Print Friendly

Namn att minnas – Stig Ramel

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att m1nnas
Stig Ramel
Den svenske direktörens image, som det
ju numera skall heta, har under de senaste
femti åren genomgått anmärkningsvärda
förändringar. Xnnu i början på 20-talet var
det inte riktigt fint, snarare en smula
suspekt att vara direktör. Det lådde alltjämt något av gulasch vid ordet, och man
såg för sin inre syn en Strix-teckning av en
fetlagd herre i päls och hög hatt, som rökte
en stor cigarr – samma figur som alltsedan dess ingått i de marxistiska skämttecknarnas skräckkabinett. Man skulle inte vara
eller i varje fall inte kallas direktör på den
tiden utan brukspatron, disponent, generalkonsul, möjligen bankdirektör men hellre
v häradshövding, i nödfall bankir, ja, det
var t o m bättre att kallas grosshandlare
än direktör.
Under Kreuger-epoken, ”Sveriges andra
stormaktstid”, förändrades emellertid bilden snabbt. Strixdirektören försvann, och
i hans ställe kom med tändstickskungen
själv som prototyp, åtminstone i folkfantasin, en kall, effektiv, skarpskuren, viljestark, mer eller mindre mystisk, men framför allt tyst man. Inte för intet var ”det
tysta rummet” Ivar Kreugers legendomspunna allra heligaste. Denna art av direktörer överlevde Kreugerkraschen och var
ända långt in på 50-talet den i det allmänna medvetandet idealtypiska. Wallenbergarnas valspråk ”Att vara inte synas” gällde inte bara i Enskilda banken utan också
i andra banker och i de stora industrikoncernerna. Den publicitetsglade Axel Wenner-Gren var ett uppseendeväckande och
bland kollegerna allt annat än uppskattat
undantag.
Men fram på 60-talet uppträdde en helt
ny direktörsgestalt. Curt Nicolin, en typisk Wallenberg-direktör, hör till de sista
i sitt slag: den starke, tyste mannen. Nu
ställs andra krav på näringslivets företrä-
dare. De skall vara allmänorienterade, samhällstillvända, PR-sinnade och de skall kunna artikulera sig. Kan de inte artikulera sig
skall de åtminstone ha vett att skaffa sig
en informationsavdelning, vars chef bör
vara medlem av direktionen. Men helst
skall de själva agera utåt. Ett utmärkt
exempel på detta nya slag av direktörer
är bankdirektör, förlåt dr Tore Browaldh
(märk titeln!). Medan han spisar sin jazz,
äter sina praliner och dricker sin pommac, läser han tryckta skrifter och grubblar över näringslivets ideologi. Så är han
också parat att när som helst hålla tal eller
föredrag resp författa artiklar och uppsatser om näringslivet och vad som helst.
Av naturliga skäl är denna nya direktörstyp särskilt märkbar i de stora organisationer som har till uppgift att utåt bevaka
näringslivets gemensamma intressen i olika
hänseenden. Tag Industriförbundets verkställande direktör Axel lveroth, som inte
bara kan flera anekdoter än någon nu annan levande svensk man – man har gissat
på c:a 5 000 – utan också har förmågan
att alldeles osökt inpassa dem i sin muntliga eller skriftliga framställning, varigenom industrin beredes ökad good-will –
vilken middagstalare har inte behov av en
10lig historia. Tag Industriförbundets bitr
verkställande direktör, ambassadör (märk
titeln!) Sven Dahlman, som är så ämabel
och urban att han blivit kabinettskammarherre. Tag Exportföreningens (inom kort
Bankföreningens) verkställande direktör,
fil lic Jonas Nordenson (märk titeln, än
en gång!), denne utpräglat intellektuelle
akademiker med sin blandning av otåligt
skarpsinne och förledande försäljningsteknik.
Eller tag hans utsedde efterträdare, Exportföreningens nuvarande v verkställande
direktör, förutvarande byråchefen i upplysningsberedskapen, pol mag friherre Stig
Ramel. (Märk, för sista gången, titlarna!)
Stig Ramel är nog den idealtypiska representanten för den yngsta generation av
l
direktörer, den för vilken marknadsfö-
ringen av ideer är väl s1 viktig som marknadsföringen av varor. Han har mer än de
flesta under det senaste 1ret ägnat sig åt
att artikulera näringslivets synpunkter. Han
har antagit vänsterextremisternas utmaning mot den svenska exportindustrin och
i en rad anföranden och artiklar givit dem
svar på tal. Med frimodighet, saklighet,
skärpa och oräddhet har han sökt bringa
en smula reda i den begreppsförvirring,
som orsakats av den vilda vänsterns stollerier om den imperialistiska kapitalismens
neokolonialism och utsugning. Han har avvisat den hätska och onyanserade antiamerikanismen. Han har påvisat hur den
av Göran Palm & consortes inspirerade
tydning av u-landsproblematiken, som bl a
tagit sig groteska uttryck i den statsunderstödda utställningen Sköna stund, är en
verklighetsfrämmande karikatyr. Han har i
olika sammanhang förklarat och försvarat
495
den svenska exportindustrins förbindelser
med vissa impopulära länder. Han har kort
sagt energiskt och inte utan framgång bidragit till att hyfsa debatten om vårt nä-
ringslivs, enkannerligen vår exportindustris
ställning i dagens värld.
Stig Ramel är född 1927 och son till en
skånsk godsägare. I slutet på 40-talet började han bli känd som en mycket intelligent
och charmant ung akademiker i Lund, där
han 1952 tog en jur pol mag. Inte oväntat
med den bakgrunden, den begåvningen och
det maneret återfanns han påföljande år
som attache i UD. Vid mitten och slutet
på 50-talet tjänstgjorde han först vid ambassaden och sedan vid DECD-delegationen i Paris. 1958-60 ägnade han sina tjänster åt ambassaden i Washington, 1960-64
sysslade han med sjöfartsfrågor som byrå-
direktör i UD, 1964 blev han byråchef i
upplysningsberedningen, för att 1966 inträda som v verkställande direktör i Ex- 496
portföreningen. Sedan 1968 är han biträ-
dande chef för kronprinsens hovstat, en
befattning för vilken han är som klippt
och skuren, men som han ju tyvärr får lov
att lämna när han blir Exportföreningens
högste chef. Han är gift med en grevinna
Wachtmeister från Trolle-Ljungby, har ett
antal välartade barn och ägnar sig på lediga stunder åt golf och andra för en gentleman passande fritidssysselsättningar.
Men vad är det för egenskaper, som gör
honom till en så god företrädare för dagens unga svenska direktörer? Han har
en osedvanlig förmåga att ta folk av alla
de slag, men inte bara att få kontakter
utan också få ut något av dem: kunskaper,
erfarenheter, informationer, åsikter. Han
utnyttjar sina goda förbindelser på ett produktivt sätt. Det är dels resultatet av
medfödd nyfikenhet på människor och klar
psykologisk blick, men dels och lika mycket av en utomordentlig uppfostran, som
gett honom en alldeles osökt sällskapstalang. I dessa dagar av inverterat snobberi kan det inte skada att påpeka att börd,
bildning och oklanderligt umgängesvett kan
vara en mycket värdefull kombination. Stig
Ramel bär syn för sägen.
Vidare har han lätt att få saker ur händerna, att få någonting uträttat, han är
snabb och expedit. Om hans oräddhet i debatten har redan talats, den yttrar sig också
i hans lust att ta praktiska initiativ av olika
slag, att utan så mycket sidoblickar ta steget från ord till handling. Den rent organisatoriska sidan av en verksamhet intresserar honom mindre än att genom sitt aktiva föredöme stimulera och entusiasmera
sina medarbetare. Helst av allt ägnar han
sig åt att i tal eller skrift artikulera de ideer,
som sysselsätter honom. Vart pekar det, om
han en dag skulle känna sig färdig med
Exportföreningen? Tillbaka till diplomatin? Knappast. Företagsledning? Möjligen,
men kanske ändå inte. Vad skulle han helst
vilja bli en gång? En djärv gissning: chefredaktör för ett ledande opinionsorgan!
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner