Print Friendly

Namn att minnas – Sten Källenius

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
STEN KÄLLENIUS
En liten, knubbig herre med blond
mustasch, rödlätt hy och martialisk
uppsyn — ej olik en av Gula Brigadens hjältar – tilldrog sig onsdagen
den 13 maj 1959 nästan lika mycket
intresse i riksdagens andra kammare
som den famöse hr Königson. Det var
direktör Sten Källenius, som i egenskap av framlidne landshövding Elis
Håstads i all hast sammanräknade och
befullmäktigade efterträdare bland de
folkvalde gjorde sin riksdagsdebut på
den stora pensionsdebattens morgon.
Han fotograferades mellan herr Erlander och Ohlin på stockholmsbänken och han fotograferades, när hr
Hjalmarson instruerade honom i voteringsknapparnas rätta bruk. Nästföljande afton praktiserade han sina nyförvärvade insikter och tryckte mycket riktigt på knappen JA, som i detta
fall betydde NEJ. Det hjälpte visserligen inte, obligatoriet genomtvingades
ändå, men var säker på att Sten Källenius inte lät sig nedslås av denna sin
första riksdagserfarenhet. Han hör till
den sorten, som kommer igen.
Det sammanhänger med hans envetna småländska natur. Han föddes
1912 i Oskarshamn såsom son till
stadsfogden och åtminstone i början
såg det ut som om han tänkte ägna sig
åt justitieförvaltningen. Efter studentexamen i Kalmar, jur. kand. i Lund
och tingstjänstgöring i Motala, började
han nämligen sin bana i åklagarväsendet. Han fungerade under två års tid
som stadsfiskal, polismästare och
landsfogdeassistent, men övergick år
1942 till fortifikationsförvaltningen,
där han placerades på byggnadskontoret och snart nog blev en framstående
byggnadsexpert. I denna sin egenskap
uppmärksammades han av Svenska
Byggnadsentreprenörföreningen. Där
var man inte sen att försäkra sig om
hans tjänster och där var han inte sen
att göra karriär. Han kom dit 1946,
blev direktör 1952 och verkställande
direktör 1956.
Den bild man får av Sten Källenius
genom att utfråga hans arbetskamrater och kolleger är mycket positiv. De
prisar hans seghet, energi och oräddhet. De talar om hans arbetsintensitet,
till lika delar sammansatt av kapacitet
och vilja och om en arbetsdag, som
sällan slutar förrän långt in på natten.
De beundrar hans förmåga att skaffa
sig respekt i olika läger, inte minst
hos motparten.
Till hans egna arbetsmetoder hör
att minst två personer i hans företag
skall vara insatta i varje fråga, så att
den skall kunna föras vidare även om
den ene skulle fallera. överhuvudtaget är han mycket för lagarbete, vilket är något betungande, när man tillhör hans eget lag, säger medarbetarna,
eftersom han alltid fordrar mest av
sig själv och man då för skams skull
gärna vill försöka hänga med. Som jurist har han specialiserat sig pä entreprenadjuridiken, vilken han ägnat
ett mycket ingående studium; han anses nog också vara den mest sakkunnige på det området här i landet. Han
har f. ö. varit sekreterare i den kontraktskommitte, som utarbetat det nu
tillämpade kontraktsformuläret i byggnadsbranschen.
Som organisatör och företagsledare
är han dock inte strängt bunden vid
de juridiska aspekterna. Han har
stora allmänna intressen både när det
gäller branschen och samhället – inte
minst har han intresserat sig för en
framsynt stadsplanering med rika tillfällen till variationer och miljöanpassning. Dessa allmänna intressen torde
numera dominera hans verksamhet
och mot den bakgrunden bör man se
både hans insatser för att skaffa den
svenska byggnadsindustrin en exportmarknad och hans riksdagsmannaskap. Under den korta tid han varit
riksdagsman har hans obändiga energi
kanske inte fått så många tillfällen att
ta sig utlopp. En politisk iakttagare
har liknat honom vid en 40-pundare
som kommit lös på en gammal fregatt
och åker fram och tillbaka mellan re- 127
lingarna med ett oherrans dän. Nu är
han emellertid surrad vid 4:e avdelningen i statsutskottet såsom suppleant, med goda utsikter att bli ordinarie under innevarande period och
det får sägas vara en lika solid som
hedrande placering. – Utanför byggnadsbranschen och politiken har han
intresserat sig för försvaret i allmänhet och hemvärnet i synnerhet.
Karaktärsfast som han är, har han
inte bara sedan mänga är slutat upp
med att röka, utan springer dessutom
Djurgärden runt varje morgon – när
det inte är snö. Då åker han skidor.
Det låter lite omänskligt, men icke
desto mindre kan han vara en livad
lax mellan skål och vägg, vilket brö-
derna i Brunkebergsklubben kan intyga. Vad finns mer att säga? Jo, detsamma, som brukar sägas om alla framtidsmän, som blivit gifta: arbetet är
hans hobby och hans stora fritidsintresse är familjen. Hur detta egent- 128
ligen går att kombinera är oklart, men
Sten Källenius klarar tydligen också
det.
Får man alltså tro Källenii kumpaner är han vad en av dem målande
kallar »en vit pojke». Han kommer under sådana omständigheter uppenbarligen inte att sticka av i högerns riksdagsgrupp – bara utgöra en värdefull
komplettering till denna ljusets riddarvakt.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism