Print Friendly

Namn att minnas – Sven-Erik Larsson

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
SVEN-ERIK LARSSON
På trettondagsafton som var, firade
Dagens Nyheter sitt hundraårsjubileum. Det skedde som höves en av de
stora – enligt egen uppgift i en uppmärksammad affischkampanj så stor
att den kan nämnas vid sidan av
Pravda och Folkets röst i Peking –
genom Sveriges hittills största fest vid
sittande bord. I S:t Erikshallen utspisades 2.600 personer med brickor frän
SAS’ Catering i Arlanda samt, ty människan lever icke av bröd allenast,
med tal.
Det kortaste hölls av chefredaktör
Olof Lagercrantz, som jubileet till ära
gränslade sin ostyriga pegas och brast
ut i säng:
I tidningspapperets vita rum
trycksvärtans snabba Gud är stum
Sä därför får ni ej frän mej
fler ord än: hjärtans skäl och hej!
Det längsta talet hölls av chefredaktör Sven-Erik Larsson. Uppenbarligen inte till samtliga gästers odelade
förtjusning lade han beslag på den tidrymd, som kollegan Lagercrantz generöst ställt till förfogande av den för
talarna tillmätta kvoten sju minuter.
Sven-Erik Larsson begagnade för
ovanlighetens skull tillfället att i nå-
gon män avlägga den anonymitet, som
hos honom hittills alltid varit ett
slags mimicry, en skyddande förklädnad och framträda med vad som skulle
kunna kallas ett programtaL Det var
inte lysande, inte spirituellt, inte dramatiskt – sådant ligger inte för SvenErik Larsson. Än mindre var det patetiskt – han skulle skygga inför blotta
ordet. Likafullt, och paradoxen är
57
skenbar, saknade det inte patos. slutorden löd: ”Vi vill arbeta för en klar
och frisk atmosfär i detta land. Värt
mål är ett människovärdigare, ett
människovänligare samhälle.”
Det är ett patos, om man så vill med
sordin, nedskruvat till ett dämpat och
diskret tonläge, men som sådant mycket typiskt för det bästa hos Sven-Erik
Larsson.
*
Man tar förmodligen inte fel om
man gissar att genom detta tal det
överväldigande flertalet av de närvarande 2.600 DN-anställda för första
gången stiftade så att säga personlig
bekantskap med sin politiske chefredaktör. Jasså, är det så han ser ut,
chefredaktör Larsson, måste ha gått
som ett stilla sus genom S:t Erikshallen, när han knackade i glaset.
Är det nämligen någon som gjort en
anonym karriär fram till posten som
chefredaktör för en av Sveriges största och ekonomiskt likaväl som idemässigt mest inflytelserika tidningar
så är det Sven-Erik Larsson. Det är
inte för mycket sagt att hans utnämning till denna befattning kom som en
total överraskning till och med för
Dagens Nyheters egen publik. Hans
namn hade visserligen sedan åtskillig
tid varit känt för de i tidningsvärlden
initierade, men för den tidningsläsande allmänheten var Sven-Erik Larsson
vid sin utnämning till chefredaktör i
DN år 1960 – och är säkerligen alltjämt än i denna dag – en okänd storhet.
58
Det gav anledning till mänga, kanske alltför mänga skadeglada skämt
när Herbert Tingsten efter sin mer
eller mindre framtvingade avgång frän
DN ersattes med icke mindre än tre
nya chefredaktörer. Man talade om
hur värt svenska ur dä gått frän tolv
till ett, man erinrade om hur Ludvig
XIV fått ersätta en av sina stora härförare med ett helt kollegium av generaler och ur folkhumorns djup hämtades begreppet krymplingar = tredjedelsbuteljer för att beteckna Tingstens
arvtagare. I själva verket kan man,
som vissa kvicktänkta iakttagare gjort,
bedöma det okonventionella tillvägagängssättet som ett ganska smart drag,
ägnat att på ett skickligt sätt tillfredsställa skilda intressen. Att Tingsten,
vilket framhällits av någon, skulle blivit smickrad av arrangemanget kanske kan lämnas därhän; det är knapnast en synpunkt som just dä torde ha
dominerat de beslutande instansernas
avgörande. Viktigare är att nyhetsredaktionens självständiga ställning,
som alltid – inte minst under Tingstens tid – varit en orubblig realitet
nu även formellt poängterades. Vidare
blev de, som måhända fruktade att
DN:s kulturpolitik genom Tingstens
avgång skulle mista sin braständarkaraktär, lugnade genom att Olof
Lagercrantz upphöjdes till chefredaktör med främsta uppgift att svara för
kulturen i tidningen. Sist men inte
minst sörjde man för att folkpartiledningen och alla de andra DN-läsare
som efter Tingstens äventyrligheter
önskade se tidningen återgå till en
stabil liberal kurs kunde dra en lättnadens suck – genom att man utsäg
Sven-Erik Larsson till politisk chefredaktör.
Den maliciösa Marianne Höök lyckades en gäng åstadkomma en publicistisk-politisk storm i ett vattenglas
– eller skall vi säga en ankdamm –
genom att skriva om Sven-Erik Larsson att han ”är något sä uppseendeväckande som en ärligt övertygad folkpartist, något som man ytterligt sällan
möter, i varje fall bland bildade människor”. Det gjorde inte saken bättre
att hon tillade: ”Enligt uppgift lär han
gå så långt i nit och övertygelse att
han till och med tror på Ohlin. För hr
Ohlin måste det kännas osannolikt och
förvirrande att varje morgon kunna
öppna DN utan farhågor.” Alldeles
bortsett från det mer eller mindre äreröriga i skrivsättet finns det anledning att fråga sig om karakteristiken
är helt korrekt. Tingsten, som under
en lång följd av år hade Larsson som
medarbetare på DN :s ledaravdelning,
tycks inte vara så säker på den saken.
I sin sista memoardel uttalar han sig
om Larsson utan entusiasm – de är
förvisso inga själsfränder – men med
otvetydig om också lätt motvillig
respekt. Larsson är enligt Tingsten,
saklig, kunnig, ”god skribent när han,
vilket hände väl sällan, blev upphetsad”, ingen nitisk partiman utan säker
och självständig i förhållande till de
liberala koryfeer han hade att göra
med ӊven om han var ansluten till
och identifierade sig mer med folkpartiet än jag och Kurt Samuelsson”
Man kommer nog sanningen närmast om man säger att Sven-Erik
Larsson är en god och pålitlig liberal,
ja även en god och pålitlig folkpartist,
men samtidigt en oberoende folkpartist, som litar mer på sitt eget omdöme
än partidirektiv.
..
Sven-Erik Larsson stammar från
mörkaste Småland, närmare bestämt
ett folkskollärarhem i Älmhult, där
han föddes för nu några och femti år
sen. Han studerade i Lund, där han
avlade en legendarisk fil. mag-examen,
enligt trovärdiga vittnen innefattande
16 betyg i litet av varje från konsthistoria till nationalekonomi. Därav
smeknamnet Mag-Lasse, om nu någon
59
som sett hans imposanta framtoning
kanhända tänkt sig en annan förklaring. Det där med konsthistoria låter
onekligen i romaneskaste laget för den
som i Sven-Erik Larssons publicistiska
gärning snarare vant sig vid att förknippa honom med konstgödsel. Men
Mag-Lasse hade under sin studenttid
rikt varierande humanistiska intressen vilket framgår av att han, hör och
häpna, var ordförande i Lunds studentfilmstudio – med Allan Fagerström som vice! – och en av grundarna av Lunds studentteater. Han
avancerade också till vice ordförande
i Lunds studentkår – med sedermera
MbS-chefen Carl-Göran Regneli som
ordförande – en händelse som i närvarande politiska konjunkturer ter sig
som en anteciperad tanke.
Under kriget tjänstgjorde Sven-Erik
Larsson någon tid på informationsstyrelsens rådgivnings- och dispensavdelning och kom därifrån till reportaget på Stockholms-Tidningen, där
han sysslade med allt mellan himmel
och jord. Först sedan han år 1951 blivit anställd på DN :s ledaravdelning
började han finna sin form som journalist. Han utbildade sig till en formidabel specialist på i främsta rummet kommunalpolitik och jordbruksfrågor, ämnen om vilka han skrev
med både saklig och stilistisk tyngd.
Det anseende för jordbruksfientlighet
som DN under Tingstens tid förvärvade var helt Larssons förtjänst eller
skuld hur man nu vill ta det; böndernas raseri uppammades genom den av
Larsson ledda ledarkampanjen för beskattning av skogsvinster och grytan
hölls sedan kokande. Det är mot denna bakgrund begripligt att Larsson
lyckats hålla huvudet kallt även i den
mittenpolitikens yra som nu gripit
folkpartiet och förvandlat själva Expressen till ett organ för asfaltagrarer; alltsedan det begav sig under
50-talets strider ser han mycket nyk- 60
tert på hr Hedlund och dennes handgångne män.
År 1957 utsågs Larsson till chefredaktör för Upsala Nya Tidning där
han befäste sitt anseende för låt vara
glanslös soliditet. Tre år senare anförtroddes han, som nämnts, den politiska chefsredaktörsposten i DN. Under de fem år som gått sedan dess har
han, bortsett från den ovan anförda
programförklaringen, knappast framträtt utåt. Han hör till den journalistskola som anser att en politisk ledarskribent uteslutande skall verka genom sina osignerade ledare, att han
inte skall skylta med namn och porträtt i tidningens spalter var eller varannan dag och inte tala i tid och otid
i radio och TV. Han är med andra ord
motsatsen till sin förre kollega Samuelsson. Det betyder inte att han
inte satt sin prägel på DN:s ledarspalter – i vars gråa vardag Lagercrantz’ mer eller mindre improviserade gästspel närmast haft karaktären
av bengaliska eldar – eller utövat inflytande på folkpartiets hällning. Han
har fört en lugn, sansad, moderat
politik, som visat sin självständighet
i förhållande till folkpartiledningens
framför allt genom att målmedvetet
sträva efter en allmän borgerlig samling. Det har varit Sven-Erik Larssons
viktigaste politiska insats och den
gör att DN under hans ledning är en
av de fä hoppingivande faktorerna
svensk oppositionspolitik av i dag.
G. U.
OM akademiska avhandlingar
Det är galet redan när man högt värdesätter insamlande! au förut
mindre kända, i och för sig lärorika fakta, utan åtföljande förmåga
eller vilja att au dem skapa ett vetenskapligt resultat; men ibland
går man t. o. m. ännu längre och ger ett högt betyg åt samlingar au
fakta som varken äro vidare nya eller vidare lärorika, enbart därför
att doktoranden ägnat en rad år åt att samla dem och åt att därav
göra en akademisk avhandling på fyra- eller femhundra sidor. Om
en innehållslös avhandling är lång och frukten au mycket arbete,
borde detta tvärtom ge anledning till ett strängare omdöme än om
den är kort, ty utom sina övriga svagheter blir den då ett bevis för
sin författares oförmåga att skilja huvudsak och bisak, hans obekantskap med minsta medlets lag. Så paradoxalt det må låta, skulle
minskade anspråk på de akademiska avhandlingarnas omfång följaktligen kunna innebära icke en sänkning utan en höjning i de
vetenskapliga anspråken på deras innehåll.
Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner