Print Friendly

Namn att minnas – Ulla Lindström

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
ULLA LINDSTRÖM
Fru Ulla Lindström är som bekant
dotter till framlidne generaltulldirektören Nils Wohlin. I sin ungdom var
denne publikan och syndare nietzscheansk övermänniskoskald, vid mognare år en av de mest maktlystna och
intriganta personligheterna i svenskt
samhällsliv. Från honom torde dottern
ha ärvt sina politiska ambitioner och
sitt intresse för en statsdirigerad ekonomi. Men medan fadern under sin
livstid aldrig hann mer än övergå från
högern till bondeförbundet, gick dottern redan från början målmedvetet
raka vägen till socialdemokratin. Utbildad inom HSB, inrikespolitiskt skolad av Gunnar Myrdal – man minns
ännu hennes utredningar i egenskap
av »experh i handelsdepartementet –
utrikespolitiskt av Rolf Sohlman, har
hon självfallet varit förutbestämd till
en lysande framtid under regeringen
Erlanders auspicier.
Ingen har – vilket onekligen är en
personhistorisk kuriositet av rang –
gjort mer för att uppmuntra, underlätta och påskynda hennes karriär än
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, professor östen Dnden. Ända sedan hr Unrlen gjorde fru
Lindströms närmare bekantskap i vår
FN-delegation, där hon brukar tävla
med ambassadör Sohlman om äran att
trognast uttolka neutralitetspolitikens
väsen, har han omfattat henne med
stark sympati. Många drog härav den
slutsatsen att när fru Lindström i juni
1954 upphöjdes till konsultativt statsråd hon skulle komma att ta sitt inträde i regeringen som biträdande utrikesminister. Denna förhoppning –
eller farhåga hur man nu vill se det
– gick emellertid inte i uppfyllelse.
Tydligen lade excellensen Unden och
hans kolleger trots allt huvudvikten
vid hennes husliga egenskaper.
Det verksamhetsområde som anvisades henne såsom statsråd är i hög
grad ägnat att väcka intresse. Hon
fick överta arbetsuppgifter från både
justitie-, utrikes-, social- och inrikesministern och blev därmed regeringens Mädchen fiir Alles. Men tyngdpunkten låg utom all fråga på de göromål, som kom att till hennes namn
knyta den visserligen inte officiella,
men så mycket mer reella titeln statsrådet och chefen för hemmet och familjen. Och ingen som följt fru Lindströms bana kan gärna tvivla på att
hon är bättre ägnad än de flesta att
under statens kontroll lägga det tidigare av vår överhet så försummade
gebit som heter det mänskliga privatlivet.
Att hon emellertid icke förlorat sitt
intresse för utrikespolitik framgår av
att hon gjort en verksam insats för
att förhindra att våra soldater vid ett
ev. krigsfall skall ha möjlighet att försvara sig med tidsenliga vapen. Tillsammans med hr Unden utgör hon den
minoritet inom regeringen, som inte
vill veta av ens forskning på kärnvapenområdet för det svenska försvarets räkning. Det påstås också att hon
uppmuntrat den retlige åldringen att
såsom en revansch för det interna nederlaget i kärnvapenfrågan, ställa kabinettsfråga på hr Hjalmarsons ute- 436
slutande ur FN-delegationen. Under
alla omständigheter torde hennes insats för att få hr Hjalmarson prickad
dock inte kunna mäta sig med partivännen ambassadör Sohlmans; de initierade anser att dennes nästan dagliga brev till excellensen med deras
lyhörda pejlande av stämningarna i
Moskva i sista hand varit avgörande
för hr Undens ställningstagande. Äras
den som äras bör.
*
Vad har då fru Lindström i övrigt
uträttat under sitt lustrum som statsråd? Ja, det kanske inte är så lätt att i
en hast ange, men man är på den
säkra sidan och gör henne ingen
orättvisa, om man säger att hon hållit
tal.
Hon begynte lämpligt nog i ett 1
maj-tal år 1955 med en programförklaring för sin och sina regeringskollegers räkning, som knappast kunde
gå mera rakt på sak. Hon yttrade då
att »så länge genomsnittsmedborgaren
inte är tillräckligt kunnig att ta ett
personligt ansvar för helheten-samhället genom att uppföra sig som samhället finner nyttigast, så kan vi inte
avvara vissa ingrepp uppifrån». Det är
en trösterik tanke för den fåkunniga
allmänheten att fru statsrådet och
chefen för hemmet och familjen i
dess ställe kan ta ansvaret för helhetensamhället. Ett snarlikt resonemang
framförde fru Lindström ett år senare,
då hon i ett tal inför livsmedelarbetarna framhöll att liksom Napoleon,
när han gick över Alperna, måste politikerna välja den väg som är lättast
framkomlig och medför de minsta vå-
dorna. Med detta ville statsrådet lugna
sina åhörares otålighet inför de styrandes åtgärder. Hon medgav att dessa
åtgärder inte alltid kan synas föra
omedelbart till målet: egen bil, sommarstuga eller resa till främmande
land. Man bör emellertid inte låta sig
nedslås av detta, menade fru Lindström. Ty liksom en gång Napoleon
och andra historiska ledargestalter
tänker hon och hennes kolleger för
oss.
»Att kvinnans mjukare sinnelag
skulle komma att pacificera det politiska livet var nog en illusion från
första början>>, uttalade fru Lindström
efter ytterligare ett år och ingen kan
säga att hon inte visste vad hon talade
om. Få har väl i praktiken lämnat enträgnare bidrag till verifieraodet av
denna tes än hon själv. Det var kort
efter det att hon fäst uppmärksamheten på sig i samband med den engelska drottningens besök. Hon kunde
icke niga, blott bocka, eller – för att
välja en plastiskt mera adekvat term
– blott backa kunde hon. Denna rakryggade neutrala attityd kompletterades med ett anförande inför FN och
ett intervjuuttalande, vari hon misstänkliggjorde amerikanernas hjälp till
underutvecklade länder och förlöjligade deras religiositet.
Dylika exempel från såväl det inrikes- som det utrikespolitiska områ-
det skulle kunna anföras i mängd. Mot
denna bakgrund är det nästan gripande, när fru Lindström, som hon
gjorde i ett tal för arbetarna i Finspång och Motala härom året, beklagade sig över »kylan från dem som
tycker att en socialdemokratisk åskådning är ofin». Att denna kyla skulle
vara begränsad till henne själv och ha
något samband med hennes personliga egenskaper är en tolkning som
utan vidare måste avvisas, när det
giillcr en så charmerande representant för det kvinnligt veka i människosinn. Men kan det ändå vara troligt
att kylan beror på att en socialdemokratisk åskådning anses ofin? Är det
inte snarare så att det sätt på vilket
socialdemokraterna numera tillämpar
sin åskådning anses ofint?
Så länge socialdemokratin var ett
idealistiskt parti, som kämpade för
sina åsikter, åtnjöt det även motståndares respekt, ja sympati. Men i och
med att det blivit blott och bart ett opportunistiskt parti, som kämpar för sin
makt, får det finna sig i att ha förverkat motståndarnas respekt. Tjugufem
år i regeringsställning har alltmer
gjort socialdemokratin till en uppsamlingsplats för lycksökare, som klättrande på sina väljares axlar sträcker
sig efter ämbeten och positioner. Det
är detta släkte Bertil Malmberg med
obarmhärtig ironi karakteriserade i
epigrammet:
Makten
är svaghetens skråpuk.
Svankryggen
en bakvänd bugning.
437
Näsan, som lyftes i vädret,
vädrar efter socker.
Löstandad
är högmodets gom.
O fjädrande plattfot …
Det är den sortens maktsträvare
som här i landet inom alla samhällslager möts av den växande kyla, fru
Lindström erfarit.
statsrådet och chefen för hemmet
och familjen slutade sitt tal i Finspång och Motala med att citera Slevensons ord om att »ett fritt samhälle
är ett samhälle, där man tryggt kan
vara impopulär». Det är allt skäl att
öka Ulla Lindströms trygghet genom
att göra vårt samhälle ännu friare.
G. U.
FÖRSÄKRINGSBOLAG
i goda händer
… om det händer

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner