Print Friendly

Namn att minnas – Sten Sundfeldt

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Sten Sundfeldt
Pressbyråer hava sina öden; så ock Kongl. Utrikesdepartementets.
Dess uppgift är att följa och handha utrikesdepartementets förbindelser med den inoch utländska pressen, att verka för spridandet
i utlandet av upplysningar om Sverige och
svenska förhållanden, att hålla beskickningar
och konsulat underrättade om regeringens åtgärder och inre politiska händelser av vikt för
dessa m m.
Under namn av pressavdelning inrättades
UD:s pressbyrå redan 1909, vilket måste anses vittna om framsynthet och frånvaro av
konventionalism vid en tidpunkt då de flesta diplomater ännu betraktade pressen med
odelad misstro.
En viktig omständighet i samband med
pressavdelningens upprättande var att den
även avsågs »bereda kabinettssekreteraren en
välbehövlig lättnad i hans arbetsbörda genom
att biträda honom vid den politiska korrespondensen», för att citera »Den svenska utrikesförvaltningens historia.» Detta innebar att
pressavdelningen fick vissa möjligheter att utöva ett politiskt inflytande, så mycket mera
som vid denna tid någon särskild politisk avdelning inte existerade. Den som inte försummade att begagna sig av dessa möjligheter var den nybildade avdelningens förste
chef, fil dr Torvald Höjer. Han var en lovande ung historiker, som tre år tidigare kommit
till UD som andre arkivarie. Nu fick han, med
förste sekreterares ställning och en andre sekreterare som personal, till uppgift att organisera pressavdelningens verksamhet och gjorde
sig snart oumbärlig. »Uppfattningen om pressavdelningens nytta och behövlighet bekräftades till fullo av erfarenheten och redan 1912
kunde den organiseras som en fullständig avdelning vid sidan av departementets övriga
med ett kansliråd till chef», för att än en gång
citera den officiella historiken över utrikesförvaltningen. Kanslirådet var Höjer och det är
knappast för mycket sagt att han, under de sju
händelserika år, som han kvarstod i denna befattning, var den vid sidan av kabinettssekreteraren och chefen för rättsavdelningen C G
Westman – kallad Hammarskjölds grå eminens – mäktigaste tjänstemannen i UD. Ett
vittnesbörd härom så gott som något är, att
när 1919 en särskild politisk avdelning inrättades i UD, Höjer var självskriven som dess
chef, ett avancemang som endast en av de följande pressbyråchefema, Sven Dahlman, gjort
honom efter.
Pressbyrån hade alltså under den insiktsfulle och inflytelserike Torvald Höjers räkning
gjort en flygande start. Dess fortsatta utveckling har haft karaktären väl inte av ett vågspel men dock av en vågrörelse, en kurva i vilken de olika chefernas personlighet avspeglat
sig. Höjers efterträdare blev något av en antiklimax, en snäll och hygglig men föga märklig tidningsman med vaga radikala sympatier.
Hans namn var Fritz Henriksson och han hade
varit utlandskorrespondent åt Handelstidningen. Han uppehöll befattningen under exceptionellt lång tid, i nästan tjugo år eller fram
till 1938. Han blev också något av ett faktotum i departementet under den till en början
idylliska mellankrigstiden, men ett faktotum
vars inflytande på intet sätt kunde mäta sig
med hans tjänstvillighet.
Detsamma kan sägas om den person, som
fick den otacksamma uppgiften att under andra världskriget i egenskap av pressbyråchef vara mannen som fick ta emot örfilarna för
UD:s och i egenskap av ledamot av Informationsstyrelsen i någon mån också för dess räkning. Han var gammal socialdemokratisk journalist, hade varit utrikesredaktör i Social-Demokraten och under en följd av år pressattache i London och han hette Oscar Uno Konrad Thorsing. En illvillig porträttör och pamflettist skildrade honom en gång under rubriken »Den lydige Konrad» och denna rubrik
torde ge en tämligen god föreställning om ·det
resignerade jämnmod varmed han inrättade
sig som en »händelsernas ödmjuke tjänare»,
‘för att låna en berömd karakteristik av en annan diplomat.
När Thorsing till allmän häpnad år 1948
372
utsågs till Sveriges representant hos FN, fick
han en efterträdare på pressbyrån som i allt
var hans motsats. Det var den orädde, självständige och briljante Sven Dahlman, vilken
också redan efter två år gick vidare som chef
för politiska avdelningen. Nu bereddes det åter
plats i pressbyråns ledning för en partitrogen
socialdemokratisk journalist. Den här gången
var det fråga om en f d utrikesredaktör i Aftontidningen, som gått provår som pressattache
i Moskva. Han hette Ole Jödahl, av en vasstungad kollega karakteriserad som en inkarnation av livets stora krypkasino och numera,
som kabinettssekreterare åt hr Nilsson, UD:s
om inte starke så i varje fall tyste man.
Efter den vågdal, som representerades av
Jödahl steg kurvan på nytt och höll sig länge
på toppen. Tre av UD:s skickligaste diplomater har nämligen sedan Jödahl år 1953 blev
ambassadör i tur och ordning varit chefer för
pressbyrån: 1953-55 Olof Rydbeck, 1955-61
Sven Backlund och från 1961 och till nu Sten
Sundfeldt.
Sundfeldt är född 1916, son till en frikyrkopastor från Jönköping och har läst ihop till en
fil mag i Stockholm och Uppsala. Han kom
under kriget som flera andra duktiga journalister – exempelvis Staffan Rosen och Sven
Frychius – till Statens informationsstyrelse från
gamla hederliga Svenska Morgonbladet. Det
dröjde inte länge förrän han gjort sig bemärkt genom begåvning och arbetsamhet i förening med ett slags brysk saklighet och sträv
humor. Hans sista uppgift på SIS blev att biträda undertecknad med att författa en historik över styrelsens verksamhet. Trots det goda
inflytandet av Sundfeldts saklighet blev historiken så kontroversiell och polemisk att inte
styrelsen – och särskilt inte den lydige Konrad
– kunde ena sig om den utan den lades sådan
den var ad acta. Huvudförfattaren blev också
mycket riktigt journalist medan Sundfeldt blev
diplomat.
Därmed inte sagt att han blev en diplomat
i den lydige Konrads efterföljd. Den kantighet, som utmärkte Sten Sundfeldt i yngre år,
har visserligen slipats av och ersatts av en,
när det behövs, överväldigande – om kanske
också inte helt övertygande – hjärtlighet. Men
sin saklighet har han inte givit avkall på och
den är en garanti för hans självständighet. Han
är en lojal ämbetsman men han sticker aldrig
under stol med sin välgrundade och välövervägda mening.
Efter ett mellanspel som sekreterare i 1945
års lärobokskommitte började han 1947 tjänstgöra på UD:s pressbyrå och var 1950-55 biträdande pressattache i London, där han tillvann sig den fordrande Gunnar Hägglöfs synnerliga bevågenhet. Det ledde till att han, sedan han gjort sitt pensum som pressombudsman på UD, år 1958 återkom till London och
Hägglöf som pressattache. Redan tre år senare blev han emellertid utsedd till chef för
pressbyrån och har alltså i nästan tio år uppehållit denna ansvarsfulla och arbetsamma befattning. Det har skett med en energi, auktoritet och integritet som tillvunnit honom respekt och uppskattning både inom UD, diplomatiska kåren i Stockholm och den in- och
utländska pressen.
När han nu välförtjänt befordrats till ambassadör i Tel Aviv börjar pressbyråns utvecklingskurva återigen att dala. Den nye pressbyråchefen Manfred Nilsson, en gammal trotjänare i den socialdemokratiska vingården,
förutvarande internationell sekreterare i LO
och utnämnd till socialattache i Bonn utan att
ha hunnit tillträda sin befattning, är en värdig efterföljare till hrr Thorsing och Jödahl.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner