Print Friendly

Namn att minnas – Sverker Åström

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
SVERKER ÅSTRÖM
Utrikesrådet Sverker Åström, hr Undens högra hand – kabinettssekreterare Leif Belfrage torde på sin höjd
kunna betecknas som den vänstra –
betraktades redan under sin tid i
Uppsala, där han under senare hälften av 30-talet i snabb följd avlade en
fil. o. jur. kand., som något av ett underbarn. Enligt legenden bestormades
han sålunda efter avslutade studier
år 1939 av dämera universitetskansler östen Unden med böner om att
inträda i utrikesdepartementets tjänst.
Det måste sägas vara en åtgärd av
nästan skrämmande förutseende från
den man, som till all lycka för vårt
land först sex år senare blev utrikesminister.
Hur som helst – karriären öppnades för Sverker Åström och han avancerade raskt. Efter en första tjänstgöring i Stockholm kom han under
kriget till Moskva. Hans ryska språkkunskaper förhjälpte honom snabbt till
en förhållandevis god överblick över
situationen i Ryssland och hans rapportering hem, inte minst i form av
muntliga föredragningar vid rutinbesök i Stockholm, väckte fördelaktig
uppmärksamhet. Tidigare än de flesta
jämnåriga- han är född 1915 -betecknades han, med all rätt, som en
framtidsman. Från Moskva förflyttades han till Washington för att 1948
återvända till departementet, där han
1949 blev byråchef på politiska avdelningen och vann ryktbarhet i Expressen såsom »han som gör svaren till
ryssarna». Det var i samband med de
ryska nedskjutningarna av svenska
flygplan över Östersjön. År 1953 kom
han till London som ambassadråd
och fulländade där under Gunnar
Hägglöfs förfarna och förledande ledning sin diplomatiska utbildning. Redan år 1956, vid föga mer än 40 års
ålder, befanns han mogen att anförtros den viktiga och krävande posten
som chef för politiska avdelningen i
departementet, på vilken han alltjämt
kvarstår.
Det råder ingen tvekan om att Sverker Åström är en av den yngre
svenska diplomatgenerationens största
tillgångar. Hans snabba karriär har
varit välförtjänt, inte bara på grund
av en lysande begåvning, bestridd av
ingen, utan också till följd av ett skolat välavvägt omdöme. Det enda man
möjligen, särskilt på senare år, kunde
ha anledning att efterlysa hos honom
vore ett större mått av personlig självständighet. Han är numera precis så
lyhörd för »utrikesledningens» önskemål, som man skulle kunna befara
hos en så intelligent ung man. Inte
så att Sverker Åström är en streber.
Hans brinnande ärelystnad är förmodligen honett, den är av den art,
som snarare väcker högaktning än
motvilja eller förakt. Han strävar med
hela intensiteten av sin begåvning
och sin energi att vara fulländad i sin
yrkesutövning, men han är inte någon
klättrare i vanlig vulgär bemärkelse.
Det är saken som betyder något för
honom, inte personen – uppenbarligen varken hans egen eller andras.
Kruxet är bara, att det i detta fall
är mycket svårt att dra gränsen mel- 182
lan sak och person. I sin iver att
vara sina förmän till lags, har det blivit allt naturligare för Sverker Åström
att själv identifiera sig med deras
politik. Det är som om han i sin ambition att vara det fulländade redskapet för regeringen Erlanders utrikespolitiska intentioner ansträngde sig
för att gissa sina uppdragsgivares
önskningar innan de hunnit uttalas,
och följaktligen blivit konungsligare
än konungen, eller mera adekvat uttryckt neutralare än hr Unden. I hela
den olycksaliga omläggning av vår utrikespolitik från alliansfrihet till en
av :.omvärldens:. godkännande beroende neutralitet, som ägt rum det senaste året, har Sverker Åström medverkat till den grad att han nästan
framstår som en pådrivare. Sålunda
var – enligt tillförlitliga källor – de
fatala utrikespolitiska avsnitten i hr
Erlanders redan herostratiskt ryktbara Metalltal inte, som man ursprunglWK
!igen trodde författade av hr Palme
utan av hr Åström, och fortsättningen
har varit början lik.
Var finner man den psykologiska
förklaringen till denna beklagliga utveckling? Kanske i Sverker Åströms
alltmer utpräglat teknokratiska läggning. Han har blivit något av en diplomatisk elektronhjärna till regimens
tjänst. Hans koncentration på sin
uppgift som den perfekte sekreteraren
på högsta nivå har givit honom ett
drag av omänsklighet. Det är inte bekant att han egentligen någonsin sedan han kommit till vuxen ålder intresserat sig för någonting annat än
sitt yrke. Sådant förskaffar möjligen
respekt, men knappast sympati. Sverker Åström är, kort sagt, inte någon
känslomänniska. Hans väsen utstrålar
klarhet och kyla, ja, torka. Hans typ
är utpräglat, nästan irriterande intellektuell och det är svårt att värja sig
för intrycket att de frågor med vilka
han sysslar för honom är renodlat
logiska problem. Hans analytiska begåvning är påfallande och hans föredragningar mästerstycken av mer
eller mindre diskret camouflerad pedagogik. Någon gång kan det verka
som om han rentav förfelat sin kallelse. Man måste nog vara en professor
bene emeritus för att inte vid åhörandet av Åström känna sig förflyttad till
skolbänken eller åtminstone seminariebordet.
Han gör sin genomgång con brio,
noggrant, sakligt, med ett imponerande uppbåd av subtilitet och skarpsinne. Man lyssnar med största intresse
till de formfulländade formuleringarna. Det en aning nervösa, anspända
maneret, stämman, som alltid är uppskruvad en halvton för högt, den
stirrande blicken hos de nästan
runda, något tättsittande ögonen –
allt gör en lätt hypnotisk verkan som
183
hos en rutinerad ormtjusare. Ändå
erfar man inte sällan en smygande,
oroande förnimmelse av otillfredsställdhet, av ett slags tomhet. Sverker
Åström försummar inte att i den teoretiska fullständighetens intresse beakta psykologiska och andra irrationella och ovägbara moment, men alltför ofta kan det ändå verka som om
den mänskliga faktorn undgått honom.
Förmodligen blir han inte utrikesminister, fastän han inom departementet lär gå under den skämtsamt
respektfulla benämningen Excellensen. I varje fall verkar han att sakna
den självständighet, mänsklighet och
fantasi som gör en utrikesminister till
en konstruktiv statsman. Men det behöver ju inte hindra att han kan vara
en ypperlig diplomat.
G. U.
modern
konservativ
debatt
Svensk Linje
organ för modern konservatism
PRENUMERATION 5 nr/år 10 kronor
POSTGIRO 298224 Göteborg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner