Namn att minnas – Torsten Nilsson
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
TORSTEN NILSSON
I den alltmer ihållande ryktesbildning
om den regeringsrekonstruktion, som
statsminister Erlander väntas företa
någon gång under innevarande år,
men väl senast i början av hösten,
tycks man kunna urskilja två fasta
punkter. Den ena är att -hur otroligt
det än kan låta- hr Unden verkligen
kommer att gå (och att det är hög tid
visas bäst av hans horribla förslag till
uttalande i kärnvapenfrågan, varom
mera på annan plats i detta häfte).
Den andra är att trots alla nya namn,
som efterhand dykt upp i diskussionen om tänkbar efterträdare, Torsten
Nilsson dock förblir den starkaste
kandidaten.
Det är känt att hr Unden själv inte
är någon anhängare av Torsten Nilssons kandidatur. I hr Undens ögon
torde nämligen Torsten Nilsson inte
vara riktigt pålitlig. Han har visat att
han tänker själv, även – oförsynt nog
-i ämnen som faller under hr Undens
domvärjo. Torsten Nilsson hör helt
säkert inte till dem, som anser att
Sverige apriori och utan garantier bör
avhända sig möjligheten till taktisk
atombeväpning. Inte heller finns det
anledning att tro att han hör till neutralismens och isolationismens dogmatiker. Hr Undens man är han följaktligen inte. Hr Undens man är i
själva verket en kvinna, nämligen
statsrådet Ulla Lindström, sedan länge
ett knappast förskönat eko av den
gamle excellensens andes knarriga
stämma i världen.
Det finns emellertid, glädjande nog,
gränser för vad en regeringschef kan
smälta och tanken på Ulla Lindström
som Sveriges utrikesminister är för
mycket även för hr Erlanders robusta
andliga digestion. Stödd på en enligt
uppgift överväldigande majoritet av
sina regeringskolleger skall han kategoriskt ha avböjt fru Lindströms kandidatur. Hr Unden har emellertid en
reserv för Ulla Lindström. Det är Gunnar Sträng. I fråga om trångsynt isolationism och neutralism kan han
mäta sig med fru Lindström och har
dessutom fördelen att vara totalt obevandrad på det internationella fältet,
varför man kan räkna med att han
inte lätteligen skall låta sig lockas till
några utrikiska äventyrligheter.
Även om för en borgerlig opinion hr
Strängs kandidatur till utrikesministerposten måste förefalla grotesk, ter
den sig ingalunda så för socialdemokratins djupa led. Där har man nu
under en följd av år hört honom använda så många och så obegripliga
främmande ord och vändningar i sina
budgettal att han säkert anses högt
kvalificerad för uppgiften. Skämt
åsido är hr Strängs ställning såväl
inom partiet som inom regeringen
alltför stark för att hans kandidatur
utan vidare skall kunna avvisas. Å
andra sidan kan den inte gärna förefalla särskilt tilldragande för de ledamöter av regeringen med statsministern i spetsen, som alltjämt – till
skillnad från hr Unden -har en viss
omtanke om vårt internationella anseende.
Det kan knappast råda någon tvekan om att hr Erlanders kandidat till
utrikesministerposten är Torsten Nilsson vars meritlista är sådan att han
inte gärna kan förbigås – vare sig
det nu är detta eller något annat skäl
som varit utslagsgivande för statsministerns bedömande.
Men vill Torsten Nilsson själv, partiets permanente statsministerkandidat nöja sig med den om ock ärofulla
reträttposten som utrikesminister?
Svaret torde vara ja. Sedan i början
på 1940-talet, då P. Alb. Hansson utpekade den dåvarande partisekreteraren som sin blivande efterträdare,
har Torsten Nilsson betraktats som
partiets kronprins. Men i politiken
kan man inte vara kronprins hur
länge som helst, och Torsten Nilsson
är politisk realist. Han insåg att när
efter 1960 års segerval Tage Erlander
med förstärkt och nu obestridd auktoritet beslöt fortsätta som regeringschef hade hans egen sista chans att bli
statsminister gått honom ur händerna.
Vad kan då vara naturligare än att han
vill kröna sin politiska bana med i
varje fall den andra excellensposten,
som dock i dagens läge skulle ge honom icke obetydliga möjligheter att
göra rättvisa åt sin politiska begåvning?
Torsten Nilssons politiska karriär är
alltför välbekant för att här behöva
bringas i erinran annat än i sina huvuddirag. Han är arbetarpojke från
Skåne, liksom sin beskyddare och fö-
rebild P. Alb. Hansson, och började
liksom denne tidigt sin politiska verksamhet. Han var först kommunist och
försvarsnihilist men uteslöts på grund
av högerextremistiska tendenser ur
Moskvapartiet och kom via en kort
mellanlandning hos höglundarna till
den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Efter yrkes- och folkhögskole- 127
studier bl. a. i Tyskland blev han murare och var samtidigt verksam i
Skånedistriktet av Socialdemokratiska
ungdomsdistriktet, först som sekreterare och sedan som ordförande. Sina
sporrar tjänade han i början på 30-
talet, då han dels skrev utrikeskrönikor åt Allan Vougt i Arbetet och dels
tillsammans med bl. a. Aron Borelius
deltog i kampanjen mot den spirande
nazismen på den skånska landsbygden. Det var från en debatt med nazistledaren Birger Furugård det bevingade ord härrör, som ger Torsten
Nilssons polemiska frejdighet och slagkraft i ett nötskal: »Någon har sagt:
hugg av händerna på Rafael och han
förblir samma målare. Jag säger: hugg
av huvudet på Furugård och han förblir samma tänkare.»
År 1934 blev han ordförande i ungdomsförbundets riksorganisation och
1940 partisekreterare, i vilken befattning han kvarstod till 1948. Samma år
han blev partisekreterare, invaldes
han i andra kammaren och när skörderegeringen bildades på sommaren
1945 blev han – som då också avancerat till nyckelposten som ordfö-
rande i Stockholms arbetarkommun
– kommunikationsminister. Torsten
Nilsson hade knappast hunnit bli varm
i kläderna som departementschef och
komma in i regeringsrutinen förrän
P. Alb. Hansson oförmodat gick bort
och frågan om efterträdaren brådstörtat aktualiserades. Sedan problemet
om den äldre eller den yngre generationen avgjorts till den yngres förmän
stod valet mellan Torsten Nilsson och
Tage Erlander. Den f. d. muraren
Torsten Nilsson hade en helt annan
förankring i partiet än fil. kand. Tage
Erlander men den senare hade längt
större erfarenhet av regeringsarbetet
och det var också denna omständighet, som med Ernst Wigforss’ och
P. E. Skölds benägna medverkan avgjorde valet till Erlanders förmån.
128
l
Utan synbar grämelse fogade sig
Torsten Nilsson i utgången och som
den utomordentligt lojale partikamrat
han är har han i fortsättningen helhjärtat stött Tage Erlander under delvis allt annat än gynnsamma förutsättningar. Som kommunikationsminister
satt han utan all entusiasm kvar till år
1951, då han övertog försvarsdepartementet efter Allan Vougt. I jämförelse
med Vougt var det givet att han skulle
framstå som en lika handlingskraftig
som karaktärsfast försvarsminister,
och han blev snabbt generalernas älskling. Men han gjorde dem grymt besvikna då han beslöt inställa repetitionsövningarna hösten 1956 och vå-
ren 1957, en valfint som inbringade
staten 65 miljoner, socialdemokratin
oräknat antal röster och Torsten Nilsson militärledningens bittra ovilja.
Utan större saknad lämnade han år
1957 försvarsdepartementet för att
utan större glädje överta socialdepartementet.
lWK
Där har han nu blivit uttråkad under loppet av fem år. Förklaringen är,
att han inte är någon departementschefsbegåvning. Han är en utpräglad
statsministerbegåvning, och för denna
begåvning har han inte fått något utlopp. Undra på att han leds. Lika litet
som sin idol P. Alb. Hansson passar
han för departementsrutinen och precis som denne – och många andra
begåvade personer – är han lat. Det
påstås, säkerligen med all rätt, att han
aldrig någonsin gittat sätta sig in i
exempelvis pensionsfrågan ordentligt
och man förstår honom innerligt väl.
Han är utomordentligt receptiv och
har mycket lätt att lära men – fortfarande i likhet med P. Alb. Hansson
– han är inte intresserad av sakfrå-
gornas detaljer, utan av politik. Det
torde råda allmän enighet både inom
och utom socialdemokratin att han är
regeringspartiets största politiska begåvning i sin generation, hr Erlander
icke undantagen. Det är därför något
1··.·…:····..·.
”’”
~
av en personlig tragedi att han mänskligt att döma aldrig kan få bekläda
den post till vilken han borde varit
självskriven – statsministerns.
Men han kanske dock i det utrikespolitiskt oerhört viktiga och spännande skede, som nu bryter in, skulle
kunna finna en viss kompensation i
utrikesministerposten, och det har
även en borgerlig meningsmotståndare anledning att unna honom. Inte
bara därför att varje förändring (med
vissa otänkbara ovan berörda undantag) i innevarande läge måste te sig
som en förbättring, utan också därför
att mycket talar för att Torsten Nilsson skulle bli en bra utrikesminister.
Hans intelligens är obestridlig, han
129
har – i effektfull kontrast mot postens nuvarande innehavare – fantasi
kombinerad med politiskt verklighetssinne och, vilket är nästan lika ovanligt i svensk politik, andlig generositet. Därtill kommer att han är absolut
hederlig, har stor personlig charm och
alltid har förstått att göra sig ytterst
omtyckt av sina medarbetare och underlydande. Det verkar alltså som om
han skulle ha vissa förutsättningar att
med helhjärtat stöd av en framstående
medarbetarstab kunna göra ett gott intryck på utlandet. Och Gud skall veta
att det är någonting Sverige har anledning att önska sig av sin näste utrikesminister.
G. U.
all
försäkring i
. i goda händer ~ … om det händer
TORSTEN NILSSON
I den alltmer ihållande ryktesbildning
om den regeringsrekonstruktion, som
statsminister Erlander väntas företa
någon gång under innevarande år,
men väl senast i början av hösten,
tycks man kunna urskilja två fasta
punkter. Den ena är att -hur otroligt
det än kan låta- hr Unden verkligen
kommer att gå (och att det är hög tid
visas bäst av hans horribla förslag till
uttalande i kärnvapenfrågan, varom
mera på annan plats i detta häfte).
Den andra är att trots alla nya namn,
som efterhand dykt upp i diskussionen om tänkbar efterträdare, Torsten
Nilsson dock förblir den starkaste
kandidaten.
Det är känt att hr Unden själv inte
är någon anhängare av Torsten Nilssons kandidatur. I hr Undens ögon
torde nämligen Torsten Nilsson inte
vara riktigt pålitlig. Han har visat att
han tänker själv, även – oförsynt nog
-i ämnen som faller under hr Undens
domvärjo. Torsten Nilsson hör helt
säkert inte till dem, som anser att
Sverige apriori och utan garantier bör
avhända sig möjligheten till taktisk
atombeväpning. Inte heller finns det
anledning att tro att han hör till neutralismens och isolationismens dogmatiker. Hr Undens man är han följaktligen inte. Hr Undens man är i
själva verket en kvinna, nämligen
statsrådet Ulla Lindström, sedan länge
ett knappast förskönat eko av den
gamle excellensens andes knarriga
stämma i världen.
Det finns emellertid, glädjande nog,
gränser för vad en regeringschef kan
smälta och tanken på Ulla Lindström
som Sveriges utrikesminister är för
mycket även för hr Erlanders robusta
andliga digestion. Stödd på en enligt
uppgift överväldigande majoritet av
sina regeringskolleger skall han kategoriskt ha avböjt fru Lindströms kandidatur. Hr Unden har emellertid en
reserv för Ulla Lindström. Det är Gunnar Sträng. I fråga om trångsynt isolationism och neutralism kan han
mäta sig med fru Lindström och har
dessutom fördelen att vara totalt obevandrad på det internationella fältet,
varför man kan räkna med att han
inte lätteligen skall låta sig lockas till
några utrikiska äventyrligheter.
Även om för en borgerlig opinion hr
Strängs kandidatur till utrikesministerposten måste förefalla grotesk, ter
den sig ingalunda så för socialdemokratins djupa led. Där har man nu
under en följd av år hört honom använda så många och så obegripliga
främmande ord och vändningar i sina
budgettal att han säkert anses högt
kvalificerad för uppgiften. Skämt
åsido är hr Strängs ställning såväl
inom partiet som inom regeringen
alltför stark för att hans kandidatur
utan vidare skall kunna avvisas. Å
andra sidan kan den inte gärna förefalla särskilt tilldragande för de ledamöter av regeringen med statsministern i spetsen, som alltjämt – till
skillnad från hr Unden -har en viss
omtanke om vårt internationella anseende.
Det kan knappast råda någon tvekan om att hr Erlanders kandidat till
utrikesministerposten är Torsten Nilsson vars meritlista är sådan att han
inte gärna kan förbigås – vare sig
det nu är detta eller något annat skäl
som varit utslagsgivande för statsministerns bedömande.
Men vill Torsten Nilsson själv, partiets permanente statsministerkandidat nöja sig med den om ock ärofulla
reträttposten som utrikesminister?
Svaret torde vara ja. Sedan i början
på 1940-talet, då P. Alb. Hansson utpekade den dåvarande partisekreteraren som sin blivande efterträdare,
har Torsten Nilsson betraktats som
partiets kronprins. Men i politiken
kan man inte vara kronprins hur
länge som helst, och Torsten Nilsson
är politisk realist. Han insåg att när
efter 1960 års segerval Tage Erlander
med förstärkt och nu obestridd auktoritet beslöt fortsätta som regeringschef hade hans egen sista chans att bli
statsminister gått honom ur händerna.
Vad kan då vara naturligare än att han
vill kröna sin politiska bana med i
varje fall den andra excellensposten,
som dock i dagens läge skulle ge honom icke obetydliga möjligheter att
göra rättvisa åt sin politiska begåvning?
Torsten Nilssons politiska karriär är
alltför välbekant för att här behöva
bringas i erinran annat än i sina huvuddirag. Han är arbetarpojke från
Skåne, liksom sin beskyddare och fö-
rebild P. Alb. Hansson, och började
liksom denne tidigt sin politiska verksamhet. Han var först kommunist och
försvarsnihilist men uteslöts på grund
av högerextremistiska tendenser ur
Moskvapartiet och kom via en kort
mellanlandning hos höglundarna till
den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Efter yrkes- och folkhögskole- 127
studier bl. a. i Tyskland blev han murare och var samtidigt verksam i
Skånedistriktet av Socialdemokratiska
ungdomsdistriktet, först som sekreterare och sedan som ordförande. Sina
sporrar tjänade han i början på 30-
talet, då han dels skrev utrikeskrönikor åt Allan Vougt i Arbetet och dels
tillsammans med bl. a. Aron Borelius
deltog i kampanjen mot den spirande
nazismen på den skånska landsbygden. Det var från en debatt med nazistledaren Birger Furugård det bevingade ord härrör, som ger Torsten
Nilssons polemiska frejdighet och slagkraft i ett nötskal: »Någon har sagt:
hugg av händerna på Rafael och han
förblir samma målare. Jag säger: hugg
av huvudet på Furugård och han förblir samma tänkare.»
År 1934 blev han ordförande i ungdomsförbundets riksorganisation och
1940 partisekreterare, i vilken befattning han kvarstod till 1948. Samma år
han blev partisekreterare, invaldes
han i andra kammaren och när skörderegeringen bildades på sommaren
1945 blev han – som då också avancerat till nyckelposten som ordfö-
rande i Stockholms arbetarkommun
– kommunikationsminister. Torsten
Nilsson hade knappast hunnit bli varm
i kläderna som departementschef och
komma in i regeringsrutinen förrän
P. Alb. Hansson oförmodat gick bort
och frågan om efterträdaren brådstörtat aktualiserades. Sedan problemet
om den äldre eller den yngre generationen avgjorts till den yngres förmän
stod valet mellan Torsten Nilsson och
Tage Erlander. Den f. d. muraren
Torsten Nilsson hade en helt annan
förankring i partiet än fil. kand. Tage
Erlander men den senare hade längt
större erfarenhet av regeringsarbetet
och det var också denna omständighet, som med Ernst Wigforss’ och
P. E. Skölds benägna medverkan avgjorde valet till Erlanders förmån.
128
l
Utan synbar grämelse fogade sig
Torsten Nilsson i utgången och som
den utomordentligt lojale partikamrat
han är har han i fortsättningen helhjärtat stött Tage Erlander under delvis allt annat än gynnsamma förutsättningar. Som kommunikationsminister
satt han utan all entusiasm kvar till år
1951, då han övertog försvarsdepartementet efter Allan Vougt. I jämförelse
med Vougt var det givet att han skulle
framstå som en lika handlingskraftig
som karaktärsfast försvarsminister,
och han blev snabbt generalernas älskling. Men han gjorde dem grymt besvikna då han beslöt inställa repetitionsövningarna hösten 1956 och vå-
ren 1957, en valfint som inbringade
staten 65 miljoner, socialdemokratin
oräknat antal röster och Torsten Nilsson militärledningens bittra ovilja.
Utan större saknad lämnade han år
1957 försvarsdepartementet för att
utan större glädje överta socialdepartementet.
lWK
Där har han nu blivit uttråkad under loppet av fem år. Förklaringen är,
att han inte är någon departementschefsbegåvning. Han är en utpräglad
statsministerbegåvning, och för denna
begåvning har han inte fått något utlopp. Undra på att han leds. Lika litet
som sin idol P. Alb. Hansson passar
han för departementsrutinen och precis som denne – och många andra
begåvade personer – är han lat. Det
påstås, säkerligen med all rätt, att han
aldrig någonsin gittat sätta sig in i
exempelvis pensionsfrågan ordentligt
och man förstår honom innerligt väl.
Han är utomordentligt receptiv och
har mycket lätt att lära men – fortfarande i likhet med P. Alb. Hansson
– han är inte intresserad av sakfrå-
gornas detaljer, utan av politik. Det
torde råda allmän enighet både inom
och utom socialdemokratin att han är
regeringspartiets största politiska begåvning i sin generation, hr Erlander
icke undantagen. Det är därför något
1··.·…:····..·.
”’”
~
av en personlig tragedi att han mänskligt att döma aldrig kan få bekläda
den post till vilken han borde varit
självskriven – statsministerns.
Men han kanske dock i det utrikespolitiskt oerhört viktiga och spännande skede, som nu bryter in, skulle
kunna finna en viss kompensation i
utrikesministerposten, och det har
även en borgerlig meningsmotståndare anledning att unna honom. Inte
bara därför att varje förändring (med
vissa otänkbara ovan berörda undantag) i innevarande läge måste te sig
som en förbättring, utan också därför
att mycket talar för att Torsten Nilsson skulle bli en bra utrikesminister.
Hans intelligens är obestridlig, han
129
har – i effektfull kontrast mot postens nuvarande innehavare – fantasi
kombinerad med politiskt verklighetssinne och, vilket är nästan lika ovanligt i svensk politik, andlig generositet. Därtill kommer att han är absolut
hederlig, har stor personlig charm och
alltid har förstått att göra sig ytterst
omtyckt av sina medarbetare och underlydande. Det verkar alltså som om
han skulle ha vissa förutsättningar att
med helhjärtat stöd av en framstående
medarbetarstab kunna göra ett gott intryck på utlandet. Och Gud skall veta
att det är någonting Sverige har anledning att önska sig av sin näste utrikesminister.
G. U.
all
försäkring i
. i goda händer ~ … om det händer