Print Friendly

Namn att minnas – Sten Andersson

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
STEN ANDERSSON
Ännu för ett par år sedan ansågs det
i initierade kretsar föga troligt att
Sven Aspling skulle komma att infö.rlivas med regeringskretsen. Det talades, inte minst bland partikamrater,
om att hans storhet låg i hans litenhet. Utomstående hade svårt att inse
att just detta skulle kunna utgöra ett
hinder för medlemskap i kabinettet
Erlander, men tanken tycktes vara att
Aspling var den födde ombudsmannen och omistlig som sådan. Hans
litenhet – och ordet användes utan
förklenande biavsikter för att beteckna hans allmänmänsklighet, snällhet
och klokhet i förening med hans utomordentliga organisatoriska talang
– skulle, menade man, göra honom
oumbärlig just på partisekreterarens
post.
Men liten blir väl stor och det har
varit fallet med Sven Aspling. Framgången vid 1960 års val stärkte i hög
grad hans ställning inom socialdemokratin. Ingen kan vara partisekreterare
i evighet och Aspling hade efterträtt
Torsten Nilsson år 1948. Det började
glunkas om att han inte skulle behöva
hålla till godo med en reträttpost som
simpel generaldirektör eller landshövding, när den dagen var inne, utan
kunde vänta en mera ärofull upphöjelse. När ryktena om en förestående regeringsombildning började komma i svang för något halvår sedan
nämndes han som tänkbar blivande
kommunikationsminister. Hr Skoglund förmodades då av någon anledning bli befordrad till socialminister
i samband med att Torsten Nilsson
skulle efterträda hr Unden som utrikesminister. Men hr Unden själv, vanligtvis sluten som en mussla, meddelade i ett slags avskedsintervju, som
gavs i Helsingfors vid senaste nordiska
utrikesministermöte att Sven Aspling
i stället skulle ersätta Torsten Nilsson
som socialminister.
Så skedde ock. Denna befordran får
anses så mycket mera välförtjänt som
Sven Aspling då hade bakom sig 1962
års triumfatoriska valutgång, som för
första gången sedan 1942 tillförsäkrade socialdemokratin mer än 50% av
alla avgivna röster. Aspling kunde icke
utan fog betecknas som segerns organisatör. Därmed avsågs inte bara den
utomordentligt effektiva inpiskningen
genom fackföreningarna, gentemot vilken borgerligheten – i avsaknad av
en Landsorganisation till sitt förfogande – står praktiskt taget försvarslös. Det gällde också de med stor skicklighet upplagda radio- och TV-programmen, där de borgerliga partierna
– utan att i detta fall kunna andraga
något till sin ursäkt – stod sig bra
nog slätt i konkurrensen. Aspling var
härvidlag f. ö. inte bara stabschef utan
också frontkämpe. Hans lugna och
älskvärda uppträdande, hans allmänt
sympatiska och förtroendeingivande
personlighet har gjort honom till en
stor tillgång för socialdemokratins
valrörelser inte minst i TV-åldern.
När man därför skulle finna en efterträdare till Aspling som partisekreterare, blev det mycket snart klart att
de maktägande ville ha en man, som
i möjligaste mån var av samma typ
som Sven Aspling. Det fann man, sedan mindre strömlinjeformade kandidater snabbt sorterats ut, i Stockholms Arbetarekommuns sekreterare
Sten Andersson. Om honom kan man
nämligen våga påståendet att han är
mer asplingsk än Aspling.
Herr Sten, den unge Sture – den
nyvordne partisekreterarens veterligen enda ömma punkt är att han av
pietetsfulla föräldrar i dopet erhöll
namnkombinationen Sten Sture – är
född i Stockholm, närmare bestämt på
Söder, för snart 40 år sen. Ingen, som
nu träffar denne kultiverade och elegante unge man, kan gärna komma på
iden att förbinda honom med begreppet proletär. Han växte emellertid upp
i s. k. enkla förhållanden och tog för
att försörja sig år 1940 anställning som
extra brevbärare hos posten. Bara
några år senare blev han aktiv i socialdemokratiska ungdomsförbundet,
där han beklätt en rad förtroendeposter, av vilka många haft anknytning
till det internationella samarbetet. Vid
sidan av förvärvsarbetet och sin intensiva politiska verksamhet ägnade
han sig åt självstudier och läste på
nätterna för att kunna komplettera sin
folkskoleutbildning. År 1944 tog han
studenten som privatist och blev i
samband med det utmärkt hedersamma resultatet föremål för åtskillig
smickrande publicitet.
Omedelbart efter sin examen skrev
han in sig vid Stockholms Högskola,
där han började läsa bl. a. nationalekonomi och statskunskap för att bli
i stånd att småningom avlägga en pol.
mag. Han måste dock hela tiden arbeta för sitt uppehälle vid sidan av
studierna och till sist tog de praktiska
arbetsuppgifterna överhand. Han har
trots allt drygt tre fjärdedelar av
sin examen överstökad och hoppas
bli i tillfälle att fullborda den – låt
vara att utsikterna med den arbetsbörda han nu fått inte förefaller alltför ljusa. I Stockholms Arbetarkommun fick man tidigt upp ögonen för
493
denne intelligente, energiske och ambitiöse unge partivän och redan 1951
invaldes han i stadsfullmäktige. Där
lyckades han på kort tid förvärva sig
en mycket aktad ställning och blev
genom sin klokhet och smidighet allmänt uppskattad inte bara av sina
partivänner utan i lika hög grad av
sina meningsmotståndare. Han valdes
efterhand till ledamot av stadskollegiet och en hel rad styrelser och
nämnder.
Bara något år efter invalet i stadsfullmäktige utsågs han till ombudsman i Stockholms Arbetarkommun,
med särskild uppgift att ta hand om
tjänstemännen, vilket han gjorde med
sådan t:ramgång att han år 1958 befordrades till sekreterare, eller med
andra ord bas för hela organisationen. I denna sin egenskap tjänade han
sina sporrar vid 1960 och 1962 års val.
Åtskilliga goda uppslag i syfte att popularisera socialdemokratin i Stockholm härrör från honom, bl. a. enligt
uppgift iden om att låta framstående
socialdemokratiska politiker för en
dag återgå till sina gamla yrken –
man erinrar sig exempelvis de publikknipande bilderna av Torsten Nilsson
som murare – samt den stora s. k. motionskampanjen, vars bästa tävlingsresultat han själv småningom lancerade i stadsfullmäktige.
Medan hans företrädare som Arbetarkommunens sekreterare, numera
borgarrådet Thorsten Sundström, i
viss mån kan sägas tillhöra kampgenerationen inom socialdemokratin, den
som gärna blickar tillbaka på pionjärtiden och genombrottsåren, hör Sten
Andersson i mycket påtaglig grad till
nästa generation, den nya unga generation, som så att säga redan är van
vid att utöva makten. Han är en modern, utåtriktad, odoktrinär politiker,
som ser framåt med öppen blick för
kravet på anpassning till de snabba förändringarna i nutidens samhälle. Han
494
är road av politik, som han betraktar
som en praktisk angelägenhet och har
följaktligen lätt för att samarbeta och
umgås även med meningsmotståndare,
och hans duglighet, renhårighet och
personliga charm har förskaffat honom inte bara respekt utan vänskap
i fiendelägret.
Han är alltså i hög grad en man av
Sven Asplings allmänna skaplynne, en
framstående och kunnig politisk reklamexpert och PR-man. Att han är en
av socialdemokratins allra mest lovande framtidsmän räder det ingen tvekan om. Han var i den situationen att
han, om man så vill, kunde välja mellan att inrikta sig på att bli borgarräd eller statsråd. Eftersom det i varje
fall ur ekonomisk synpunkt är bra
mycket förmånligare att bli borgarräd, måste man dra den slutsatsen att
det är hans livliga och uppriktiga politiska intresse – och kanske ärelystnad – som förmått honom att välja
den våg, som har utsikter att leda till
det senare målet.
Socialdemokratin är i varje fall att
lyckönska – om man nu skall försöka vara generös – till valet av partisekreterare. En bättre kunde man
med all säkerhet inte fått. Han om nå-
gon bör kunna sälja socialdemokratins
program till svenska folket. Han har
med sitt fördelaktiga utseende och
sätt goda möjligheter att bli en av
våra mest populära TV-idoler, inte
minst om han framträder tillsammans
med sin förtjusande fru, som länge varit den okrönta skönhetsdrottningen
på alla kommunala festligheter, och
sina två raska gossar och berättar om
sin älsklingshobby: fiske – valfisket
inte att förglömma.
Hade herr Sten den unge Sture
ägnat sig åt näringslivet i stället för
åt socialdemokratin skulle han med
största säkerhet blivit en av Sveriges
främsta försäljningschefer. Men medan
borgerlighetens elit ägnar sig åt affä-
rer, ägnar sig socialdemokratins åt
politik. Undra på att det går, som det
går. G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner