Print Friendly

Namn att minnas – Thorbjörn Fälldin

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att m1nnas
Thorbjörn Fälldin
I början av het gick täta rykten om att hö-
gerledaren hr Holmberg skulle efterträdas
av Gösta Bohman. När hr Weden kom hem
frh sin semester möttes han av en hel bunt
pressklipp, i vilka han kunde läsa att hans
avgång som folkpartiledare var omedelbart
förestående. Något senare publicerade Expressen en artikel, av vilken framgick att
kommunistledaren, hr Hermansson, bildligt
talat har satt sin sista rödbeta och egentligen inte har något annat att göra än att frivilligt dra sig tillbaka. I september avg&r
herr Erlander.
Det är bara en partiledare om vilken man
med absolut säkerhet kan säga att han inte
avgår: hr Hedlund. Han avgår hade man
så när sagt – eller skulle i varje fall kronprinsarna inom centerpartiet ha anledning
att säga – aldrig.
Bland hr Hedlunds många utomordentliga tillgångar som politiker, och de är snart
sagt alla negativa – hans förmåga att vara
frånvarande, hans förmåga att inte fatta
beslut, hans förmåga att tiga, hans förmåga
att även när han talar ingenting säga etc.-
är den kanske inte minsta hans förmåga att
förbruka kronprinsar. Det har han gjort
med ett obarmhärtigt gemyt och en hänsynslös effektivitet. En äldre generation erinrar
sig ännu de längst förflutna dagar när hrr
Hansson i Skegrie, Lars Eliasson och t o m
Torsten Bengtson gick omkring och hoppades och trodde att de skulle få efterträda hr
Hedlund. Men åren har gått och förhoppningarna har vissnat i samma takt som hrr
Hansson, Eliasson och Bengtsson. Det är bara folkpensionären hr Hedlund som blomstrar. Skegrie har fått nöja sig med ordfö-
randeskapet i jordbruksutskottet och hr
Bengtsson med FN-delegationen, riksbanksfullmäktige och gruppledarskapet i första
kammaren. Den som verkligen tjänat för
Rakel är hr Eliasson. Han har varit förste
vice ordförande i centerpartiet nästan s~
länge någon kan minnas, vid otaliga tillfällen har han mer eller mindre oförberedd
fått rycka in i stället för hr Hedlund, då
denne funnit för gott att idka undanMllning – och vad har blivit lönen för många
och långa års trogen tjänst? Han har fått
lämna partipresidiet utan att ens ha blivit
soulagerad med den av honom hett åtrådda
landshövdingeposten i Jämtland.
Något bättre har det gått för Torsten
Andersson i Brämhult, som för några år sedan ansågs hota hr Hedlunds ställning inom
partiet och då nämndes som hans efterträ-
dare. Han har visserligen blivit utmanövrerad, men ändå kunnat trösta sig med landshävdingestolen i Visby.
Under förra årets valrörelse seglade Johannes Arrtonsson upp i centerpartiet och –
tack vare några TV-debatter – också i det
allmänna medvetandet. Han framstod som
välbalanserad, konciliant och utrustad med,
om uttrycket må tillåtas, sunt bondförstånd.
Genast Janeerades han som hr Hedlunds efterträdare, och inför sommarens partistämma ansågs han ha goda hanser. Hr Hedlund
fyller dock 70 valåret 1970, medan hr Arrtonsson är en man i sina bästa år, närmare
bestämt 47. Några optimister, till vilka hr
Arrtonsson torde ha hört, räknade så smått
med att hr Hedlund tänkte dra sig tillbaka
för att överlåta ledningen av valkampanjen
åt en yngre kraft. Men tji heller! Hr Hedlund rådfrågade sina larer och penater –
eller med andra ord frun, dottern och Norrlands skogsägares cellulosabolag – och lät
meddela att om partiet ville ha honom, var
han beredd att stå kvar över valet och kanske något år till . . . Det var en s k retorisk
fråga och hr Hedlund omvaldes med acklamation. Men inte nog med att hr Antonssons förhoppningar på partiledarskapet grusades, vid valet av vice ordförande spelade
hr Hedlund ut den 43-årige Thorbjörn Fälldin mot den 47-årige Johannes Arrtonsson
och hr Fälldin valdes med överväldigande
majoritet (153-63) till förste vice ord- 332
förande, medan hr Arrtonsson fick nöja sig
med att bli andre. Han är kort sagt ur leken.
Kvar på valplatsen står alltså Thorbjörn
Fälldin. När, eller rättare om, hr Hedlund
avgår, kan man räkna med att hr Fälldin
blir hans efterträdare. Han är – mänskligt
att döma – den ende i sin långa rad av
kronprinsar hr Hedlund inte kommer att
kunna rå på. Thorbjörn Fälldin är infödd
norrlänning och har sedan 1956 ett lantbruk om 20 har odlad jord och 300 har
skog i Ramvik, Ångermanland, där han specialiserat sig på potatisodling och fåravel.
Han har tagit realexamen och utbildat sig
till reservofficer. Hans politiska karriär har
varit snabb. Redan vid 25 års ålder blev
han kommunalfullmäktig, han har varit
ordförande i Ångermanlands såväl CUPsom SLU-distrikt och han invaldes i andra
kammaren 1958 vid det s k ATP-valet.
Med en så liten marginal som 11 förargliga
poströster slogs han ut vid 1964 års val.
Men Fälldin hade under sina sex riksdagsår
hunnit bli en av de främsta påläggskalvarna
inom centerpartiet inte bara genom goti:
riksdagsarbete utan också genom ett allmänt
uppskattat framträdande i TV:s s k Nya
kammaren. Det stod följaktligen klart att
partiet skulle begagna första bästa tillfälle
att återbörda honom till riksdagen. Det
skedde år 1966 då centerpartisterna i Örebro län valde in Thorbjörn Fälldin i första
kammaren. Han tog plats på senatens örebrobänk sida vid sida med Per Ahlmark, en
händelse som såg ut som en tanke. Från och
med i år tillhör han – liksom Ahlmark –
åter andra kammaren. Han har utrett fritids- och idrottsfrågor och är ledamot av
styrelsen för naturvårdsverket och av arbetsmarknadsstyrelsen. Av stor betydelse för
hans politiska framtid var att han för några
år sedan blev ledamot av RLF:s centralstyrelse med högsta röstetal av samtliga valda.
Han föreslogs t o m till förbundsordförande, men avböjde klokt nog denna post för
att helt koncentrera sig på politiken.
Han är överhuvudtaget en klok karl.
Visserligen har han inom sitt parti anseende
för att vara radikal och har gjort en del uttalanden om u-hjälp, Vietnam och republik,
som kunnat tydas i den riktningen. Men så
farligt är det nog inte. I varje fall har han
föga till övers för det slags radikala stollighet som numera odlas i CUF och som kan
föra tankarna ända till Per Gahrton. Han
är sålunda till skillnad från CUF – och
hr Hedlund – en övertygad anhängare inte
333
bara av mittensamverkan utan också av
borgerlig trepartisamverkan, utanför och i
regeringsställning.
Thorbjörn Fälldin är en stor, blond, trygg
och förtroendeingivande ångermanlänning,
inte snabb i repliken, men med mycket gott
omdöme och mycket goda nerver. Han har
sp-.lat fotboll och amatörteater, men hans
huvudintresse är och förblir det politiska
spelet. Gunnar Helen yttrade en gång helt
nådigt att han kunde tänka sig hr Fälldin
som vice gruppledare i liberala samlingspartiet fram på 70-talet. Det verkar faktiskt
troligare att hr Helen får se honom som
ledare för ett centerparti, i vilket det sammansmältande folkpartiet uppgått.
G. U.
334
ASEA

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner