Print Friendly

Namn att minnas

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
STELLAN ARVIDSON
Centerpartiets ideologiska organ- om
en sådan contradietio in adejcto må
vara tillåten – med andra ord Politisk Tidskrift, har inte gjort sig känt
för att prägla vad man kallar bons
mots. Men även en blind höna hittar
som bekant ett korn och i maj detta år
hittade Politisk Tidskrift ett korn, ett
guldkorn. Det var, när man på tal om
rektor Stellan Arvidson åstadkom följande formulering:
”Han har gett ut tre diktsamlingar
och en rad böcker i pedagogiska ämnen. Men han ser knappast ut som en
författare. Man skulle närmast gissa
på yrken som stadsfogde, drätseldirektör eller begravningsentreprenör.”‘
Bättre kan det näppeligen sägas.
Stellan Arvidson har, så vitt man
vet, bara varit rolig en enda gång i
sitt liv och då var det, inte oväntat,
oavsiktligt. Han var, sorgligt att säga,
rolig – på Bertil Malmbergs begravning. Som Sveriges Författarförenings
ordförande skulle han hålla tal i Krematoriet före den store skaldens eldbegängelse. Han började sitt anförande med följande ord: ”Tysta och förstämda står vi vid Bertil Malmbergs
bår”, varefter han talade i tjugo minuter.
Det är ingen tillfällighet att man får
funebra associationer i samband med
Stellan Arvidson. Till kallelsen är han
visserligen inte begravningsentreprenör utan skolreformator, men resultatet är likartat. Han är – givetvis i all
välmening – en av den svenska bildningens, den svenska kulturens dödgrävare.
Den utredning, som ligger till grund
för den nu framlagda gymnasiepro- 493
positionen, är inte undertecknad av
Stellan Arvidson. Men han kan likafullt gnugga sina händer och med all
rätt betrakta sig som dess andlige fader. Den är nämligen den logiska konsekvensen av den enhetsskolereform,
som bär Stellan Arvidsons signum och
som innebär ett dråpslag mot den
gamla fina svenska lärdomsskolan och
därmed mot den höga bildningsstandard, som i sekler varit vår stolthet.
Detta dråpslag fullbordas genom gymnasiereformen.
Vad den numera så kallade grundskolan – uttrycket enhetsskola har av
någon anledning befunnits mindre
smakligt – innebär, är överflödigt att
här närmare ange. Nog sagt att den
nya skolreformen i sin helhet betyder: inte att en hög bildningsstandard
blir tillgänglig för alla, utan att den
kommer att försvinna och ersättas
med vad som i bästa fall kan kallas
halvbildning. Ty den skolpolitik, som
Stellan Arvidson i egenskap av huvudsekreterare i 1946 års skolkommission,
gjort mer än någon annan för att
prägla, har ingenting att göra med demokrati i vettig bemärkelse, utan är
snarare ett sentida utflöde av franska
revolutionens jakobinska egalitetsraseri. Den är ett uttryck för den jämlikhetsfanatism, som alltid och överallt resulterar i nivellering nedåt. Den
är avundens politik tillämpad på kulturlivet.
Den nya skolreformen, Stellan Arvidsons stolthet men inte Sveriges
innebär en standardsänkning, som betyder att vi kommer att sacka efter i
konkurrensen med flertalet västeuro- 494
peiska länder. Vi får en skola dit alla
skall komma in, eftersom ingen betygsspärr finns och från vilken alla kommer att få avgångsexamen, eftersom
ingen får underkännas. Man har sökt
förebilder dels i Ryssland och dels i
Amerika och lyckats kombinera det
sämsta hos bägge bildningssystemen.
Typiskt för andan i den nya skolan är
undanträngarrdet av kristendomen och
de klassiska språken, de två grundelement i den västerländska kulturen,
som genomsyrar hela vårt bildningsarv, samt koncentrationen av de historiska och litteraturhistoriska studierna på samtiden. Det är en inställning
som vittnar om en löjeväckande brist
på sinne för proportioner och en grotesk överskattning av ”nutidens” betydelse för vårt kulturliv och som också utsatts för mördande kritik av så-
dana gamla rabulister som Erik Lönnroth och Victor Svanberg. Att det inte
finns tillräckligt många lärare till den
nya skolan, och att tillgängliga lärare
på det hela taget gruvligt brister i
kompetens, fullbordar bilden av den
skolreform, som genom kvalitetssänkning kommer att göra Sverige ur
stånd att längre hävda sig på samma
sätt som förr i nationernas fredliga
tävlan.
Man skall inte låta förleda sig att
tro att den arvidsonska skolan rätt och
slätt är resultatet av missriktade pedagogiska ambitioner. Den är tvärtom
ett led i en allmän socialistisk politik. I och med dess genomtrumfande
slås det sista stora slaget för bildningens socialisering. Sverige skall inte
längre få ha någon kulturell elit, nu
skall alla bli ”medborgare med gemensamma referensramar”. Med andra
ord: dc bildade skall försvinna och
ersättas med något slags skygglappsförsedda kvasikunniga ”experter”, som
kan dirigeras för politiska, fackliga
och andra syften och rekrytera
alla ombudsmannabefattningar i det
kollektivistiska Ombudsmannasverige.
Den nya skolan är inkörsporten till
likriktning och åsiktsförtryck, den avser att fostra pålitliga socialdemokratiska väljare. Det är vad Stellan Arvidson kallar demokratisering. Det vore
mera adekvat att kalla det socialdemokratisering.
Vem är då Stellan Arvidson? Han
är västgöte – mycket riktigt son till
en stadsfogde, Politisk Tidskrifts vä-
derkorn förnekar sig inte – och studerade humaniora i Lund. I den lysande clarteistiska generation där tonen angavs av Per Meurling, Per Nyström och i någon mån av Arnold Ljungdahl var Stellan Arvidson den nitiske
medlöparen. Som litteraturhistoriker
specialiserade sig denne marxistiske
filister på Thorild – les extremes se
touchent – och sedan han disputerat
1932, var han under ett antal år lektor
i Kiel och Greifswald. Efter en mellan- 495
landning i Visby blev han rektor i Hudiksvall och småningom i Stockholm,
där han från och med år 1953 förestår
kvinnliga folkskoleseminariet. Hans
lycka – och det svenska bildningsväsendets olycka – var när han, som
nämnts, 1946 utsågs till huvudsekreterare i skolkommissionen. På senare år
har han drivit sin politik från en plats
i riksdagen. Det har framgått att han
också är Sveriges Författarförenings
ordförande. Varför? frågar man sig
onekligen. Den litterära expertisen
svarar att han i detta avseende betecknar ett framsteg så till vida som de
föregående ordförandena varit advokater, och Arvidson, om också inte
någon diktare, likväl utgivit några
diktsamlingar. Frågar man vidare om
arten av dessa diktsamlingar, får man
svaret att det dock bör räknas Arvidson till förtjänst att de kommit så pass
glest.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner