Namn att minnas – Sven Moberg


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att m1nnas
Sven Moberg
Om statsr~det Sven Moberg mot förmodan
kommer att g~ till historien blir det i egenskap av mannen, som ville sätta gymnasiet
p~ lotteri. Eller som en av Staffans stollar
uttryckte saken: ”S~ vitt jag först~r kommer skolväsendet hädanefter att lyda under lotteriförordningen.”
Därmed är – m~hända – botten n~dd
i den utveckling, som lett till den gamla
förnämliga svenska lärdomsskolans rasering. Resultatet är vad en framst~ende kännare kallat ett pedagogiskt konkursbo. Det
är en skola, som kännetecknas av brist p~
lärare, brist p~ kunskaper och brist p~ disciplin och vad kan vara naturligare än att
urvalet i denna skola, som varken har inträdes- eller avg~ngsexamen och snart heller inga betyg, baseras p~ lotteriprincipen.
D~ blir godtycket satt i system, allt i den
oheliga jämlikhetens namn. Ty – som
m~nga g~nger tidigare p~pekats i dessa spalter – den skolpolitik det här är fråga om
har ingenting med demokrati i vettig bemärkelse att göra. Den är snarare ett sentida utflöde av franska revolutionens jakobinska egalitetsraseri, för den jämlikhetsfanatism, som alltid och överallt resulterar
i nivellering nedåt. Den är avundens politik tillämpad på kulturlivet. Vad det gäller är inte, som ständigt påstås från regeringshåll skolans demokratisering, snarare
dess socialdemokratisering.
Den nya grundskolans andlige fader heter som bekant Stellan Arvidson, men de
tv~ personer som administrativt och organisatoriskt förverkligat hans ideer heter
Hans Löwbeer och Sven Moberg. Formellt
har viserligen Ragnar Edenman som ecklesiastikminister burit ansvaret även för skolreformen, men från sin höga utsiktspunkt
har han alltid intresserat sig mera för universiteten än för skolorna. Han har, skulle man kunna säga, förbehållit sig att des·organisera den högre undervisningen; att
.desorganisera den lägre har han anförtrott
åt sina underhuggare hrr Löwbeer och Moberg. Och ingen kan säga annat än att han
valt redskap efter ändamålet. Hr Moberg
har i om möjligt ännu högre grad än hr
Löwbeer visat sig lämpad för uppgiften att
genom ett slags halvbildningens konformism förvandla den svenska skolan till ett
socialdemokratiskt indoktrineringsredskap.
Ty Sven Moberg är, som det så riktigt brukar heta om honom, mera sosse än sossarna.
Han hör till jakobinerna i svenskt samhällsliv av i dag.
*
Statsrådet Moberg, eller Ole Dole Doff
som han numera allmänt benämns, föddes
år 1919 i Göteborg, där fadern var kriminalkommissarie. Hans politiska intresse
väcktes under spanska inbördeskriget och
han har alltsedan dess varit en övertygad
socialist. Han studerade i Lund, där han
år 1945 tog en pol. mag. Fem år senare
fick han Lunds universitets premium för
bästa licentiatexamen och år 1951 disputerade han på en avhandling i statistik
med den oakademiskt okomplicerade titeln
”Vem blev studenten och vad blev studenten” .Den innehöll märkliga rön såsom att
elever med goda betyg ofta når framskjutna ställningar i samhällslivet (det var före
lotteriprincipens knäsättande!), att studenter med fina betyg i gymnastik gifter sig i
större utsträckning än studenter med l~ga
gymnastikbetyg, att kvinnor som förvärvar doktorskompetens ofta f~r g~ ogifta
genom livet, att akademiker som gifter sig
med flickskoleelever får idealiska hemmafruar och att medicinare och teologer har
större familjer än humanister. Hr Moberg
blev också mycket riktigt docent på sin avhandling.
Under Lundatiden hade han ägnat sig åt
politik som ordförande i Lunds Clartesektion, där han enligt uppgift drömde om en
bred samling av kulturliberaler, socialdemokrater och kommunister. Av denna
174
folkfront blev emellertid intet och Sven
Moberg övergav småningom Clarte för den
mera matnyttiga Socialdemokratiska studentklubben. Efter disputationen beslöt
han överge den akademiska karriären för
statstjänsten och när han lämnade Lund
lämnade han också politiken eller rättare
sagt övergick till att bedriva politik på de
inre linjerna. Åren 1953-56 var han byrå-
chef i socialstyrelsen och 1956-58 i Statistiska centralbyrån. Genom utredningsuppdrag för 1945 års universitetsberedning
och medlemskap i 1955 års universitetsutredning hade han kvalificerat sig för ecklesiastikdepartementet och dit kom han som
kansliråd 1958. Sedan dess har hans karriär gått snabbt. Han blev avdelningschef
1960 och efterträdde 1964 Hans Löwbeer
som statssekreterare. När hr Palme i september förra året utsågs till utbildningsminister blev hr Moberg, som man erinrar
sig, konsultativt statsråd med uppgift att
handlägga frågor om bl.a. gymnasial och
postgymnasial utbildning, lärarutbildning,
studiesociala ändamål och internationellt
kulturellt samarbete. Hr Palme tog däremot hand om bl.a. kyrkliga frågor, må-
hända mindre beroende på någon naturlig
fallenhet och böjelse än på den omständigheten att hr Moberg utträtt ur statskyrkan. Han är visserligen gift med en dotter
till ärkebiskop Brilioth och en dotterdotter till ärkebiskop Söderblom, men som
han barskt förklarat i en tidningsintervju:
”Jag gifte mig med henne och inte med
hennes släkt.”

Sven Mobergs upphöjelse till statsråd har
sina poänger. Det uppges att Ragnar Edenman redan i början på 60-talet kommit till
insikt om att Hans Löwbeer var definitivt
olämplig att bli hans efterträdare som ecklesiastikminister. Det gällde därför att p~
lämpligt sätt placera hr Löwbeer innan fr~?-
gan blev aktuell genom hr Edenmans efterlängtade högtidliga int~g p~ Uppsala
slott. Hr Löwbeer lär ha vägrat att bli universitetskansler och förklarat att det enda
han kunde hma tillgodo med var skolöverstyrelsen. Därför fick hr Rosen motas över
till UK.i\ p~ det att hr Löwbeer m~tte f~
överta hans plats i Sö. P~ s~ sätt jämnades vägen för hr Moberg att via statssekreterarposten ta steget in i regeringskretsen.
Alltsedan hr Löwbeer sparkades upp~t för
att lämna rum ~t hr Moberg r~der ett kyligt förh~llande mellan de bägge. Visserligen är de gamla medbrottslingar i skolpolitiken, men de försummar numera aldrig
ett tillfälle att ge varandra ett tjuvnyp. När
hr Moberg lanserade sin lotteriprincip förklarade ocks~ hr Löwbeer att ”det var det
175
befängdaste han hade hört”. Detta torde
vara ett av de f~ omdömen av hr Löwbeer
som kommer att st~ sig.
Hur som helst: hr Moberg blev statsr~dsfähig. Men när Ragnar Edenman i god
tid före vaUrets väntade syndaflod räddade sig till sitt uppsaliensiska Ararat, befanns
trots allt hr Moberg alltför osmidig för att
kunna göras till departementschef och man
kom d~ p~ lösningen att göra honom till
hr Palmes konsult. Ar det nämligen n~?-
gonting som utmärker Ole Dole Doff förutom beg~vning, arbetsamhet och doktrinär socialism, s~ är det envishet. Inom och
utom departemenet klagas det p~ hans tjurskallighet. Att kalla honom oböjlig och
orubblig är en eufemism; det ligger närmare till hands att kalla honom oresonlig. Själv
har han sagt: ”Visst är jag enveten. Men
nog tar jag sakskäl.” Det är bara det att
sakskälen i detta fall alltid visar sig vara
de skäl som talar för hr Mobergs sak.
G. U.
Forskning, utveckling och kontroll
Astra-koncernen, Nordens största läkemedelsföretag, har
sitt centrum i Södertälje. Här sker hela koncernens läkemedelsproduktion för den nordiska marknaden. Här ligger
också huvuddelen av koncernens forsknings- och utvecklingsorganisation, som sammanlagt har nära 500
medarbetare. Astra-koncernen sysselsätter totalt 4.000
personer i 17 länder.