Print Friendly

Namn att minnas – Victor Vinde

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
VICTOR VINDE
Vad hände egentligen med Victor
Vinde den ödesdigra natt, då återbudet från Chrusjtjev kom?
Mycket hade man kunnat vänta sig,
men att Victor Vinde, mannen som på
20-talet var anarkist, som på 30-talet
väckte uppseende genom sina antinazistiska korrespondenser i GHT, som
på 40-talet gjorde GHT:s stockholmsredaktion till en antinazistisk informationscentral och som under 50-talet
varit en av den franska pressfrihetens
lidelsefullaste väktare och försvarare
– att just han skulle av undfallenhet
för den sovjetryske diktatorn åta sig
rollen som den svenska regeringens
inofficielle presscensor – det hade
man dock icke väntat sig. över en natt
blev den gamle galliske rabulisten förvandlad till General-Stats-Opinant i
hyperboreernas land. Och sedan dess
har hans uppdragsgivare i regeringen
blivit bönhörda över hövan. Som veterligt enda svenska tidning (naturligtvis med undantag för Ny Dag, som
dock knappast har kvalificerat sig för
nationalitetsbestämningen) har stockholms-Tidningen på ledande plats instämt i Chrusjtjevs åthutning av den
svenska regeringen för att den icke i
tid näpste oppositionspressen. Längre
kan man som svensk tidningsman
knappast gå i fråga om servilitet mot
en främmande diktator.
*
Faserna i den utveckling som fört
Victor Vinde därhän, har det sitt intresse att notera. Han är, som bekant,
mera fransman än svensk, vilket kan
förklara om än icke försvara hans på-
fallande desorientering i svenska tänkesätt. Son till en tapetserarmästare i
Vasastan var han redan som skolpojke
så fanatisk francofil att han lyckades
placera sig som stipendiat i en internationell skola i Caen i Normandie.
Han tog fransk studentexamen, gick
på handelshögskola i Paris, blev medarbetare i en fransk ekonomisk veckotidning och skrev därutöver i en rad
franska tidskrifter av mer eller mindre
avant-gardistisk typ. Sitt umgänge
sökte han i radikalt intellektuella,
gärna anarkistiska kretsar, där han
bl. a. lärde känna Eyvind Johnson
under dennes parisiska läroår.
Den första svenska tidning han medarbetade i var Upsala Nya; mera märkligt är att han under en följd av år
var korrespondent till den ultrakonservativa NDA, liksom inom parentes
sagt att hans ryskfödda hustru Rita
intill helt nyligen representerade hö-
gertidningen Kvällsposten i Frankrike.
År 1937 blev han Paris-korrespondent
till GHT och passade naturligtvis som
hand i handske åt Torgny Segerstedt.
Under kriget var han, som nämnts,
någon tid chef för GHT:s stockholmsredaktion men övergick sedan Segerstedt dött och Herbert Tingsten blivit
chefredaktör för Dagens Nyheter till
att vara DN:s Paris-korrespondent. Det
torde ha varit Tingsten personligen,
som knöt Vinde till DN och en livlig
sympati förefaller att i det längsta ha
förenat chefredaktören och hans Paris-korrespondent. Numera har Tingsten dock funnit att han närt en orm
vid sin barm: tillmälen som ondsint,
tarvlig och gemen har på DN:s ledar- ~IIIIIII.&I!IIIIIIIIII……_…..J.a….~..~.s-.s~~—.–~..=====-~——~–~~~a•a
spalt denna sommar haglat över den
forne medarbetaren.
Som Paris-korrespondent var Victor
Vinde primus inter pares bland de
nordiska ländernas pressrepresentanter och kanske inom den utländska
presskolonin överhuvud. Det berodde
mindre på hans omdöme, som ofta
visat sig otillförlitligt, än på hans utomordentliga insikter i fransk politik
– det har sagts att han kunde räkna
upp nationalförsamlingens medlemmar
baklänges och hoppa över var sjunde
– hans energi, vitalitet och mångsidighet. Också som radiokrönikör från
Paris gjorde han sig känd och uppskattad: hans lättflytande och medryckande, om än mycket subjektiva och
inte sällan ganska demagogiska föredrag lämpar sig förmodligen på det
hela taget bättre för muntlig än skriftlig framställning. Inte minst blir man
påmind om detta, när man läser hans
charmfulla men också slängiga och
slarviga böcker, exempelvis den IDemoarbetonade »Mitt i Europa».
*
I alldeles omedveten konkurren~
med DN: s inrikespolitiske redaktör
Kurt Samuelsson och genom de lätt
komiska LO-manövrer, som redan tillhör la petile histoire, utsågs DN:s Paris-korrespondent från förlidet årsskifte till stockholms-Tidningens chefredaktör. Det var ett vågsamt experiment. Inte så mycket, kunde det tyckas,
ur politisk synpunkt, Vinde har ju alltid varit allmänt radikal, som snarare
ur journalistisk. Den nye chefredaktören har som framgått praktiskt taget
hela sitt liv som journalist varit utrikeskorrespondent och därtill på ett
och samma ställe. Han har aldrig tidigare tjänstgjort på en dagtidnings
centralredaktion och han är en främling i Sverige.
Egendomligt nog har det emellertid
visat sig att stockholms-Tidningen ur
373
allmänt journalistisk synpunkt klarat
sig bättre under den nya regimen än
ur rent politisk. Det har sagts att
Vinde med honett ambition velat sätta
sig in i alla grenar av tidningens verksambet och alltså inte ägnat mer utan
snarare mindre uppmärksamhet åt ledaravdelningen än åt andra avdelningar i tidningen, men som ett slags
ursäkt från den för tidningens politik
ansvarige är denna förklaring otillräcklig. Under Näsström var ST:s ledaravdelning förvirrad, under Vinde
har den blivit förvärrad.
I synnerhet när den relativt kloke
och balanserade politiske redaktören
Ivar Sundvik av en eller annan anledning varit frånvarande har ledarna
innehållit de besynnerligaste, för att
inte säga betänkligaste ting. Vindes
egna alster har inte bidragit till att
höja genomsnittsstandarden. Hans sista
stora insats i Dagens Nyheter var att
fara hem och göra Tingsten till gaullist, men han hade inte mer än kommit över till ST förrän han publicerade en rad våldsamma angrepp på
den gaullistiska :.monarkien:.. De var
dock någotsånär rimliga i jämförelse
med de perfida attackerna mot regimen
Adenauer. Så kom kommentarerna till
Chrusjtjevs tillärnade och sedermera
inställda besök, där ST visade en Gesinnungstiichtigkeit utan motsvarighet
. i den socialdemokratiska pressen. Som
kronan på verket kan noteras en ledare om likriktningen av Kina – visserligen inte skriven, men dock godkänd av Vinde – där det ordagrant
heter: »Med tiden är det resultaten,
som betyder något, inte h u r de
åstadkommits.»
Denna sats, som kunde varit hämtad
ur »Mein Kampf», är alltså ett lösenord på ledande plats för den svenska
arbetarrörelsens huvudorgan under regimen Vinde. Tidningen har tillfrågats
om den solidariserar sig med denna
formulering och undvikit att svara.
– —~~-~——
374
Med en sådan mentalitet i tidningens
ledning blir ST:s reaktion inför affä-
ren Chrusjtjev fullt förklarlig. Det ostadiga, fladdriga i Vindes kynne, bristen
på kärna, bristen på hållning har fört
honom från antinazism till medlöperi
med ryssarna. Det uppges nu att han
skall efterträda Rickard Sandler i
första kammaren, därigenom vidmakthållande den kutym enligt vilken det
socialdemokratiska huvudorganets ledande man skall ha säte och stämma i
riksdagen. Så vitt man kunnat döma
av hans hittillsvarande insatser som
chefredaktör blir det dock inte Arthur
Engbergs och Z. Höglunds utan Rickard Lindströms och Gösta Elfvings
traditioner den forne frifräsaren Victor Vinde kommer att uppehålla.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner