Print Friendly

Namn att minnas – Torgny Tson Segerstedt

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Torgny T:son Segerstedt
Det gavs en tid då man trodde att Torgny
T:son Segerstedt skulle gå till eftervärlden
huvudsakligen- eller till äventyrs enbart- så-
som den välgörare, vilken berikat svenska språ-
ket med den förträffliga speglosan kulturknutte. Denna glosa är inom parentes sagt inte
mindre förträfflig, snarare tvärtom, genom att
ha myntats på Stockholms-Tidningens dåvarande kulturredaktör Gunnar Helen.
Men det gick inte så. Nu förefaller det snarare troligt att Torgny T:son Segerstedt kommer att gå till eftervärlden (nota bene om det
kommer att finnas någon läskunnig eftervärld
i vårt land) såsom den svenske universitetsrektor, vilken längre och ihärdigare än någon
annan bekämpade den socialistiska nivelleringspolitik, som hotar att göra Sverige till ett
intellektuellt u-land. Ingen ansvarig företrädare för våra universitet har med samma kraft
och klarhet som han kritiserat det av hrr Palme, Carlsson och Moberg signerade utbildningssystemet. Det är ett system om vilket man
enligt Torgny T:son Segerstedt med säkerhet
kan säga att vad dess mål än må vara, kommer dess resultat att bli en allmän kvalitetssänkning, vilken förr eller senare måste leda
till att vi gör oss kulturellt urarva och därmed
också oförmögna att hävda oss i den internationella konkurrensen.
Onekligen är det en intressant utveckling
som gjort den en gång utpräglat kulturradikale Segerstedt till en i vissa väsentliga stycken
utpräglat kulturkonservativ person. Måhända
sammanhänger den med att han slutgiltigt
lyckats träda ut ur skuggan av ett namn.
,.
Det har nästan alltid sina svårigheter att vara en stor mans son, att växa upp i skuggan av
ett namn, och det gäller i hög grad om namnet råkar vara Torgny Segerstedt. Att heta
Torgny T:son Segerstedt är en ära, en sporre
men kan också vara en belastning, som trycker
en till jorden genom sina outtalade krav. Torgny T :son har ingalunda tryckts till jorden,
tvärtom han har sporrats; dock vore det
omänskligt om inte sporren inneburit ett problem. Torgny Segerstedt var titanen, den store
trotsaren. Sonen med sin markerade commonsense, sin lugna, eftertänksamma läggning och
sin torra humor påminner i själva verket föga
om den på en gång kylige och passionerade
fadern med hans hisnande svängningar mellan sarkasm och patetik.
Men arvet förpliktar, och det kunde tidigare understundom verka som om Torgny
T:son kände sig skyldig att demonstrera en
trotsarattityd, som i grunden stämmer illa med
hans borgerliga och måttfulla väsen. Det har
emellertid aldrig inträffat så ofta att det kunnat rubba förtroendet för hans goda omdöme
och allmänna soliditet. Och nu har han sedan
länge funnit sin egen och naturligare form
för opposition mot vad fadern med sin odödliga term kallade översåtarna. Torgny Segerstedt j:r skulle numera kunna lägga av sitt
T:son, eftersom han blivit en Torgny Segerstedt i sin egen rätt och den ungdom han
handleder förmodligen inte vet att det funnits
någon annan, eller om de råkar veta det betraktar denne som sin rektors far, inte sin rektor som hans son.
*
Torgny j:r föddes den 11 augusti 1908 som
son till docenten, sedermera professorn i religionshistoria Torgny Segerstedt och var inte
sen att göra rättvisa åt sitt akademiska påbrå.
Efter studentexamen 1927 i Göteborg, där fadern som bekant blivit chefredaktör för Handelstidningen, skrevs han in i Värmlands nation i Lund. Efter två år var han fil kand,
efter ytterligare två år fil lic, och år 1934 disputerade han på en avhandling i praktisk filosofi, som gav honom docentur. Dessförinnan
hade han hunnit studera i Paris och London
och till och med under något år vara ledarskribent och t f chefredaktör i Handelstidningens avläggare Morgontidningen, men hä-
danefter gick den akademiska karriären spikrakt. Ar 1938, alltså redan vid 30 års ålder
kallades han till innehavare av den professur
450
i Uppsala som tidigare beklätts av Axel Hä-
gerström. Det ansågs visserligen mindre bero
på att han ägde en unik skarpsinnighet eller
forskarbegåvning än på att man ville vara förvissad om att slippa de övriga kandidaterna,
men det var ändå vackert så. Överhuvudtaget
kan man väl knappast påstå att Segerstedt är
någon stor filosof eller originell vetenskapsman. I gengäld är han klar, redig, rimlig och
flitig.
Förmodligen var det just de egenskaperna
som medförde att han efter att år 1947 ha utnämnts till innehavare av landets första lärostol i sociologi (och det skall till hans heder
sägas att han gjort mindre än de flesta andra
sociologer för att denna vetenskap blivit vår
tids motsvarighet till astrologi) valdes till dekanus i Uppsala filosofiska fakultet. Såsom så-
dan gjorde han sig så högt uppskattad för sin
administrativa duglighet och sin samarbetsförmåga att han år 1955 framfördes som filosofernas kandidat till posten som rector magnificus, vilken också med betryggande majoritet
tillföll honom. Någon skrev vid tillfället i fråga
att magnificens inte är det begrepp som man
närmast förbinder med Segerstedt; för det har
han varken de yttre eller inre naturliga förutsättningarna. Säkert är att Segerstedt under
de mer än 15 år som gått sedan dess oavbrutet
vuxit med sin uppgift, alltmedan han fortsatt
sitt flitiga skriftställarskap och som ordförande i universitetsutredningen och statens råd
för samhällsforskning oförtrutet kämpat för
kvalitet i universitetsutbildningen. Numera är
det ingen svårighet att med Segerstedt förknippa begreppet magnificens, vare sig i yttre
eller inre bemärkelse.
Att Segerstedt var på väg bort från sin ungdoms kulturradikalism visade sig om inte förr
i hans behjärtade inlägg i den s k kulturdebatten 1966, då han stämplade Olof Lagercrantz’
okvädingsord mot Gunnar Biörck – »en okunnig professor» – som en analogi till rastänkandet och påtalade intresset för råhet och tarvlighet i litteraturen. Men framför allt har hans
kulturkonservativa uppfattning kommit till uttryck i de tungt vägande kommentarer han
gjort till de pågående utbildningsreformerna,
kommentarer av vilka det här må vara tillå-
tet att citera en:
Om vi fortsätter att ge ungdomarna den
utbildning de nu får och som Palme och
hans regering vill att vi skall ge dem, kommer den nya svenska generationen att bli
hopplöst provinsiell, utan egentliga språkkunskaper och utan kunskaper om vårt eget
lands historia och den europeiska kulturtraditionen . . . Framtiden kommer att formas
på världsscenen och inte i den isolerade
svenska provinsen. Det är därför i den internationella gemenskapen, som den svenska
ungdomen, inte bara den akademiska, måste hävda sig. Men det kan den inte göra
om den inte har vissa genom utbildning förvärvade kvaliteter, som gör den konkurrenskraftig i jämförelse med annan ungdom, antingen den nu kommer från öst eller väst
eller från den tredje världen. Konsekvensen
av denna framtidsvy är att man borde höja
kraven, framför allt på de teoretiska kunskaperna. I stället sänker vi dem . .. Varje
ny kunskapslucka kan man försöka bortförklara, men frågan är hur länge man skall
hålla på att bortförklara okunnighet.
Man kan bara önska att flera svenska universitetsledare ville i lika klar insikt om sitt
ämbetes ansvar tala ett lika klart språk som
Torgny T:son Segerstedt.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism