gick med fru Odhnoff.
Om en vanlig ämbetsman, låt oss säga
en byråchef, skall tillsättas här i landet så
sker det, åtminstone normalt, på grundval
av en omsorgsfull prövning av vederbörandes meriter: examina, sakkunskap, erfarenhet, duglighet och omdömesförmåga. Men
om ett statsråd skall tillsättas året före ett
valår, då skall det vara en blond flerbarnsmamma, som gör sig bra i TV, med andra
ord – hr Erlanders egna – har en image
som kan appellera till väljarna. Om nu den
först tillfrågade svarar nej, vad gör Sveriges statsminister då? Jo, hr Erlander har
hört sin svärdotter Lillemor tala om någon
blond, kvinnlig naturvetardocent nere i
Lund, som heter Odhnoff och har fyra
barn och socialdemokratiska sympatier och
så fattar han luren och ringer till henne
med en artig förfrågan om hon vill göra
honom äran och nöjet att bli medlem av
Konungens råd. Han har visserligen aldrig
sett henne, men vad gör det? Hon tackar
ja och situationen är räddad. Tilläggas bör
att hr Erlander naturligtvis först rådfrå-
gat hr Palme, som tillstyrkt, trogen sin roll
som Göran Persson.
*Regeringen hade alltså fått sin blonda fyrbarnsmarnrna, som ingen av kollegerna nå-
gonsin hört talas om och som saknade varje tillstymmelse till den politiska eller administrativa rutin, som skulle kvalificerat
henne för uppgiften. Det är lätt att föreställa sig vilket intryck denna utnämning
måste ha kvarlämnat hos de många socialdemokratiska kvinnor, som verkligen gjort
en betydelsefull insats i partiet, i kommunalpolitiken och i riksdagen. Ty vilka är
fru Odhnoffs meriter? Så här ter sig hennes curriculum vitae. Hon är född år 1928
i Göteborg som dotter tillläroverksadjunkten Gustav Wilske. Efter studentexamen
1947 började hon studera i Lund, där hon
blev fil. kand. 1951, fil. mag. 1954 och
samrna år gift med nuvarande docenten
i rnatematik Jan Odhnoff. År 1957 blev
hon fil. lic. och disputerade 1961 på en
växtfysiologisk avhandling, närmare bestämt om bönernas rötter, som förskaffade henne en docentur i fysiologisk botanik.
Och så är hon, som sagt blond och har
fyra barn.
Allt detta är förvisso mycket aktningsvärt, men man kan inte undgå att fråga
sig vad exakt bönornas rötter har att göra
med svensk familjepolitik. Kvar står, sedan meritlistan är genomgången, att Carnilla Odhnoff är en blond fyrbarnsrnarnrna, som- eventuellt – gör sig bra i TV.
Dessa meriter har dock inte räckt till för
att hon skulle göra sig bra i riksdagen eller överhuvudtaget i allvarligare politiska
sammanhang. Granskar man hennes politiska provår blir resultatet lika nedslående för henne själv som för hennes uppdragsgivare. Enkelt uttryckt har hon bara
behövt uppträda offentligt för att göra
bort sig.
54
Så fort hon en gång förirrat sig in i riksdagen, var det färdigt. Att hon inte kunnat lära sig att säga ”Herr Talman” är ju
inte så farligt även om det tyder på en nå-
got mindre upptränad intellektuell fattningsförmåga än man väntat sig av en docent. Värre var att när hon för första
gången skulle göra ett inlägg om den familjepolitik, som hon uppges vara expert
på och svara för i regeringen, det visade
sig att hon inte visste att det finns fler kolumner än en i Statistisk årsboks tabeller.
Sedan dess har hon inte fått gå lös i riksdagen utan en statssekreterare som övervakare. Inte heller hennes övriga insatser i familjepolitiken har varit övertygande, annat
än rent privat. På tal om barn har hon förklarat att hembiträden är en odemokratisk institution, som bör avskaffas. Men när
det gällde att få ett hembiträde, som tog
hand om hennes egna barn, var hon glad
nog. Och det enda initiativ hon tagit för
att lindra unga familjers bostadsnöd tycks
ha varit att skaffa sig själv en toppmodern
niorumsvilla i Ålsten. Sådan som bostadssituationen är, måste man ju helt enkelt
köpa sig en villa, medgav hon i all oskuld.
Ja, förvisso, om man så hava kan. Det var
inte det råd hr Erlander gav det stackars
bostadssökande paret i 1966 års valrörelse. Gå och ställ er i bostadskön, yttrade
han som bekant till dem. Det behövde han
inte säga till regeringens blonda fyrbarnsmamma.
Sedan fru Odhnoff hållits i politisk karantän i Kanslihuset ända till mitten av
september ansågs hon tillräckligt preparerad för att släppas ut och tala på valmö-
ten. Hon försatte inte tillfället. Under en
potilisk debatt i Sundsvall gjorde denna
dam, som dock är svenskt statsråd, ett exempellöst kränkande uttalande gentemot
familjen Wallenberg.
Sveriges arbetare blev av fru Odhnoff
upplysta om att huset Wallenberg driver vad man skulle kunna kalla vit slavhandel med dem. Likafullt försvarades yttrandet, låt vara i lama ordalag, av hr Erlander, som väl ansåg sig tvungen att hålla sin skyddsling om ryggen. Men indignationen över fru Odhnoffs förlöpning ville inte lägga sig och i riksdagen tillfrågades hon av en högerledamot om hon ansåg att hennes uttalande om ansvarslöshet hos företrädare för svensk storindustri var ägnat att skapa förståelse för riksdagens och regeringens handlande i tider
av sysselsättningssvårigheter. Fru Odhnoff
uppläste ett i Kanslihuset författat svar av
innebörd goddag – yxskaft, men i en likaledes förberedd replik hade hon smaklösheten att med riksdagens protokoll införliva den herostratiskt ryktbara formulering,
hon begagnat i Sundsvall. Frågeställaren
konstaterade då på goda grunder att hennes tal innehöll en demagogi, som inte hörde hemma i vår tid. Till detta hade fru
Odhnoff intet att tillägga. Hennes fusk- 55
lappar hade uppenbarligen tagit slut.
Fru Odhnoffs hittillsvarande politiska
karriär har alltså inskränkt sig till att hon
åstadkommit en serie grova klavertramp i
1967 års politiska debatt. Man kan under
sådana omständigheter knappast undra på
att hon blivit föremål för hårda omdömen.
När hon vid ett tillfälle förklarade att hon
tröttnat på rollen som politisk höna rådde henne den gräslige geronten i Svenska
Dagbladet att ta avsked från statsrådsämbete!, lämna politiken och återgå till att
vara en höna rätt och slätt. Det hårdaste
omdömet av alla kom dock från en äldre
socialdemokratisk statsman med stor auktoriet, nämligen Per Edvin Sköld. Han uttalade att den omdömeslöshet hon visade
genom att acceptera statsrådsämbetet endast kan jämföras. med omdömeslösheten
hos dem (läs hrr Erlander och Palme) som
erbjöd henne det.
Den karakteristiken av samtliga inblandade parter kan inte överträffas vare sig
i klarhet eller obarmhärtighet.
G. U.
Dittförsäkringsbolag
i goda händer
om det händer
Camilla Odhnoff
Av alla de upplösningssyrnptorn, som kännetecknat den socialdemokratiska regeringen under senare tid, är det på en gång mest
pinsamrna och mest parodiska utnämningen av docenten Carnilla Odhnoff till familje- och ungdornsminister vid årsskiftet
1966/67.
Hr Erlander verkar alltmer att ha tappat greppet som statsminister och det gäller inte minst i fråga om regeringsombildningar. Det enda han tycks kunna göra är
att omorganisera sin regering – likgiltigt
hur tokigt det än blir ur saklig synpunkt
– så att den passar hr Palme. Han kan
inte, av snällhet påstås det i regeringsorganet Aftonbladet, förmå sig till att avskeda förbrukade krafter. Det bästa, eller man kanske skulle säga värsta, exemplet utgörs av hr Lange, som är ett av de
många men inte det minsta hindret för att
vi skall komma med i EEC. Och när regeringen skall kompletteras går det som det
gick med fru Odhnoff.
Om en vanlig ämbetsman, låt oss säga
en byråchef, skall tillsättas här i landet så
sker det, åtminstone normalt, på grundval
av en omsorgsfull prövning av vederbörandes meriter: examina, sakkunskap, erfarenhet, duglighet och omdömesförmåga. Men
om ett statsråd skall tillsättas året före ett
valår, då skall det vara en blond flerbarnsmamma, som gör sig bra i TV, med andra
ord – hr Erlanders egna – har en image
som kan appellera till väljarna. Om nu den
först tillfrågade svarar nej, vad gör Sveriges statsminister då? Jo, hr Erlander har
hört sin svärdotter Lillemor tala om någon
blond, kvinnlig naturvetardocent nere i
Lund, som heter Odhnoff och har fyra
barn och socialdemokratiska sympatier och
så fattar han luren och ringer till henne
med en artig förfrågan om hon vill göra
honom äran och nöjet att bli medlem av
Konungens råd. Han har visserligen aldrig
sett henne, men vad gör det? Hon tackar
ja och situationen är räddad. Tilläggas bör
att hr Erlander naturligtvis först rådfrå-
gat hr Palme, som tillstyrkt, trogen sin roll
som Göran Persson.
*Regeringen hade alltså fått sin blonda fyrbarnsmarnrna, som ingen av kollegerna nå-
gonsin hört talas om och som saknade varje tillstymmelse till den politiska eller administrativa rutin, som skulle kvalificerat
henne för uppgiften. Det är lätt att föreställa sig vilket intryck denna utnämning
måste ha kvarlämnat hos de många socialdemokratiska kvinnor, som verkligen gjort
en betydelsefull insats i partiet, i kommunalpolitiken och i riksdagen. Ty vilka är
fru Odhnoffs meriter? Så här ter sig hennes curriculum vitae. Hon är född år 1928
i Göteborg som dotter tillläroverksadjunkten Gustav Wilske. Efter studentexamen
1947 började hon studera i Lund, där hon
blev fil. kand. 1951, fil. mag. 1954 och
samrna år gift med nuvarande docenten
i rnatematik Jan Odhnoff. År 1957 blev
hon fil. lic. och disputerade 1961 på en
växtfysiologisk avhandling, närmare bestämt om bönernas rötter, som förskaffade henne en docentur i fysiologisk botanik.
Och så är hon, som sagt blond och har
fyra barn.
Allt detta är förvisso mycket aktningsvärt, men man kan inte undgå att fråga
sig vad exakt bönornas rötter har att göra
med svensk familjepolitik. Kvar står, sedan meritlistan är genomgången, att Carnilla Odhnoff är en blond fyrbarnsrnarnrna, som- eventuellt – gör sig bra i TV.
Dessa meriter har dock inte räckt till för
att hon skulle göra sig bra i riksdagen eller överhuvudtaget i allvarligare politiska
sammanhang. Granskar man hennes politiska provår blir resultatet lika nedslående för henne själv som för hennes uppdragsgivare. Enkelt uttryckt har hon bara
behövt uppträda offentligt för att göra
bort sig.
54
Så fort hon en gång förirrat sig in i riksdagen, var det färdigt. Att hon inte kunnat lära sig att säga ”Herr Talman” är ju
inte så farligt även om det tyder på en nå-
got mindre upptränad intellektuell fattningsförmåga än man väntat sig av en docent. Värre var att när hon för första
gången skulle göra ett inlägg om den familjepolitik, som hon uppges vara expert
på och svara för i regeringen, det visade
sig att hon inte visste att det finns fler kolumner än en i Statistisk årsboks tabeller.
Sedan dess har hon inte fått gå lös i riksdagen utan en statssekreterare som övervakare. Inte heller hennes övriga insatser i familjepolitiken har varit övertygande, annat
än rent privat. På tal om barn har hon förklarat att hembiträden är en odemokratisk institution, som bör avskaffas. Men när
det gällde att få ett hembiträde, som tog
hand om hennes egna barn, var hon glad
nog. Och det enda initiativ hon tagit för
att lindra unga familjers bostadsnöd tycks
ha varit att skaffa sig själv en toppmodern
niorumsvilla i Ålsten. Sådan som bostadssituationen är, måste man ju helt enkelt
köpa sig en villa, medgav hon i all oskuld.
Ja, förvisso, om man så hava kan. Det var
inte det råd hr Erlander gav det stackars
bostadssökande paret i 1966 års valrörelse. Gå och ställ er i bostadskön, yttrade
han som bekant till dem. Det behövde han
inte säga till regeringens blonda fyrbarnsmamma.
Sedan fru Odhnoff hållits i politisk karantän i Kanslihuset ända till mitten av
september ansågs hon tillräckligt preparerad för att släppas ut och tala på valmö-
ten. Hon försatte inte tillfället. Under en
potilisk debatt i Sundsvall gjorde denna
dam, som dock är svenskt statsråd, ett exempellöst kränkande uttalande gentemot
familjen Wallenberg.
Sveriges arbetare blev av fru Odhnoff
upplysta om att huset Wallenberg driver vad man skulle kunna kalla vit slavhandel med dem. Likafullt försvarades yttrandet, låt vara i lama ordalag, av hr Erlander, som väl ansåg sig tvungen att hålla sin skyddsling om ryggen. Men indignationen över fru Odhnoffs förlöpning ville inte lägga sig och i riksdagen tillfrågades hon av en högerledamot om hon ansåg att hennes uttalande om ansvarslöshet hos företrädare för svensk storindustri var ägnat att skapa förståelse för riksdagens och regeringens handlande i tider
av sysselsättningssvårigheter. Fru Odhnoff
uppläste ett i Kanslihuset författat svar av
innebörd goddag – yxskaft, men i en likaledes förberedd replik hade hon smaklösheten att med riksdagens protokoll införliva den herostratiskt ryktbara formulering,
hon begagnat i Sundsvall. Frågeställaren
konstaterade då på goda grunder att hennes tal innehöll en demagogi, som inte hörde hemma i vår tid. Till detta hade fru
Odhnoff intet att tillägga. Hennes fusk- 55
lappar hade uppenbarligen tagit slut.
Fru Odhnoffs hittillsvarande politiska
karriär har alltså inskränkt sig till att hon
åstadkommit en serie grova klavertramp i
1967 års politiska debatt. Man kan under
sådana omständigheter knappast undra på
att hon blivit föremål för hårda omdömen.
När hon vid ett tillfälle förklarade att hon
tröttnat på rollen som politisk höna rådde henne den gräslige geronten i Svenska
Dagbladet att ta avsked från statsrådsämbete!, lämna politiken och återgå till att
vara en höna rätt och slätt. Det hårdaste
omdömet av alla kom dock från en äldre
socialdemokratisk statsman med stor auktoriet, nämligen Per Edvin Sköld. Han uttalade att den omdömeslöshet hon visade
genom att acceptera statsrådsämbetet endast kan jämföras. med omdömeslösheten
hos dem (läs hrr Erlander och Palme) som
erbjöd henne det.
Den karakteristiken av samtliga inblandade parter kan inte överträffas vare sig
i klarhet eller obarmhärtighet.
G. U.
Dittförsäkringsbolag
i goda händer
om det händer