Namn att minnas – Rolf Eliasson


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
ROLF ELIAS SON
Högerns nyvalde andre vice ordfö-
rande Rolf Eliasson i Moholm är född
1912. I likhet med inte så få av sina
generationskamrater blev han desillusionerad av politiken i samband med
splittringen inom högerns ungdomsrörelse i början på 1930-talet, då Nationella Ungdomsförbundet bröt banden med högern och började sin egen
allt äventyrligare bana. Han avhöll
sig medvetet frän all politisk verksamhet under hela 30-talet och större
delen av 40-talet. I stället gjorde han
karriär inom sin egen näringsgren
jordbruket, inte minst inom dess föreningsrörelse, där han snabbt blev en
av påläggskalvarna både i ekonomiskt
och fackligt hänseende. Framför allt
har han gjort en betydelsefull insats i
RLF, där han alltid hört till den ständigt växande falang av inflytelserika
unga lantbrukare, som arbetar för att
RLF skall vara en organisation med
uppgift att åstadkomma resultat och
inte demonstrationer. Samtidigt visade han sina praktiska anlag som
jordbrukare genom att tillsammans
med sin bror arbeta upp stenfälts
gård, som förvärvades 1941, till en av
de bäst skötta, mest rationellt organiserade enheterna i den rika jordbruksbygden Västergötland. Han är ättling
till oräknade generationer av duktiga,
driftiga bönder och han visade att
han inte vansläktades.
Rolf Eliasson i Moholm blev snart
nog ett namn med mycket god och
mycket förtroendeingivande klang i
länet. Med sin gedigna utbildning –
efter studenten i Skövde 1931 gick
han igenom Klagstorps lantbruksskola,
Påhlmans handelsinstitut och Alnarp – sin praktiska duglighet och
sina meriter frän jordbrukets föreningsrörelse, kom Rolf Eliasson att
bli eftersökt såväl i kommunalpolitiska som rikspolitiska sammanhang.
Framför allt hade länets hövding,
Fritiof Domö, förutvarande högerledare och själv framstående lantbrukare, sina ögon fästade på honom.
När Rolf Eliasson slutligen lät övertala sig att kandidera för högern vid
1952 års andrakammarval var det
framför allt Fritiof Domös förtjänst.
Rolf Eliasson var motspänstig – som
de flesta verkligt intresserade jordbrukare vill han ogärna dela sin tid
mellan jorden och politiken, särskilt
som han har en mängd krävande
uppdrag i hemorten: vice ordförande
i RLF:s länsförbund, ordförande i
dess förtroenderåd, ordförande i
lantbruksnämnden, i mejeriföreningen
m. m. Men när han en gång fattade
sitt beslut, så tog han politiken på
samma allvar som sina andra verksamhetsgrenar, som ett jobb som
skulle göras och göras bra.
Det har han också gjort. Han är
inte briljant, men han är en utomordentlig arbetskapacitet, och har han
inte synts mycket utåt, så desto mer
inåt. Han har blivit en av högerpartiets flitigaste och pålitligaste utredningsmän. Han är inte någon ensidig
jordbrukspolitiker, han har bl. a. i
hög grad intresserat sig för försvarsfrågan, men det är klart att jordbrukspolitiken är hans främsta specialitet.
Och som en i alla avseenden modern
jordbrukare, som ser inte bara på sin
egen gärd utan på det svenska jordbruket överhuvud som ett företag,
som skall drivas rationellt, är han
helt fri från alla gamla slentrianmässiga synpunkter på den svenska jordbrukspolitikens utformning. I dessa
dagar, när högern glädjande nog satt
i gång en stor kampanj under mottot
»Ja till Europa!» har det sitt särskilda
intresse att konstatera att Rolf Eliasson är en av de ytterst få svenska
jordbrukspolitiker, som redan på ett
tidigt stadium började sätta sig in i
frågan om det svenska jordbruket och
den europeiska ekonomiska integrationen.
I högerpartiets presidium representerar Rolf Eliasson arvet från Martin Skoglund som företrädare för de
högersinnade svenska bönderna. Men
det bör slås fast att han valdes till
andre vice ordförande inte i första
hand därför att han är bonde, utan
439
därför att han är en mycket klok och
omdömesgill karl. Sedan är det en
annan sak att han i mångt och mycket
tycks personifiera det gamla svenska
idealet av en bondepolitiker: tystlåten
och eftertänksam, en man, som tar tid
på sig för att bilda sig en uppfattning,
men sedan också står för den och vet
att hävda den. Han är moderat och
samarbetsvillig, men inte den som
älskar kompromissen för kompromissens egen skull. Han inser exempelvis,
så väl som någon, behovet av borgerlig samverkan, men han är realistisk
nog att inse att det är viktigare att
skapa faktiska förutsättningar för
denna samverkan än att i tid och otid
föra den på tal.
Rolf Eliasson är en trevlig och
öppen människa, som har lätt att tas
med folk, kanske bl. a. därför att han
har förmågan att lyssna och gärna gör
sitt eget inlägg sist av alla. Det kan
440
vara en form av teknik, men i hans
fall har man en känsla av att det snarare är fråga om respekt för andras
uppfattning och vilja att bilda sig en
egen åsikt mot bakgrund av en så
mångsidig belysning av ämnet som
möjligt. Att han med sitt lugna, säkra
omdöme, sin kunnighet och sin arbetsförmåga kommer att vara en stor tillgäng för högerledningen är utom allt
tvivel. I första hand blir väl hans uppgift att ta ansvaret för partiets syn
på utformningen av den svenska jordbrukspolitik, som nu ligger i stöpsleven. Men man kan nog utgå frän att
han kommer att betyda åtskilligt för
utformningen av högerpartiets politik
i allmänhet, inte minst när det gäller
att tillse att högerns linje kommer att
präglas av kontinuitet, stadga och
fasthet.
G. U.