Print Friendly

Namn att minnas – Sven-Göran Olhede

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att m1nnas
Sven-Göran Olhede
Den politiska kåsören i Aftonbladet (s)
gjorde en gång, synbarligen i ett visionärt
ögonblick, en märklig psykofysisk iakttagelse. Man talar ibland om den form av
äktenskapstycke, som tar sig uttryck i att
människor som länge varit gifta med varandra till slut börjar likna varandra. Aftonbladets politiske kåsör hade för sin del upptäckt ett slags politiskt-byråkratiskt äktenskapstycke hos de ledande männen inom
försvarsdepartementet. När Karl Frithiofson var statssekreterare i departementet
blev han alltmer lik sin chef Sven Andersson, menade skribenten, och när han ersattes av Sven-Göran Olhede fick han en
efterträdare som var nästan mera lik honom
än han själv. Hela trion var varandras gengångare, om man rätt fattat författaren,
långa, magra, sobra, blonda män med få-
rade älgfysionomier.
Det är inte otroligt att AB-medarbetarens fantasi skenat iväg med honom, men
man skulle kanske kunna gå så långt att
man säger att Frithiofson är en värre upplaga av Andersson och Olhede en värre
upplaga av Frithiofson. De är alla samma
andas barn, med andra ord socialister, men
denna anda har tagit sig mera elakartade
uttryck hos Frithiofson än hos Andersson
och hos Olhede än hos Frithiofson.
”‘
Olhede började, betecknande nog, sin
bana som meteorolog. Därmed inte sagt
att han lärt sig vända kappan efter vinden,
men han har förvärvat en utpräglad känsla
för åt vilket håll vinden blåser. Han har
sett till att han alltid haft medvind, en
medvind som nu, av allt att döma, kommer
att föra honom från statssekreterarposten
i försvarsdepartementet till en plats vid
Konungens rådsbord. Vid den rekonstruktion av regeringen, som väl kommer att
äga rum senast nästa vår, väntas Olhede
bli utnämnd till biträdande ekonomiminister, med särskild uppgift att samordna den
statliga företagsamheten. Ekonomiminister
Wickman hotade omedelbart efter valet –
då han ansett sig få mandat att tala med
större auktoritet till näringslivet – att låta
den statliga företagsamheten utvidgas till
att omfatta 25 procent av Sveriges näringsliv. Uttalandet har sedermera ”nyanserats”
för att lugna oroliga sinnen utom och
inom landet, men uppsåtet är klart. I stället för att stödja det näringsliv som finns,
skall staten på allvar etablera sig som konkurrent till den fria företagsamheten. Och
mannen som ska göra’t heter Sven-Göran
Olhede.
”‘
Olhede är född i Göteborg 1919. Socialist blev han redan som gymnasist på 30-
talet. Under kriget var han chef för kustflottans väderlekscentraL Efter meteorologexamen 1945 utsågs han efter olika
tjänstgöringar till chefsmeteorolog vid SAS
1951. Inom detta så kallade Wallenbergföretag blev socialistens avancemang raskt.
1957 blev han chef för flygavdelningens
säkerhetssektion, 1960 chef för linjetjänstavdelningen och var när han år 1965 utnämndes till statssekreterare direktör för
planerings- och kontrollavdelningen i SAS.
Han fick högt anseende som planeringsexpert, med bland annat Polarlinjen och
Japanlinjen som meriter, och det var i den
egenskapen han tilldrog sig Sven Anderssons uppmärksamhet. Han hade efterhand
koncentrerat sig på driftsplanering: hur
skall plan och besättning kunna utnyttjas
så effektivt som möjligt och det var – och
är – mutatis mutandis också Sven Anderssons problem. Hur skall vår krigsmaskin
och vår värnkraft kunna utnyttjas så effektivt som möjligt – nota bene inom
ramen för socialdemokraternas statsfinansiella program, eller annorlunda uttryckt
utan att hota en socialdemokratisk valseger.
Försvarsministern beslöt att pröva 01-
hede genom att anförtro honom en enmansutredning om kontraktsformer för
412
försvarets beställningar. Om man får tro
en annan medarbetare i AB än den ovan
citerade ”skapade han raskt och okonventionellt helt nya relationer mellan staten
och näringslivet i upphandlingen – gav
staten insyn i företagen och tvingade leverantörerna till en kostnadskontroll”. Riktigt så enkelt var det väl inte, men följande
uppgift låter däremot helt trovärdig: ”Han
är en hård förhandlare och lär i samband
med Viggenförhandlingarna ha hotat att
socialisera hela flygindustrin.” Säkert. Och
som biträdande ekonomiminister kommer
han ha möjligheter att göra det. Det ligger
helt i linje med Krister Wiekroans hotelser
och helt inom ramen för hans drömda 25
procent.
Alltnog: Sven Andersson blev så nöjd
med Olhede att han beslöt göra honom till
statssekreterare, vilket torde ha kommit
som en överraskning utanför de invigdas
krets. Att en bidragande om inte avgörande orsak var Olhedes socialistiska renlärighet är överflödigt att påpeka. Han var
inte heller utan partimeriter. Han hade
vidhållit och fördjupat sin ungdoms politiska engagemang och varit aktiv både i
sin stadsdelsförening och i tjänstemannasammanhang. Under ATP-valet gjorde han
en insats som propagandist för regeringens
linje och han var ordförande i SAS’ socialdemokratiska tjänstemannaförening. Vid
1964 års partikongress lät han tala om sig
med en motion, som kan sägas ha innehållit en råskiss till investeringsbanken –
inte undra på att han nu skall förenas med
Wickman. Han kände redan då vart vinden blåste. Men först blev han alltså statssekreterare i försvarsdepartementet och
Sven Andersson kunde vara nöjd med sitt
val. Olhede drev hänsynslöst regeringens
nedrustningslinje i försvarsfrågan och som
ersättare till Frithiofson i försvarsutredningen praktiserade han en ännu hårdare

utpressningstaktik än denne. Hans stora
sorg är att han inte lyckades slå in en kil
mellan högern och mittpartierna i försvarsfrågan, vilket var hans mål. Men han kanske inte har givit upp hoppet ännu. Vid
sidan av departementsarbetet fortsatte han
sin partikarriär. Under de senaste partikongresserna har han hört till de mera uppmärksammade deltagarna och han anses ha
spelat en betydande roll vid utformningen
av det program, som ledde till årets valseger. Hans förestående upphöjelse till biträdande ekonomiminister visar bäst att
han nu – vid sidan av Kjell-Olof Feldt
och Ingvar Carlsson – räknas till påläggskalvarna inom partiets inre cirkel.
Olhede är utan tvivel en betydande kaDEN ANDRA HÄLFTEN
413
pacitet: kunnig, energisk, klartänkt, snabb,
målmedveten – och brysk. På semestern
sitter han och målar vackra och soliga västkustbilder utanför sin stuga i Mollösund.
Men det skall man inte låta lura sig av.
Han är ingen idylliker. Han är en hård och
stridbar socialist, visserligen ingen doktrinär socialist, utan en pragmatisk socialist,
men de är utan tvekan de farligaste. Låt
en pragmatisk socialist sätta i gång med att
förstatliga näringslivet på sitt lilla sätt så
kommer det inte att stanna vid 25 procent.
Olhede som biträdande ekonomiminister
är ett av de många skälen – men inte det
minsta – till att regeringen Erlander inte
bör få sitta kvar längre än till 1970.
G. U.
Ej ens i detta val företräder socialdemokratien för övrigt mera än drygt
hälften av valmansk/lren. Även de 43 procent som ej röstat med n/lgot av
de röda partierna tillhöra svenska folket, huru lätt detta faktum än kan
bli glömt.
Gunnar Heckscher i Svensk Tidskrift 1938
/(öp
Solstickan
Blir Sverige republik vid nästa tronskifte?
Föreslår grundlagberedningen republik?
Vilken betydelse har kungahuset och hovet?
Hur stor makt bör kungen ha i framtiden?
Vilka argument finns för en bibehållen monarki?
KAN KUNGADöMET BEVARAS?
– aktuell debattbok av Björn Tarras-Wahlberg
och Kjell Treslow
135 sidor om maktspelet kring monarkin,
statschefens framtida ställning
och republikdebatten
studentförlaget Horisont l
Bokförlaget Medborgarskolan
l bokhandeln för 13: 50

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner