Print Friendly

Namn att minnas – Svante Lundkvist

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

366
NAMN ATT MINNAS
SVANTE LUNDKVIST
Fredagen den 13 augusti 1965 fick
Sverige sitt sjuttonde statsråd.
Det kan låta som en olyckshändelse,
men varje förstärkning av regeringen
Erlander måste vara lika välkommen
som välbehövlig – åtminstone ur regeringens egen synpunkt – och alldeles särskilt, när den som i detta
fallet inte bara är kvantitativ utan
också kvalitativ. Den nye statsrådsledamoten, Svante Lundkvist från Eskilstuna, konsult med den inofficiella
benämningen ”kommunminister”, är
nämligen en särdeles duktig karl.
Bakom utnämningen av en ”kommunminister” ligger en ganska vittomfattande reorganisation av regeringsarbetet. Den går i huvudsak ut
på att avlasta en del av inrikesministerns arbetsbörda. Polisärendena överförs sålunda till justitieministern. Om
man så vill kan man fatta detta som
en uppmuntran av hr Kling, som var
till den grad på alerten att han faktiskt en gång ville föredra fallet Wennerström för statsministern – låt vara
att hr Erlander inte iddes höra på det
örat och den lilla bagatellen sedermera föll i glömska till dess anhållandet förestod. I varje fall kan man fatta
det som en prickning av hr Rune JOhansson, vilken in i det sista ,tycks ha
svävat i okunnighet om att inrikesministern råkar vara säkerhetstjänstens högste chef.
Vad det nya statsrådet beträffar,
skall han från inrikesministern överta
ärenden rörande överståthållarämbetet och länsstyrelserna – dock ej
landshövdingeutnämningar! – rikets
administrativa indelning i landskommuner, municipalsamhällen, köpingar,
städer, landstingskommuner och kommunförbund, riksdagsvalen, brandvä-
sendet, civilförsvaret, kommunernas
beredskap, det psykologiska försvaret
och signalskyddet! För hr Rune Johansson återstår numera alltså i huvudsak endast frågor rörande arbetsmarknaden, bostadsväsendet inklusive
hyresregleringen, lokaliseringsverksamheten, den allmänna tjänsteplikten,
utlänningslagen samt – som ett svartsjukt bevarat privilegium – utnämningen av landshövdingar. Hr Johanssons aktier är uppenbart i dalande.
Hr Lundkvists aktier är lika uppenbart i stigande. Hans politiska karriär
har varit mycket snabb. Som yrkesman bär han Hteln förste postiljon,
men det är inte genom att stöta i
Kongl. Generalpoststyrelsens horn han
dragit uppmärksamheten till sig. Det
är som organisatör och förhandlare i
främsta rummet på det kommunala
planet. Med någon överdrift skulle
man kanske kunna säga att han tjä-
nat sina sporrar som postillan d’amour
mellan myndigheterna och ersättningsberättigade markägare med skjutfält
inom sina domäner.
Men låt oss börja från början. Svante
Lundkvist är född i Eskilstuna 1919.
Efter realexamen 1935 blev han brevbärare och började sin politiska bana
i Socialdemokratiska ungdomsförbundet samtidigt som han ägnade sig åt
facklig verksamhet i lokalavdelningen
av dåvarande Svenska postmannaförbundet. Vid 24 års ålder blev han ordförande i ungdomsklubben och i den
fackliga lokalavdelningen. Så små-
ningom blev han ledamot av Svenska
postmannaförbundets råd och av socialdemokratiska partistyrelsen samt
ordförande i Södermanlands partidistrikt. De kommunala förtroendeuppdragen kom i lika rask följd. År
1944 blev han ledamot i skolstyrelsen,
vars ordförande han var 1958-63 och
år 1948 placerades han i stadsfullmäktige, vars ordförande han blev 1957.
Sedan dess har det inte hänt mycket
i Eskilstuna som inte Svante Lundkvist
haft ett finger med i. Han sitter för
övrigt också i landstinget.
Att en man som åtnjuter så stort
lokalt förtroende snart skulle komma
att utnyttjas av sitt parti också på
riksplanet säger sig nästan självt. År
1959 invaldes han i första kammaren
för att år 1961 flytta över till den
folkvalda. Bland mängden av de offentliga uppdrag som i och med hans
entre i rikspolitiken börjat dråsa över
honom kan nämnas att han är ordfö-
367
rande i statens filmgranskningsråd –
en mera pikant än egentligen givande
sysselsättning – och i centrala studiehjälpsnämnden. Han är vidare ledamot av styrelsen för Svenska turisttrafikförbundet och Sarabolaget samt
sitter i en rad utredningar, exempelvis
om dyrortshjälp, om JO, om militära
bestraffningar, om turisttrafik samt
om kommunblock.
Sin smidighet som förhandlare fick
han, som nämnts, särskild anledning
att ge prov på i samband med de ömtåliga skjutfältsfrågorna. Sällan har
en enda man druckit mera kaffe ute i
stugorna än Lundkvist gjorde på den
tiden. starkare drycker förtär han
inom parentes sagt inte och inte heller
röker han. Men han är därför ingen
glädjedödare, tvärtom, som smedstans
främste företrädare har han ådagalagt
en naturlig fallenhet för representativa uppdrag. Han har lätt för att ta
folk och är en angenäm sällskapsmänniska, som gärna drar på mun och
har en tolerant attityd mot sina med- 368
människor. Därtill kommer att han är
en god talare, och dessutom förs,tåndig nog att vara sparsam med inläggen och – till skillnad från flertalet
yrkespolitiker – hellre tiga än prata
i vädret. Så är han också allmänt omtyckt oberoende av partitillhörighet
såväl i sin hemstad som i riksdagen.
statsrådet Lundkvist tänker inte
lämna Eskilstuna efter upphöjelsen.
Familjen – han är gift och har två
barn i skolåldern – är redan van vid
att se honom ganska sporadiskt och
fru Lundkvist har med sympatisk uppriktighet förklarat att hon tänker fortsätta att ”regera hemma”. Så får hr
Lundkvist regera i Stockholm bäst
han vill under arbetsveckan och känner man denne duglige och sympatiske
man rätt lär han snart nog regera sig
upp till departementschef. I varje fall
skulle partiledningen göra klokt i att
ytterligare utnyttja hans administrativa kapacitet och inte minst hans förmåga att väcka tillit även bland politiska motståndare.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner