Print Friendly

Namn att minnas – Torsten Rapp

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
TORSTEN RAPP
»Generalen som kan skratta» – så
brukade Torsten Rapp karakteriseras
av sina medarbetare i flygförvaltningen, där man före hans tid gunås
inte var bortskämd med en skrattande souschef. Och alla skall veta att
den nyutnämnde överbefälhavaren
har behov av sitt goda humör.
I dessa för hela vår krigsmakt så
brydsamma tider blir de skrattande
generalspersonernas antal ständigt
mindre. Man möter i stället dystra,
sammanbitna hålögda knektar, som
när de någon gång förvrider läpparna
till ett leende för tanken till morrande blodhundar. I deras krets ter
sig Torsten Rapp som en glad bulldogg. Han är en liten, trind, pigg man
med röda kinder, glest hår och
muntra gråblå ögon. Han verkar
egentligen oförskämt civil och det beror inte bara på att han gärna uppträder utan livre, för att begagna
hans egen karakteristiska fras. Det
beror ändå mer på den frånvaro av
formalism, av pedanteri och preusseri, som kännetecknar hela hans
uppträdande. Han gör intryck av en
yngre, framgångsrik företagsledare av
modernt snitt: effektiv, rationell och
obyråkratisk, med ett utpräglat sinne
för den mänskliga faktorn i arbetsekvationen och med en välsignad
fond av humor.
Den har han som sagt användning
för, kanske i högre grad än alla de
kolleger, som redan för länge sedan
slutat skratta. Framför allt nu då han
såsom överbefälhavare får att göra
med en försvarsminister, som bakom
militärledningens rygg skär ned övningstiden med 15% för att spara in
5 miljoner och därtill lägger munkorg
i atomvapenfrågan på officerskåren,
och en riksdag, som redan börjat fattigauktionen på försvaret under den
förskönande benämningen försvarsuppgörelse. Då vill det till att man är
en behärskad natur med den psykiska
ventil, som utgörs av förmågan att se
det löjliga i saker och människor –
inte minst i politiker.
Torsten Rapp har tidigt lärt sig att
det lönar sig med tålamod och gott
humör. Från hans tid som chef för
organisationsavdelningen i flygstaben
berättas följande historia. Den fruktade dåvarande flygvapenchefen
Bengt Nordenskiöld hade besök av
den pensionerade översten Gösta v.
Porat, då Rapp ringde på chefstelefonen och bad att få föredra ett brådskande ärende. överste v. Porat ville
gå för att inte störa, men Nordenskiöld bad honom stanna kvar. Det
blev en pinsam stund. Rapps föredragning gick stick i stäv med Nordenskiölds uppfattning, vilket denne
icke försummade att med skärpa
framhålla. Rapp stod på sig tills han
slutligen blev utkörd med sträng tillsägelse att både tänka och arbeta igenom förslaget bättre. Denna inkompetensförklaring av Rapp tyckte v.
Porat var ytterst obehaglig att behöva
bevittna – ända tills Nordenskiöld,
sedan Rapp avlägsnat sig, vände sig
till v. Porat och yttrade: »Den du, är
180
en förbannat duktig karl. Den kommer vi att få en oerhörd nytta av i
flygvapnet.»
Detta insåg Nordenskiöld med sin
skarpblick redan då och Rapp insåg
att han insåg det. Under sådana förhållanden kan man med jämnmod ta
emot snubbor av sin chef. Flygvapnet
har onekligen haft en oerhörd nytta
av Rapp. Men från början såg det ut
som det i stället skulle bli flottan.
Rapp är stockholmare, närmare bestämt saltsjöbadspojke och tog studenten i saltsjöbadens läroverk 1923.
Hans far var grosshandlare och själv
tänkte han ursprungligen läsa juridik
för att bli affärsjurist. Men hur det
nu var stod hans håg till sjön. Han
hade seglat sen han var liten pojke
– och segling är förresten alltjämt
hans stora hobby: varje sommar tar
han med sig familjen och ligger ute
en 3-4 veckor med sin östersjö-sexa.
Han blev sjöofficer i stället för affärsjurist. Men han bibehöll intresset för
affärer och det kom honom väl till
pass när han småningom blev souschef för flygförvaltningen. Där gick
han i pappa grosshandlarens fotspår.
Gosselynne, hoppfull håg och fantasi förde honom enligt egen utsago
över till flygvapnet. Ursprungligen
tänkte han visserligen bara utbilda
sig till flygspanare, men har man en
gång givit sig flygningen i våld –
brukar han själv betyga – så släpper
den aldrig sitt grepp. Han blev omskolad till jaktflygare på Malmslätt
under den icke obekante »Paddan»
Gyllenkrooks ledning. Därefter sysslade han med stabsarbete fram till
kriget, då han tilldelades ett marint
flygförband, som lydde under chefen
för kustflottan. 1943 blev han chef
för flygstabens organisationsavdelning och tre år senare förste chef för
F 17, som han alltså fick bygga upp
från grunden. Efter fyra år i Blekinge

blev han souschef i flygstaben, där
han stannade tre år för att sedan bli
chef först för E 4 och därefter, år
1954, för E 3, jakteskadern. Det varade till 1956 då han blev souschef
för flygförvaltningen. Förra året utsågs han till chef för flygvapnet efter
Axel Ljungdahl, en befattning som
han alltså bara fått tillfälle att uppehålla ett år för att nu – såsom den
förste av »de blå» – bli överbefälhavare efter Nils Swedlund.
Varför blev det han? Inte bara därför att han är »de blås» självskrivne
kandidat i dagens läge, utan framför
allt därför att han vid sidan av sina
utomordentliga rent militära kvalifikationer har den vidsyn, den vilja
och förmåga till samarbete, den vilja
och förmåga att sätta försvaret över
försvarsgrenarna, som mer än någonsin krävs av öB. Ty till öB-posten
skall som bekant försvarets ledning
nu på ett helt annat sätt än tidigare
koncentreras. Rapp har visat sig besitta en allmän intelligens av stora
181
mått, som sätter honom i stånd att
förstä problem utanför det egna fackområdet och gör att man kan vänta,
att han smidigt kommer att anpassa
sig till alla de skilda intressen han
blivit satt att gemensamt företräda.
Försvarsgrenarnas samordning på
högsta nivå är en svår och ömtålig
uppgift. Den kräver synnerligen gott
omdöme, den kräver taktkänsla parad
med öppenhet och ärlighet och det är
egenskaper, som Rapp i hög grad givit prov på. Men det är inte bara
fråga om smidig anpassning – inåt
och utåt – det är väl så mycket fråga
om fast ledning- inåt och utåt. Även
i det avseendet finns det emellertid
anledning att hysa förtroende för
Rapp. Hans skarpsynta blick för saklig effektivitet i förening med ett auktoritativt uppträdande och en stark
vilja, gör honom till en ledare som
inger respekt. Som ett extra plus tillkommer att hans goda och glada
lynne och anspråkslösa läggning gör
honom till en människa, som inger
sympati.
G. U.
EN KULTURELL
INSTITUTION
har Almqvist & Wiksell kallats av sina kunder. Vi är mycket stolta
över deuna benämning, som vi tror har sin grund i att våra kunder
alltmer uppmärksammat vår strävan att uppfaeta manuskriptet, att
med inlevelse och kunskap överföra det i tryck och inte bara »trycka
aV» det,
Låt oss speciellt nämna fyra män, som manuskriptet möter på sin
väg genom tryckeriet:
BESTÄLLNINGSFAKTORN som tager emot manuskriptet, står hela
tiden vid kundens sida: han inte bara bevakar att alla moment i
framställningen utförs såsom överenskommits, utan som en god
rådgivare föreslår han även kunden förbättringar och besparingar
under arbetets gång.
HANUSltRIPTGRANSltAREN går igenom alla arbeten på främmande
språk och tillrättalägger demi enlighet med internationellterkända
regler för korrekt sättning – från det enskilda ordets stavning till
textens allmänna disposition.
SÄTTAREN har också smittats av denna anda: med samma skicklighet och ambition att göra det allra bästa sätter han en kemisk
strukturformel som ett fornfranskt poem • • • och det gäller även
f”ör
KORREKTURLÄSAREN: När denne efter ytterst noggrann läsning signerar korrekturet, utgör det en garanti för ett välsatt arbete och
det ger författaren en känsla av trygghet att ha vänt sig till:
cJllmqrist{llflrscOs BOKTRYCKERI AB
UPPSALA

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner