Namn att minnas – Sven Dahlman
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
SVEN DAHLMAN
Sven Dahlman är gammal upsaliensisk
kärordförande och tillhörde, ehuru
själv liberal, den lysande och redan
legendariska kretsen kring konservatismens kvickaste och mest stridbara
företrädare i 30-talets Uppsala: Gudround Björck och Torvald Höjer, bägge
bortgångna i förtid.
Dahlmans huvudämne var statskunskap, som han läste för Axel Brusewitz. En av hans mest ryktbara kamrater på Brusewitz’ seminarier har
berättat att Dahlman inte sällan brukade falla i sömn under de långrandiga förhandlingarna, med huvudet
mellan händerna, diskret lutad över
bordskanten. Men varje gäng profeten
slog upp ett glas vatten åt sig, vaknade Dahlman till vid det porlande
ljudet, lyfte på huvudet och mumlade belevat: »Skål!»
Med en så verserad läggning tycktes Dahlman förutbestämd till diplomat. Han började emellertid sin bana
som journalist. Efter fil. kand. 1927
fortsatte han sina statsvetenskapliga
studier i Helsingfors och Geneve, men
äterfanns 1933 som politisk redaktör
på Upsala Nya Tidning. Under den
egocentriske och elake, av mänga beundrade, av än fler avskydde »Koftan» Johanssons ledning skolades han
i den politiska journalistikens konst.
Hans publicistiska karriär blev dock
inte långvarig. Redan 1936 utsägs han
till pressattache i Helsingfors.
Det var ett utomordentligt gott val.
Under sin studietid i Helsingfors hade
Dahlman förstätt att skaffa sig såväl
goda insikter som goda förbindelser
i finländskt samhällsliv och detta i
förening med hans starka intresse och
varma tillgivenhet för Finland gjorde
honom idealisk för sin post. Han utförde på den en insats längt utöver
den för en pressattache vanliga; det
brukade sägas, och inte bara på
skämt, att mot slutet av 30-talet hela
svenska beskickningen i Helsingfors
sköttes av Dahlman.
När det är 1939 drog ihop sig på
allvar i öster, hemkallades han till
UD för att tjänstgöra som förste sekreterare på pressbyrån. Men då ryssarna
överföll Finland tog han tjänstledigt
för att helt ägna sig åt Finlands sak.
Han blev eldsjälen i den s. k. Finlandskommitten och stack inte på
minsta sätt under stol med sin bitterhet och indignation över samlingsregeringens till en början uppseendeväckande passivitet och oginhet, när
det gällde att hjälpa Finland, främst
genom frivilliga. Han kom att höra
till de lidelsefullaste och mest oförblommerade kritikerna av den officiella Finlands-politiken. Traditionen
förmäler att han brukade avsluta sina
telefonsamtal under de upprörda veckor som föregick marsfreden med orden: »Per Albin är en knöl och Giinther är ett kräk och jag säger detta
så mycket hellre som jag vet att min
telefon är avlyssnad.»
Därmed må vara hur som helst.
Säkert är att vi på den tiden – hur
fjärran· verkar den inte nu! – hade
en vidsynt utrikesminister som förstod aft uppskatta en motståndares
ärliga ’ övertygelse och resultatet av
Dahlmans opposition blev den gången
en ärofull deportation. På våren 1940
utnämndes han till förste legationssekreterare i Washington. Fyra år senare var han legationsråd och en av
de mest populära diplomaterna i
den amerikanska huvudstaden. Efter
krigets slut blev han chef för UD :s
pressbyrå och tillvann sig som sådan
en vidsträckt uppskattning inte bara
bland sina medarbetare och bland
svenska pressmän och här ackrediterade utländska korrespondenter utan
också i ledande politiska kretsar.
Det förvånade därför ingen, när han
efter ett par år som pressbyråchef
utsågs till utrikesråd och chef för politiska avdelningen, ur vissa synpunkter den viktigaste befattningen i UD
vid sidan av utrikesministerns. Det
blev hans olycka. Dahlman är inte
bara intelligent, kunnig och skicklig,
han har också – som med all önskvärd tydlighet torde ha framgått –
förmågan att bilda sig en egen uppfattning. Det kom att stå honom dyrt,
ty vi hade som bekant fått en annan
utrikesminister sedan kriget. Hr Undim sätter större värde på anpassningsduglighet än på kritiskt omdöme,
oavhängighet och oräddhet och följden blev för Sven Dahlmans räkning
en misshushållning med hans begåvning, som närmat sig personförföljelse.
Vid första lägliga tillfälle gjorde sig
hr Undlm av med den obekväme Dahlman, som fr. o. m. år 1953 förordnades till sändehud i Haag. På denna
aktningsvärda men i det långa loppet
föga stimulerande post fick han kvarstå i hela åtta år, dvs. dubbelt så länge
som normalt. Därefter utsågs Dahlman,
som då redan mer än ett decennium
betraktats som en av den svenska
245
diplomatins värdefullaste tillgångar
till ambassadör i – Kairo! Intet ont
om pyramiderna och sfinxen, men det
är förklarligt att denna utnämning
karakteriserades som en skandal. Det
stora flertalet av Dahlmans egna kolleger ansåg honom självskriven som
ambassadör i Washington och vår avgående Washingtonambassadör Boheman rekommenderade honom uttryckligen som sin efterträdare. I stället
förvisade den minnesgode hr Undlm
som sagt Sven Dahlman efter åtta
långa år i Haag till Kairo.
Som om denna förolämpning inte
skulle varit nog, hade regeringen
panna att i början av detta år erbjuda Sven Dahlman uppgiften att
samordna och leda den sent omsider
beslutade upplysningskampanj om Sverige i utlandet, vars syfte är att försöka återställa något litet av den goodwill vi genom samma regerings förvållande mistat. Det verkar som ett utstuderat hån, men är förmodligen bara
ett utslag av den makalösa taktlöshet och klumpighet, som brukar sätta
sin prägel på vår regerings relationer till omvärlden. Efter att i tio
års tid ha missbrukat och förödmjukat Sven Dahlman begärde regeringen
alltså att han nu skulle ägna sina
bästa krafter åt att kratsa kastanjerna ur elden åt hrr Unden, Erlander och Lange, att han med entusiasm skulle gå in för att i görligaste mån söka utplåna intrycket av
den självgoda och bornerade isolationism, han djupt måste ha ogillat.
Sven Dahlmans svar var det enda
möjliga, det enda värdiga: han lämnade utrikesförvaltningen. Han har
nu inträtt i Industriförbundet som
verkställande direktörens ställföreträ-
dare med särskild uppgift att handlägga frågor angående utrikeshandel
och handelspolitik. Åtgärden torde få
ses i samband med den pågående
samordningen av Industriförbundet
246
och Exportföreningen. När denna
samordning är genomförd, kan man
utgå från att Dahlman kommer att
bli vad man skulle kunna kalla den
svenska industriens utrikesminister.
Ingen kan förundra sig över Sven
Dahlmans steg. Att hans avgång innebär en mycket stor förlust för svensk
utrikesförvaltning behöver mot bakgrund av vad som ovan anförts inte
särskilt understrykas, lika litet som
det behöver understrykas att utrikesledningen därvidlag har sig själv –
och ingen annan – att skylla.
På sin nya post kommer Sven Dahlman helt säkert att kunna göra den
verkligt betydelsefulla insats för sitt
land, som han är så eminent skickad
för och som det så länge varit honom
förmenat att göra. Det är både landet
och honom mer än väl unnat. Sven
Dahlman är en av de undantagsmänniskor som är karlar för sin
hatt och ändå inte – eller nästan
inte- har några fiender. Hans frimodighet, självständighet och humor har
gjort honom avhållen som människa
och hans fina intelligens, omdömesgillhet och handlag har gjort honom
uppburen som yrkesman. Är det nå-
gon som har förutsättningar att återge
oss good-will i utlandet är det han.
Man skulle önska att en dag få se
honom inte bara som den svenska industriens utan som Sveriges utrikesminister.
G. U•
•
SVEN DAHLMAN
Sven Dahlman är gammal upsaliensisk
kärordförande och tillhörde, ehuru
själv liberal, den lysande och redan
legendariska kretsen kring konservatismens kvickaste och mest stridbara
företrädare i 30-talets Uppsala: Gudround Björck och Torvald Höjer, bägge
bortgångna i förtid.
Dahlmans huvudämne var statskunskap, som han läste för Axel Brusewitz. En av hans mest ryktbara kamrater på Brusewitz’ seminarier har
berättat att Dahlman inte sällan brukade falla i sömn under de långrandiga förhandlingarna, med huvudet
mellan händerna, diskret lutad över
bordskanten. Men varje gäng profeten
slog upp ett glas vatten åt sig, vaknade Dahlman till vid det porlande
ljudet, lyfte på huvudet och mumlade belevat: »Skål!»
Med en så verserad läggning tycktes Dahlman förutbestämd till diplomat. Han började emellertid sin bana
som journalist. Efter fil. kand. 1927
fortsatte han sina statsvetenskapliga
studier i Helsingfors och Geneve, men
äterfanns 1933 som politisk redaktör
på Upsala Nya Tidning. Under den
egocentriske och elake, av mänga beundrade, av än fler avskydde »Koftan» Johanssons ledning skolades han
i den politiska journalistikens konst.
Hans publicistiska karriär blev dock
inte långvarig. Redan 1936 utsägs han
till pressattache i Helsingfors.
Det var ett utomordentligt gott val.
Under sin studietid i Helsingfors hade
Dahlman förstätt att skaffa sig såväl
goda insikter som goda förbindelser
i finländskt samhällsliv och detta i
förening med hans starka intresse och
varma tillgivenhet för Finland gjorde
honom idealisk för sin post. Han utförde på den en insats längt utöver
den för en pressattache vanliga; det
brukade sägas, och inte bara på
skämt, att mot slutet av 30-talet hela
svenska beskickningen i Helsingfors
sköttes av Dahlman.
När det är 1939 drog ihop sig på
allvar i öster, hemkallades han till
UD för att tjänstgöra som förste sekreterare på pressbyrån. Men då ryssarna
överföll Finland tog han tjänstledigt
för att helt ägna sig åt Finlands sak.
Han blev eldsjälen i den s. k. Finlandskommitten och stack inte på
minsta sätt under stol med sin bitterhet och indignation över samlingsregeringens till en början uppseendeväckande passivitet och oginhet, när
det gällde att hjälpa Finland, främst
genom frivilliga. Han kom att höra
till de lidelsefullaste och mest oförblommerade kritikerna av den officiella Finlands-politiken. Traditionen
förmäler att han brukade avsluta sina
telefonsamtal under de upprörda veckor som föregick marsfreden med orden: »Per Albin är en knöl och Giinther är ett kräk och jag säger detta
så mycket hellre som jag vet att min
telefon är avlyssnad.»
Därmed må vara hur som helst.
Säkert är att vi på den tiden – hur
fjärran· verkar den inte nu! – hade
en vidsynt utrikesminister som förstod aft uppskatta en motståndares
ärliga ’ övertygelse och resultatet av
Dahlmans opposition blev den gången
en ärofull deportation. På våren 1940
utnämndes han till förste legationssekreterare i Washington. Fyra år senare var han legationsråd och en av
de mest populära diplomaterna i
den amerikanska huvudstaden. Efter
krigets slut blev han chef för UD :s
pressbyrå och tillvann sig som sådan
en vidsträckt uppskattning inte bara
bland sina medarbetare och bland
svenska pressmän och här ackrediterade utländska korrespondenter utan
också i ledande politiska kretsar.
Det förvånade därför ingen, när han
efter ett par år som pressbyråchef
utsågs till utrikesråd och chef för politiska avdelningen, ur vissa synpunkter den viktigaste befattningen i UD
vid sidan av utrikesministerns. Det
blev hans olycka. Dahlman är inte
bara intelligent, kunnig och skicklig,
han har också – som med all önskvärd tydlighet torde ha framgått –
förmågan att bilda sig en egen uppfattning. Det kom att stå honom dyrt,
ty vi hade som bekant fått en annan
utrikesminister sedan kriget. Hr Undim sätter större värde på anpassningsduglighet än på kritiskt omdöme,
oavhängighet och oräddhet och följden blev för Sven Dahlmans räkning
en misshushållning med hans begåvning, som närmat sig personförföljelse.
Vid första lägliga tillfälle gjorde sig
hr Undlm av med den obekväme Dahlman, som fr. o. m. år 1953 förordnades till sändehud i Haag. På denna
aktningsvärda men i det långa loppet
föga stimulerande post fick han kvarstå i hela åtta år, dvs. dubbelt så länge
som normalt. Därefter utsågs Dahlman,
som då redan mer än ett decennium
betraktats som en av den svenska
245
diplomatins värdefullaste tillgångar
till ambassadör i – Kairo! Intet ont
om pyramiderna och sfinxen, men det
är förklarligt att denna utnämning
karakteriserades som en skandal. Det
stora flertalet av Dahlmans egna kolleger ansåg honom självskriven som
ambassadör i Washington och vår avgående Washingtonambassadör Boheman rekommenderade honom uttryckligen som sin efterträdare. I stället
förvisade den minnesgode hr Undlm
som sagt Sven Dahlman efter åtta
långa år i Haag till Kairo.
Som om denna förolämpning inte
skulle varit nog, hade regeringen
panna att i början av detta år erbjuda Sven Dahlman uppgiften att
samordna och leda den sent omsider
beslutade upplysningskampanj om Sverige i utlandet, vars syfte är att försöka återställa något litet av den goodwill vi genom samma regerings förvållande mistat. Det verkar som ett utstuderat hån, men är förmodligen bara
ett utslag av den makalösa taktlöshet och klumpighet, som brukar sätta
sin prägel på vår regerings relationer till omvärlden. Efter att i tio
års tid ha missbrukat och förödmjukat Sven Dahlman begärde regeringen
alltså att han nu skulle ägna sina
bästa krafter åt att kratsa kastanjerna ur elden åt hrr Unden, Erlander och Lange, att han med entusiasm skulle gå in för att i görligaste mån söka utplåna intrycket av
den självgoda och bornerade isolationism, han djupt måste ha ogillat.
Sven Dahlmans svar var det enda
möjliga, det enda värdiga: han lämnade utrikesförvaltningen. Han har
nu inträtt i Industriförbundet som
verkställande direktörens ställföreträ-
dare med särskild uppgift att handlägga frågor angående utrikeshandel
och handelspolitik. Åtgärden torde få
ses i samband med den pågående
samordningen av Industriförbundet
246
och Exportföreningen. När denna
samordning är genomförd, kan man
utgå från att Dahlman kommer att
bli vad man skulle kunna kalla den
svenska industriens utrikesminister.
Ingen kan förundra sig över Sven
Dahlmans steg. Att hans avgång innebär en mycket stor förlust för svensk
utrikesförvaltning behöver mot bakgrund av vad som ovan anförts inte
särskilt understrykas, lika litet som
det behöver understrykas att utrikesledningen därvidlag har sig själv –
och ingen annan – att skylla.
På sin nya post kommer Sven Dahlman helt säkert att kunna göra den
verkligt betydelsefulla insats för sitt
land, som han är så eminent skickad
för och som det så länge varit honom
förmenat att göra. Det är både landet
och honom mer än väl unnat. Sven
Dahlman är en av de undantagsmänniskor som är karlar för sin
hatt och ändå inte – eller nästan
inte- har några fiender. Hans frimodighet, självständighet och humor har
gjort honom avhållen som människa
och hans fina intelligens, omdömesgillhet och handlag har gjort honom
uppburen som yrkesman. Är det nå-
gon som har förutsättningar att återge
oss good-will i utlandet är det han.
Man skulle önska att en dag få se
honom inte bara som den svenska industriens utan som Sveriges utrikesminister.
G. U•
•