Namn att minnas – unge hr Palme
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
«UNGE HR PALME»
>)Hur har egentligen handsekreteraren
Olof Palme kommit lös i pensionsdebatten? Det måste ha slarvats betänkligt med familjevården i kanslihuset eftersom en sådan olyckshändelse
kunnat inträffa.•
Dessa respektlösa rader stod för någon
tid sedan att läsa i GHT. Hur impertinenta de är, förstår man bäst om man
vet att Olof Palme betraktas, eller åtminstone betraktar sig som Kanslihusets grå eminens.
Han saknar ingalunda förutsättningar för rollen: en vessielik liten man
med grått ansikte, askblont här och
stickande, ljusgrå ögon. Och förutsättningarna är inte bara yttre. Han har en
briljant begåvning, en förtärande maktlystnad, en obegränsad hänsynslöshet
samt förrnägan att göra sig oumbärlig
för sin herre, de röda eminensernas
eminens. statsminister Erlander har
mycket svårt att undvara sin handsekreterare. Inte bara på utrikes resor,
då det skall parleras främmande språk
och visas storpolitisk världsvana. Utan
också på hemmaplan, såväl under arbetsveckan i Kanslihuset som under
helgerna på Harpsund, där Olof Palme
till förfång för familjelivet men till förmän för sin politiska framtid, får tillbringa en stor del av sina ferier.
Man kan inte precis säga att de bägge
herrarna kompletterar varandra, som
Don Quixote och Sancho Panza. Därtill
är de alldeles för lika till sin intellektuella typ: studentdebattörens. Snarare
är det just i likheten hemligheten ligger. Erlander, som efter ett elvaårigt
regeringsansvar, tyngt av ekonomiska
och politiska kriser, undergrävt av
krympande röstsiffror börjar bli trött,
sliten och håglös, behöver stimulansen
av en ettrig ung dialektiker, med vars
hjälp han kan återuppleva Lundatidens intellektuella äventyr. I samvaron
med Olof Palme kan Erlander på nytt
känna sig som en av De Yngre Gubbarna.
Men i själva verket har han redan
blivit en av de äldre, och kommer må-
hända inom kort att lämna partiledarskapeL Frågan är därför hur länge
Olof Palme nöjer sig med sin nuvarande roll. Han har redan börjat visa
den för en grå eminens mycket betänkliga ovanan att vilja synas själv. Det
verkar med andra ord som om han i
god tid ville ta itu med att förbereda
sin förvandling till röd eminens. Han
har just genomdrivit sin utnämning –
ty om val kan man i sammanhanget
knappast tala – till socialdemokratisk
senator på Jönköpingsbänken och Erlander har fått skaffa sig en biträdande
handsekreterare. Man kanske kan tycka
att han är ute i väl god tid för en 30-
åring, men det har sina orsaker. Regimen Erlander står inför sitt fall, partiledarens presumtive efterträdare Torsten Nilsson hyser för Palme öppen motvilja och av partiets mäktiga fackliga
fraktion omfattas han med illa dold
misstro.
Det är inte oförklarligt och beror
inte uteslutande på att han är akademiker och till på köpet en intellektuell
sådan. Han kommer nämligen från en
utpräglat borgerlig, för att inte säga
konservativ miljö. Bland skaran av mer
.. ~· . ,:-
528
eller mindre krasst opportunistiska
politruker i kanslihuset är han den
kanske mest deklasserade. Och vad som
för Erlander förmodligen är ett extra
pikanteri, uppfattas inte på samma sätt
inom de delar av arbetarrörelsen, där
man av gammalt tänker i kategorien
klassförrädare.
Olof Palme tillhör en gammal, aktad
patriciersläkt, som tidigare veterligt
bara producerat ett svart – eller man
kanske med tanke på vederbörande
hellre borde säga skärt får: den icke
okände docenten Sven Ulric. Olof Palmes mor är av baltisk adel och har
varit mycket aktivt verksam inom
stockholms-högern, till vars politiskt
minst toleranta medlemmar hon lär
höra- psykoanalytikerna må göra vad
de kan av detta faktum. På ett tidigt
stadium visade Olof Palme en uppseendeväckande receptivitet, han var
från början klassens ljus och redan i
10-årsåldern talade han flytande tre
främmande språk – något som sedermera blivit till ovärderlig nytta för hr
Erlander, vilken flytande talar endast
värmländska. Olof Palme tog studenten
med lysande betyg i Sigtuna Humanistiska Läroverk och blev småningom
alldeles som sig borde juris kandidat
och löjtnant i kavalleriets reserv. Han
var framstående studentpolitiker, ordförande i SFS och medarbetade i borgerlig press.
Allt artade sig följaktligen till det
bästa. Hur han kom på avvägar är inte
fullt klart. Det uppges, att han efter
hemkomsten från en studieresa till underutvecklade länder i Asien skall ha
förklarat att endast socialdemokratin
har möjlighet att motstå kommunismen. Välvilliga anhöriga gör också gällande att han av antikommunistisk
idealitet anslutit sig till socialdemokratin; man kan då – som en annan släkting- tillägga, att det är roligt när idealiteten ger så god utdelning. Hur som
helst, Olof Palme avancerade snabbt
inom partiet och blev en inflytelserik
person i egenskap av ungdomsförbundets studieledare och statsministerns
handsekreterare samt – sedan den
dystre Kaj Björk deporterats till det
dimhöljda Göteborg- privata utrikesminister. I vad mån denna bana präglats av samma idealitet, som uppges ha
varit dess utgångspunkt, må vara osagt.
Den skicklige och fräne debattören
Olof Palme koketterar snarare med en
viss cynism och formulerar gärna politiska paradoxer, som är avsedda att
chockera och väl också gör det, åtminstone bland meningsfränder.
överhuvudtaget iir han en mycket
typisk – kanske den mest typiske –
företrädaren för den generation av
unga, arroganta socialistiska teknokrater, som på olika sekreterarbefattningar i Kanslihuset vill leka att de
529
styr Sveriges land. Hur länge de får
hänge sig åt detta nöje är mer än ovisst,
men visst är att vad som än händer
Olof Palme kommer igen i svensk politik. Må vara att han är känd för att vara
ovanligt disträ, så disträ att han försummar sin politiska karriär blir han
säkerligen aldrig. Vart den till sist
kommer att föra honom är svårt att
gissa med en så oberäknelig figur. Själv
påstår han gärna att hans livs höjdpunkt var, när han fick en understreckare publicerad i Svenska Dagbladet. Det låter oroväckande, men man
får hoppas att det är en av hans sedvanliga paradoxer. Ty Torsten Nilsson
och LO må tycka vad de vill – ur borgerlig synpunkt torde det trots allt vara
lugnast att äterfinna Olof Palme bland
renegaterna i motståndarliigret.
G. U.
,. ·-
SVEANORNAN
när det gäller försäkring
«UNGE HR PALME»
>)Hur har egentligen handsekreteraren
Olof Palme kommit lös i pensionsdebatten? Det måste ha slarvats betänkligt med familjevården i kanslihuset eftersom en sådan olyckshändelse
kunnat inträffa.•
Dessa respektlösa rader stod för någon
tid sedan att läsa i GHT. Hur impertinenta de är, förstår man bäst om man
vet att Olof Palme betraktas, eller åtminstone betraktar sig som Kanslihusets grå eminens.
Han saknar ingalunda förutsättningar för rollen: en vessielik liten man
med grått ansikte, askblont här och
stickande, ljusgrå ögon. Och förutsättningarna är inte bara yttre. Han har en
briljant begåvning, en förtärande maktlystnad, en obegränsad hänsynslöshet
samt förrnägan att göra sig oumbärlig
för sin herre, de röda eminensernas
eminens. statsminister Erlander har
mycket svårt att undvara sin handsekreterare. Inte bara på utrikes resor,
då det skall parleras främmande språk
och visas storpolitisk världsvana. Utan
också på hemmaplan, såväl under arbetsveckan i Kanslihuset som under
helgerna på Harpsund, där Olof Palme
till förfång för familjelivet men till förmän för sin politiska framtid, får tillbringa en stor del av sina ferier.
Man kan inte precis säga att de bägge
herrarna kompletterar varandra, som
Don Quixote och Sancho Panza. Därtill
är de alldeles för lika till sin intellektuella typ: studentdebattörens. Snarare
är det just i likheten hemligheten ligger. Erlander, som efter ett elvaårigt
regeringsansvar, tyngt av ekonomiska
och politiska kriser, undergrävt av
krympande röstsiffror börjar bli trött,
sliten och håglös, behöver stimulansen
av en ettrig ung dialektiker, med vars
hjälp han kan återuppleva Lundatidens intellektuella äventyr. I samvaron
med Olof Palme kan Erlander på nytt
känna sig som en av De Yngre Gubbarna.
Men i själva verket har han redan
blivit en av de äldre, och kommer må-
hända inom kort att lämna partiledarskapeL Frågan är därför hur länge
Olof Palme nöjer sig med sin nuvarande roll. Han har redan börjat visa
den för en grå eminens mycket betänkliga ovanan att vilja synas själv. Det
verkar med andra ord som om han i
god tid ville ta itu med att förbereda
sin förvandling till röd eminens. Han
har just genomdrivit sin utnämning –
ty om val kan man i sammanhanget
knappast tala – till socialdemokratisk
senator på Jönköpingsbänken och Erlander har fått skaffa sig en biträdande
handsekreterare. Man kanske kan tycka
att han är ute i väl god tid för en 30-
åring, men det har sina orsaker. Regimen Erlander står inför sitt fall, partiledarens presumtive efterträdare Torsten Nilsson hyser för Palme öppen motvilja och av partiets mäktiga fackliga
fraktion omfattas han med illa dold
misstro.
Det är inte oförklarligt och beror
inte uteslutande på att han är akademiker och till på köpet en intellektuell
sådan. Han kommer nämligen från en
utpräglat borgerlig, för att inte säga
konservativ miljö. Bland skaran av mer
.. ~· . ,:-
528
eller mindre krasst opportunistiska
politruker i kanslihuset är han den
kanske mest deklasserade. Och vad som
för Erlander förmodligen är ett extra
pikanteri, uppfattas inte på samma sätt
inom de delar av arbetarrörelsen, där
man av gammalt tänker i kategorien
klassförrädare.
Olof Palme tillhör en gammal, aktad
patriciersläkt, som tidigare veterligt
bara producerat ett svart – eller man
kanske med tanke på vederbörande
hellre borde säga skärt får: den icke
okände docenten Sven Ulric. Olof Palmes mor är av baltisk adel och har
varit mycket aktivt verksam inom
stockholms-högern, till vars politiskt
minst toleranta medlemmar hon lär
höra- psykoanalytikerna må göra vad
de kan av detta faktum. På ett tidigt
stadium visade Olof Palme en uppseendeväckande receptivitet, han var
från början klassens ljus och redan i
10-årsåldern talade han flytande tre
främmande språk – något som sedermera blivit till ovärderlig nytta för hr
Erlander, vilken flytande talar endast
värmländska. Olof Palme tog studenten
med lysande betyg i Sigtuna Humanistiska Läroverk och blev småningom
alldeles som sig borde juris kandidat
och löjtnant i kavalleriets reserv. Han
var framstående studentpolitiker, ordförande i SFS och medarbetade i borgerlig press.
Allt artade sig följaktligen till det
bästa. Hur han kom på avvägar är inte
fullt klart. Det uppges, att han efter
hemkomsten från en studieresa till underutvecklade länder i Asien skall ha
förklarat att endast socialdemokratin
har möjlighet att motstå kommunismen. Välvilliga anhöriga gör också gällande att han av antikommunistisk
idealitet anslutit sig till socialdemokratin; man kan då – som en annan släkting- tillägga, att det är roligt när idealiteten ger så god utdelning. Hur som
helst, Olof Palme avancerade snabbt
inom partiet och blev en inflytelserik
person i egenskap av ungdomsförbundets studieledare och statsministerns
handsekreterare samt – sedan den
dystre Kaj Björk deporterats till det
dimhöljda Göteborg- privata utrikesminister. I vad mån denna bana präglats av samma idealitet, som uppges ha
varit dess utgångspunkt, må vara osagt.
Den skicklige och fräne debattören
Olof Palme koketterar snarare med en
viss cynism och formulerar gärna politiska paradoxer, som är avsedda att
chockera och väl också gör det, åtminstone bland meningsfränder.
överhuvudtaget iir han en mycket
typisk – kanske den mest typiske –
företrädaren för den generation av
unga, arroganta socialistiska teknokrater, som på olika sekreterarbefattningar i Kanslihuset vill leka att de
529
styr Sveriges land. Hur länge de får
hänge sig åt detta nöje är mer än ovisst,
men visst är att vad som än händer
Olof Palme kommer igen i svensk politik. Må vara att han är känd för att vara
ovanligt disträ, så disträ att han försummar sin politiska karriär blir han
säkerligen aldrig. Vart den till sist
kommer att föra honom är svårt att
gissa med en så oberäknelig figur. Själv
påstår han gärna att hans livs höjdpunkt var, när han fick en understreckare publicerad i Svenska Dagbladet. Det låter oroväckande, men man
får hoppas att det är en av hans sedvanliga paradoxer. Ty Torsten Nilsson
och LO må tycka vad de vill – ur borgerlig synpunkt torde det trots allt vara
lugnast att äterfinna Olof Palme bland
renegaterna i motståndarliigret.
G. U.
,. ·-
SVEANORNAN
när det gäller försäkring