Namn att minnas – Sven Ulric Palme
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
SVEN ULRIC PALME
Sven Ulric Adalvard Palme skrev redan innan han hunnit göra sig ett
namn som historiker själv historia,
närmare bestämt i Kungl. Vaxholms
Kustartilleriregementes annaler. Det
skedde, då han under början av den
militära utbildning, som småningom
skulle föra honom till kaptensgraden
i kustartilleriets reserv, fick sitt första
självständiga befäl, såsom chef för
kasernvakten i Oscar-Fredriksborg.
Efter väl förrättat värv undertecknade
han sin vaktrapport med följande
ord: »Sven Ulric Palme, fil. mag.,
vaktbefälhavare.» En liknande inskription hade aldrig tidigare förekommit – måhända därför att föregående vaktbefälhavare saknat akademisk grad. Alltnog Palmes kurskamrater blev – som man kan förmoda av
simpel avund – så uppretade över
hans lika oskyldiga som välmotiverade
utslag av lärdomsstolthet att de utsatte
Palme för ett gement övergrepp. I
skydd av nattens mörker överföll de
honom under sömnen, band honom
vid sängen och avrakade honom den
ena av de små, men martialiska
mustascher, med vilka han spritt glans
över hela kadettskolan. Palme uppträdde vid påföljande dags uppställning slätrakad.
Den lilla episoden är värd att bevara, därför att den ger Palmes läggning i ett nötskal. Kamraternas pennalism, så typisk för hjordmänniskans
reaktion mot en avvikande individualitet av särpräglad begåvning, upptog
Palme nämligen med godmodig medlidsamhet. Det var samma nobla och
behärskade attityd som han senare
skulle visa, när han på den vetenskapliga vädjobanan gång på gång utsattes
för en mutatis mutandis motsvarande
behandling av illasinnade kolleger och
konkurrenter.
Kadett Palme lät alltså inte sitt mod
nedslås utan fullföljde framgångsrikt
sin militära karriär i klart medvetande om dess betydelse. Det framgår bl. a. av att hans första bok, »Kärleken och hatet», som utkom 1935, är
dagtecknad Rindö Smedja med förmälan att ·tlen tillkommit under fripassen på något av dessa små fort i
havsbandet, där Palme svarade för en
låt vara liten, men väsentlig del av
vårt kustförsvar.
»Kärleken och hatet», som har underrubriken »Politiska anteckningar»
hade snarast karaktären av en ungkonservativ programförklaring. Palme
var, i varje fall under hela 30-talet, en
övertygad unghögerman och innehade
såsom sådan bl. a. under någon tid
ordförandeskapet i Heimdal. Även i
egenskap av redaktör för tidskriften
Presens, vilken han 1934-38 utgav i
Uppsala, företrädde han en närmast
kulturkonservativ uppfattning. Trogen
minnet av sin far, Harald Hjärnes
lärjunge Olof Palme, vilken som medlem av Svenska Brigaden stupade vid
Tammerfors, anmälde sig Palme också
under vinlerkriget som frivillig och
avancerade till löjtnant i Finlands sjö-
stridskrafter. Hur och när han förvandlades från konservativ till radi- 120
kal är inte fullt klart; kanske kan man
gissningsvis fixera början av hans frigörelse från ett mera traditionsbundet
tänkande till år 1942, då Erik Lönnroth utsågs till professor i historia i
Uppsala. Många begåvade och ambitiösa unga män kom vid 40-talets mitt,
närmare bestämt den 31 juli 1945, till
klar insikt om att socialdemokratin
var det politiska parti, som så att säga
var i pakt med framtiden, och Palme
torde ha varit en av dem. Hans omvändelse var inte förgäves. Som orakel
i regeringsorganet stockholms-Tidningen kan han tävla i anseende och
popularitet med docenten Samuelsson;
han har inte behövt sakna inbringande
forskningsuppdrag och har andra året
i följd av ett antal bemärkta socialdemokratiska riksdagsmän föreslagits till
en personlig professur i modern politisk och social historia.
En bidragande orsak till den gradvis fortskridande radikalisering, som
man kunnat iaktta i Palmes offentliga
debattinlägg under det senaste decenniet har säkerligen varit den ohemula
behandling han utsatts för från den
s. k. konservativa historikerskolans
sida. Det började redan tidigt på
1940-talet med ett angrepp från ekonomihistoriens nestor Eli F. Heckscher, som väl inte vanligtvis brukade
räknas till nämnda skola och av vilken Palme sålunda haft anledning att
vänta sig bättre. Professor Heckscher
recenserade i Dagens Nyheter den då
tämligen nyblivne docenten Palmes
skrift ,.stånd och klasser i forna dagars Sverige» och gick ända därhän
att han så starkt han förmådde varnade för att boken skulle komma till
användning i folkbildningsarbetet, i
studiecirklar och korrespondensundervisning. Han fann Palmes framställning i väsentliga stycken ohållbar
-och påtalade det stora antal faktiska
misstag, som förekom i boken. Detta
ensidiga och, kan man väl säga, pedantiska framhållande av misstag och
felaktigheter har sedermera blivit den
ständiga och enformiga refrängen,
när Palmes arbeten recenserats av
hans synbarligen blott alltför talrika
vedersakare.
Rekordet slogs när en av Palme på
hösten 1956 utgiven lärobok för folkskolan, »Historia. Del I. Fjärde till
sjätte skolåret», föranledde en inlaga
på omkring 50 kvartosidor av tre
framstående historiker. De tre granskarna riktade ca 180 sakliga anmärkningar mot boken, vilka dessutom
förklarades vara endast »ett begränsat
urval» av de oriktigheter, som påträffats. Dessa petnoga invändningar föranledde givetvis ingen åtgärd av statens läroboksnämnd, som emellertid
förklarade att i en ny upplaga »rättelse av de otvetydiga felaktigheterna»
skulle ske. En ny upplaga har emellertid inte utkommit, då efterfrågan
på Palmes lärobok av någon anledning
tycks ha upphört. En lika avog och
småaktig inställning har Palme fått
möta under sina behjärtade försök att
omvärdera våra förmenta stora historiska gestalter och demaskera s. k.
hjältar. Kritikerna har bara tagit detta
till förevändning för att söka demaskera Palme och slutföra den omvärdering av honom som historiker vilken
påbörjades redan av Eli Heckscher.
När Palme exempelvis gjorde sin stora
omvärdering av Sten Sture d. ä. blev
han beskylld för ovederhäftighet och
när han i essaysamlingen »l den historiska trapetsen» oförskräckt demaskerade kyrkan, kungamakten, militä-
ren, storgodsägarna och storföretagarna återkom samma tjatiga glosa.
Måste man inte med tanke på Palmes
egen intellektuella mångsidighet och
rörlighet tycka att det vittnar om bra
stor torftighet på motståndarsidan,
121
när kritikerna i så hög grad saknar
förmågan att variera siha argument?
Det enda de kan hitta på att tillvita
honom är ovederhäftighet, dvs. noga
besett ingenting annat än ett tendentiöst skrivsätt och sakliga felaktigheter.
Även om Palme till det yttre bevarat
samma överlägsna bonhomie, som den
gången då han berövades sin ena
mustasch, kan man ana att denna
kampanj gått honom djupt till sinnes.
Få av stockholms-Tidningens medarbetare – till vilka Palme hört alltsedan genom Heckschers förvållande
Dagens Nyheter blivit honom osympatisk eller tvärtom – torde med
större tillfredsställelse ha hälsat tidningens övergång i socialdemokratisk
ägo än Palme. Hans angrepp på traditionalistiska ideal och samhälleliga
konventioner har blivit allt fränare.
I likhet med många andra kulturpersonligheter, som ursprungligen härrör
från den s. k. överklassen, men ideellt
om också inte materiellt blivit proletärer, hyser han en social indignation
mer lågande än någon verklig proletärs. Han är en framstående medlem i
republikanska klubben. Han har
t. o. m. lyckats frigöra sig från beroendet av sin fars minne genom att ta
parti för de röda i frihetskriget och
visa en allt större förståelse för Rysslands politik gentemot Finland.
Det är en helt annan Olof Palme,
om vilken Sven Ulric Palme alltmer
börjar erinra, nämligen om sin frände,
statsministerns handsekreterare. Liksom denne har Sven Ulric Palme förstått att skaffa sig kompensation för
sina f. d. ståndsbröders ovilja. Genom
sin hustru befryndad med utrikesminister Unden och genom sin läggning
befryndad med borgarråden Mehr och
Garpe har Sven Ulric Palme goda förbindelser i de högsta kretsar. Han har
också, som tidigare nämnts, av ett
antal framstående socialdemokratiska
122
riksdagsledamöter – f. ö. med stadsfullmäktiges ordförande Carl Albert
Andersson i spetsen – föreslagits till
en personlig professur – alltså nå-
gonting motsvarande det personliga
byråchefsskap som regeringen vill tilldela hans frände Olof. Visserligen har
en ganska utbredd opinion både inom
vetenskapen och pressen – märkligt
nog inklusive tidningen Expressen,
som knappast kan misstänkas för att
tillhöra den konservativa historikerskolan – tagit avstånd frän detta förslag. Man har helt formalistiskt hävdat att Palme inte har någon speciell
kompetens för en professur i modern
politisk och social historia och att en 1
dylik professur på hävdvunnet sätt bör
sökas under fri konkurrens.
Men socialdemokraterna har dock
– med kommunisternas hjälp – majoritet i riksdagen och bör kunna genomdriva ett avgörande, som sent
omsider gör Sven Ulric Palmes mycket speciella begåvning full rättvisa.
Ty hur det än förhäller sig med hans
vetenskapliga meriter för den ifrågavarande professuren kan det bara
råda en mening om de politiska.
G. U.
SVEN ULRIC PALME
Sven Ulric Adalvard Palme skrev redan innan han hunnit göra sig ett
namn som historiker själv historia,
närmare bestämt i Kungl. Vaxholms
Kustartilleriregementes annaler. Det
skedde, då han under början av den
militära utbildning, som småningom
skulle föra honom till kaptensgraden
i kustartilleriets reserv, fick sitt första
självständiga befäl, såsom chef för
kasernvakten i Oscar-Fredriksborg.
Efter väl förrättat värv undertecknade
han sin vaktrapport med följande
ord: »Sven Ulric Palme, fil. mag.,
vaktbefälhavare.» En liknande inskription hade aldrig tidigare förekommit – måhända därför att föregående vaktbefälhavare saknat akademisk grad. Alltnog Palmes kurskamrater blev – som man kan förmoda av
simpel avund – så uppretade över
hans lika oskyldiga som välmotiverade
utslag av lärdomsstolthet att de utsatte
Palme för ett gement övergrepp. I
skydd av nattens mörker överföll de
honom under sömnen, band honom
vid sängen och avrakade honom den
ena av de små, men martialiska
mustascher, med vilka han spritt glans
över hela kadettskolan. Palme uppträdde vid påföljande dags uppställning slätrakad.
Den lilla episoden är värd att bevara, därför att den ger Palmes läggning i ett nötskal. Kamraternas pennalism, så typisk för hjordmänniskans
reaktion mot en avvikande individualitet av särpräglad begåvning, upptog
Palme nämligen med godmodig medlidsamhet. Det var samma nobla och
behärskade attityd som han senare
skulle visa, när han på den vetenskapliga vädjobanan gång på gång utsattes
för en mutatis mutandis motsvarande
behandling av illasinnade kolleger och
konkurrenter.
Kadett Palme lät alltså inte sitt mod
nedslås utan fullföljde framgångsrikt
sin militära karriär i klart medvetande om dess betydelse. Det framgår bl. a. av att hans första bok, »Kärleken och hatet», som utkom 1935, är
dagtecknad Rindö Smedja med förmälan att ·tlen tillkommit under fripassen på något av dessa små fort i
havsbandet, där Palme svarade för en
låt vara liten, men väsentlig del av
vårt kustförsvar.
»Kärleken och hatet», som har underrubriken »Politiska anteckningar»
hade snarast karaktären av en ungkonservativ programförklaring. Palme
var, i varje fall under hela 30-talet, en
övertygad unghögerman och innehade
såsom sådan bl. a. under någon tid
ordförandeskapet i Heimdal. Även i
egenskap av redaktör för tidskriften
Presens, vilken han 1934-38 utgav i
Uppsala, företrädde han en närmast
kulturkonservativ uppfattning. Trogen
minnet av sin far, Harald Hjärnes
lärjunge Olof Palme, vilken som medlem av Svenska Brigaden stupade vid
Tammerfors, anmälde sig Palme också
under vinlerkriget som frivillig och
avancerade till löjtnant i Finlands sjö-
stridskrafter. Hur och när han förvandlades från konservativ till radi- 120
kal är inte fullt klart; kanske kan man
gissningsvis fixera början av hans frigörelse från ett mera traditionsbundet
tänkande till år 1942, då Erik Lönnroth utsågs till professor i historia i
Uppsala. Många begåvade och ambitiösa unga män kom vid 40-talets mitt,
närmare bestämt den 31 juli 1945, till
klar insikt om att socialdemokratin
var det politiska parti, som så att säga
var i pakt med framtiden, och Palme
torde ha varit en av dem. Hans omvändelse var inte förgäves. Som orakel
i regeringsorganet stockholms-Tidningen kan han tävla i anseende och
popularitet med docenten Samuelsson;
han har inte behövt sakna inbringande
forskningsuppdrag och har andra året
i följd av ett antal bemärkta socialdemokratiska riksdagsmän föreslagits till
en personlig professur i modern politisk och social historia.
En bidragande orsak till den gradvis fortskridande radikalisering, som
man kunnat iaktta i Palmes offentliga
debattinlägg under det senaste decenniet har säkerligen varit den ohemula
behandling han utsatts för från den
s. k. konservativa historikerskolans
sida. Det började redan tidigt på
1940-talet med ett angrepp från ekonomihistoriens nestor Eli F. Heckscher, som väl inte vanligtvis brukade
räknas till nämnda skola och av vilken Palme sålunda haft anledning att
vänta sig bättre. Professor Heckscher
recenserade i Dagens Nyheter den då
tämligen nyblivne docenten Palmes
skrift ,.stånd och klasser i forna dagars Sverige» och gick ända därhän
att han så starkt han förmådde varnade för att boken skulle komma till
användning i folkbildningsarbetet, i
studiecirklar och korrespondensundervisning. Han fann Palmes framställning i väsentliga stycken ohållbar
-och påtalade det stora antal faktiska
misstag, som förekom i boken. Detta
ensidiga och, kan man väl säga, pedantiska framhållande av misstag och
felaktigheter har sedermera blivit den
ständiga och enformiga refrängen,
när Palmes arbeten recenserats av
hans synbarligen blott alltför talrika
vedersakare.
Rekordet slogs när en av Palme på
hösten 1956 utgiven lärobok för folkskolan, »Historia. Del I. Fjärde till
sjätte skolåret», föranledde en inlaga
på omkring 50 kvartosidor av tre
framstående historiker. De tre granskarna riktade ca 180 sakliga anmärkningar mot boken, vilka dessutom
förklarades vara endast »ett begränsat
urval» av de oriktigheter, som påträffats. Dessa petnoga invändningar föranledde givetvis ingen åtgärd av statens läroboksnämnd, som emellertid
förklarade att i en ny upplaga »rättelse av de otvetydiga felaktigheterna»
skulle ske. En ny upplaga har emellertid inte utkommit, då efterfrågan
på Palmes lärobok av någon anledning
tycks ha upphört. En lika avog och
småaktig inställning har Palme fått
möta under sina behjärtade försök att
omvärdera våra förmenta stora historiska gestalter och demaskera s. k.
hjältar. Kritikerna har bara tagit detta
till förevändning för att söka demaskera Palme och slutföra den omvärdering av honom som historiker vilken
påbörjades redan av Eli Heckscher.
När Palme exempelvis gjorde sin stora
omvärdering av Sten Sture d. ä. blev
han beskylld för ovederhäftighet och
när han i essaysamlingen »l den historiska trapetsen» oförskräckt demaskerade kyrkan, kungamakten, militä-
ren, storgodsägarna och storföretagarna återkom samma tjatiga glosa.
Måste man inte med tanke på Palmes
egen intellektuella mångsidighet och
rörlighet tycka att det vittnar om bra
stor torftighet på motståndarsidan,
121
när kritikerna i så hög grad saknar
förmågan att variera siha argument?
Det enda de kan hitta på att tillvita
honom är ovederhäftighet, dvs. noga
besett ingenting annat än ett tendentiöst skrivsätt och sakliga felaktigheter.
Även om Palme till det yttre bevarat
samma överlägsna bonhomie, som den
gången då han berövades sin ena
mustasch, kan man ana att denna
kampanj gått honom djupt till sinnes.
Få av stockholms-Tidningens medarbetare – till vilka Palme hört alltsedan genom Heckschers förvållande
Dagens Nyheter blivit honom osympatisk eller tvärtom – torde med
större tillfredsställelse ha hälsat tidningens övergång i socialdemokratisk
ägo än Palme. Hans angrepp på traditionalistiska ideal och samhälleliga
konventioner har blivit allt fränare.
I likhet med många andra kulturpersonligheter, som ursprungligen härrör
från den s. k. överklassen, men ideellt
om också inte materiellt blivit proletärer, hyser han en social indignation
mer lågande än någon verklig proletärs. Han är en framstående medlem i
republikanska klubben. Han har
t. o. m. lyckats frigöra sig från beroendet av sin fars minne genom att ta
parti för de röda i frihetskriget och
visa en allt större förståelse för Rysslands politik gentemot Finland.
Det är en helt annan Olof Palme,
om vilken Sven Ulric Palme alltmer
börjar erinra, nämligen om sin frände,
statsministerns handsekreterare. Liksom denne har Sven Ulric Palme förstått att skaffa sig kompensation för
sina f. d. ståndsbröders ovilja. Genom
sin hustru befryndad med utrikesminister Unden och genom sin läggning
befryndad med borgarråden Mehr och
Garpe har Sven Ulric Palme goda förbindelser i de högsta kretsar. Han har
också, som tidigare nämnts, av ett
antal framstående socialdemokratiska
122
riksdagsledamöter – f. ö. med stadsfullmäktiges ordförande Carl Albert
Andersson i spetsen – föreslagits till
en personlig professur – alltså nå-
gonting motsvarande det personliga
byråchefsskap som regeringen vill tilldela hans frände Olof. Visserligen har
en ganska utbredd opinion både inom
vetenskapen och pressen – märkligt
nog inklusive tidningen Expressen,
som knappast kan misstänkas för att
tillhöra den konservativa historikerskolan – tagit avstånd frän detta förslag. Man har helt formalistiskt hävdat att Palme inte har någon speciell
kompetens för en professur i modern
politisk och social historia och att en 1
dylik professur på hävdvunnet sätt bör
sökas under fri konkurrens.
Men socialdemokraterna har dock
– med kommunisternas hjälp – majoritet i riksdagen och bör kunna genomdriva ett avgörande, som sent
omsider gör Sven Ulric Palmes mycket speciella begåvning full rättvisa.
Ty hur det än förhäller sig med hans
vetenskapliga meriter för den ifrågavarande professuren kan det bara
råda en mening om de politiska.
G. U.