Print Friendly

Namn att minnas – Uno Willers

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——————————————————————————————–
NAMN ATT MINNAS:
UNO WILLERS
Någon tid efter Uno Willers’ utnämning
till riksbibliotekarie sammanträffade
en av hans många vänner och beundrare med en av hans gamla medarbetare och förhörde sig hos denne om
Willers’ förhållanden. – Jo, svarade
den tillfrågade, nu väntar vi bara på
hans utnämning till världsbibliotekarie. Kanske kan detta hänförda utrop tolkas som ett utslag av naiv hjältedyrkan, men ingen, som närmare studerat Uno \Villers’ karriär, kan gärna
bestrida att en dylik hjältedyrkan i så
fall är berättigad.
Första gången Uno Willers på ett
mera spektakulärt sätt framträdde inför offentligheten var vid en diskussion på Stockholms Högskola är 1937.
Anordnare var Clarte och Nationella
studentklubben och huvudtalare var
för Clarte professor Herbert Tingsten,
med fil. kand. Torsten Gårdlund som
adjutant; för Nationella studentklubben fil. dr Riitger Essen, med fil. kand.
Uno Willers som adjutant. Sedan dess
har emellertid tidens ström runnit
strid under livets bro och redan under
något av de första krigsåren tillkännagav dämera licentiaten Uno Willers för
intresserade lyssnare att han avsäg att
inträda i socialdemokratiska arbetarpartiet för att reformera detsamma inifrån. I vad mån detta beslut satt spår
i partiets historia undandrar sig utomstäendes bedömande, att det satt spär
i Willers’ historia – och därmed i vårt
politiskt-kulturella liv -kan knappast
betvivlas.
Vår hjälte började efterhand publicera sig i såväl socialdemokratiska
partiets tidskrift Tiden som i regeringsorganet Morgon-Tidningen och
tilldrog sig därigenom uppmärksamhet
på högsta ort som en lovande ung man.
Samtidigt skötte han med stor energi
olika bibliotekstjänster, bl. a. på Kungl.
Biblioteket, och disputerade är 1945 på
en särskilt ur bibliografisk synpunkt
förträfflig avhandling om Ernst Moritz
Arndt. Denna avhandling tillförde honom en välförtjänt docentur vid Stockholms Högskola, en docentur, som han
dock fem år senare avsade sig, då man
haft oförsyntheten att besätta en ledigbliven lärostol vid högskolan med en
helt annan kandidat än den, för vilken
Uno Willers med så osjälviskt nit hade
verkat. Det var en av Willers’ lika få-
taliga som oförtjänta motgängar och
fyller i hans levnadslopp heller ingen
annan uppgift än att genom kontrastverkan skänka ökad glans åt hans
framgång.
År 1946 blev Uno Willers direktör
för svenska studenthemmet i Paris och
uppehöll under två år befattningen
som bibliotekarie vid Sainte-Genevievebiblioteket. Denna verksamhet avkastade i sinom tid en synnerligen intresseväckande bok om »Xavier Marmier
och Sverige». Visserligen blev detta
arbete föremäl för en lät oss säga
mindre välvillig recension i Lärdomshistoriska Samfundets tidskrift »Lychnos» och visserligen lanserades teorin
att Willers vid utarbetandet av boken
råkat blanda ihop sina excerpter och
inte haft tid att ordna dem på nytt,
men allt detta kan lugnt tillskrivas
akademisk avundsjuka. Redan tidigare hade Willers nämligen blivit utsedd till föreståndare för Svenska Akademiens Nobelbibliotek.
Under fyra års tid stannade Uno
Willers i Svenska Akademiens tjänst
till dess att han befanns mogen för
än högre uppgifter. östen Undens blickar hade fallit på den unge mannen.
Med den divinatoriska skarpblick, som
alltid utmärkt denne statsman, förstod
han genast att han i Uno Willers ägde
en själsfrände. Han kallade på Willers
och lät år 1950 utnämna honom till
kansliråd och chef för utrikesdepartementets arkiv. Denna upphöjelse var
för departementet helt oväntad och
kunde förefalla egendomlig mot bakgrund av att Willers var en ren biblioteksman och saknade varje närmare
erfarenhet av arkivarbete. Men hans
meriter låg på ett annat och högre
plan. Den välvilja hr Unden visade sin
skyddsling var i rikt mått återgäldad.
Uno Willers blev efterhand – om man
så får uttrycka sig- hr Undens hagiograf. Ingen har med sådan punktlighet
hyllat den store mannen på bemärkelsedagar, ingen har med sådan eldighet
prisat honom som vinterbadare i Skagerack. Höjdpunkten torde ha nåtts,
när Willers i Morgon-Tidningen med
följande ord hugfäste en av hr Undens
smärre bemärkelsedagar:
»Framtidens historieskrivning kommer en gång att ta ställning till vår
tids politiska motsättningar. Det är
skäl att anta, att östen Unden då kommer att nämnas som en av de stora
svenskarna.»
Det var från dessa utgångspunkter
lätt att förstå att vår hjälte skulle göra
sig ovanligt omtyckt inom utrikesdepartementet. Han tillhörde visserligen
inte karriären, men kompenserade
detta genom sitt försynta och anspråks- 187
lösa uppträdande, sitt rättframma och
frimodiga väsen och sin utpräglade
motvilja mot varje form av intrigerande. Den omständigheten att han rå-
kade ha hr Undens öra utnyttjade han
enbart att på lämpligaste sätt befordra
sina kamraters intressen. Det dröjde
heller inte länge förrän han tilldelades
epitetet »UD :s mest populäre tjänsteman». Ingen kan förvåna sig över, att
man under sådana omständigheter var
angelägen om att så länge som möjligt
behålla honom i departementets tjänst.
Det sägs också att Willers om han
utsatts för tillräckligt starka påtryckningar skulle låtit övertala sig till att
överväga ett erbjudande om ambassadörsposten i Oslo, ja, att han rent av
skulle reflekterat över kabinettssekreteraresysslan. Först hade han emellertid en sentimental plikt att fullgöra.
Redan som ung student hade Willers
förklarat att han en gång ämnade efterträda sin salig morfar som riksbibliotekarie. När nu denna befattning blev
ledig ansåg sig naturligtvis Willers
av affektionsskäl inte kunna neka att
ta emot den och lät alltså år 1952 utnämna sig till chef för Kungl. Biblioteket. Han tröstade det i sorg försänkta
utrikesdepartementet med att han må-
hända skulle kunna tänka sig att återvända i lämplig befattning.
Som riksbibliotekarie har Uno Willers visat sig synnerligen duglig och
driftig. Redan tidigt vann han stormande bifall i Ny Dag genom att framhålla att försvarskostnaderna var orimligt höga jämförda med anslaget till
Kungl. Biblioteket. Det har sedan knappast gått en månad utan att man sett
hans ärliga nuna blicka emot en från
tidningsspalterna i samband med öppnandet av någon bokutställning, till en
början företrädesvis av böcker från
något av länderna bakom järnridån.
Uno Willers har dymedelst lämnat värdefulla bidrag till den av hans förre
chef tillämpade neutralitetspolitiken.
188
Även om han följaktligen alltjämt är en
obrottslig anhängare av regeringens
yttre politik, torde han dock numera
rent partipolitiskt ha fjärmat sig något
från socialdemokratin. Det anses att
han samtidigt som han lagt beslag på
Dag Hammarskjöld även lagt beslag på
dennes upphöjt teknokratiska syn på
politiken, något som man bl. a. slutit
sig till av att Willers varit storsint nog
att ej avböja ordensutmärkelser.
Denna låt vara diskreta förskjutning
av ståndpunkter öppnar i nuvarande
labila politiska läge de vidaste perspektiv. Det enda man kan vara säker
på är att Uno Willers inte i längden
kommer att stanna på den i anseende
till hans gåvor blygsamma befattning
han nu bekläder, vilket ju också vore
ett utslag av offentlig misshushållning.
Frågan är bara vart hans bana skall
föra honom. Sedan sin tid i Nobelbiblioteket har han kvarstått som sekreterare i Svenska Akademiens Nobelkommitte och det finns säkert åtminstone någon, som anser att de tjänster
han gjort akademin meriterar honom
för en plats bland de odödlige. Han
har även nämnts som tänkbar universitetskansler. En passande ambassadörspost skulle kanske kunna göra
större rättvisa åt hans förutsättningar,
men fråga är om det inte vore ändå
mera på sin plats att han bleve arvtagare åt hr Unden.
Sedan åtskillig tid cirkulerar alltså
rykten om att Uno Willers skulle vara
designerad till den ena eller andra excellenta befattningen. Talar dessa rykten sant – och vem vill betvivla det?
– kan det inte gärna råda någon tvekan om att man på någon av vår hjältes
högtidsdagar kommer att få läsa följande ord i Morgon-Tidningen (ev.
stockholms-Tidningen om MT då redan skulle vara nedlagd):
»Framtidens historieskrivning kommer en gång att ta ställning till vår
tids politiska motsättningar. Det är
skäl att anta, att Uno Willers då kommer att nämnas som en av de stora
svenskarna.»
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner