Namn att minnas – Roland Pålsson
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
ROLAND PÅLSSON
Roland Pälsson torde kunna göra anspråk på att vara Sveriges i särklass
främste företrädare för den utrikespolitiska åskådning, som med statsvetenskaplig terminologi brukar benämnas kålsuparteorin. I mera alldagligt tal benämnes den även tredje
ståndpunkten. Dess filosofiska grunddrag har i flera tal och skrifter fixerats av hr Pälssons andlige fader och
politiska idol, professor östen Unden.
På ett för den fåkunniga allmänheten
begripligt språk kan denna tankebyggnad enklast återges så, att Förenta staterna och Sovjetunionen är lika goda
kålsupare, ehuruväl Sovjetunionen så-
som varande en socialistisk stat naturligtvis ändå är att föredra.
Denna neutralistiska doktrin har hr
Pälsson med oförtröttat nit utlagt först
i Morgontidningen, till dess publikationen i fråga till följd av skilda omständigheter upphörde, vidare i Tiden,
vars redaktion hr Pälsson tidvis tillhört, yttermera i olika smärre skrifter samt slutligen i boken »Vi och
Västeuropa», till vilken han jämte hrr
Gunnar Myrdal och Tord Ekström
f1:amträtt som författare. Med detta
debattinlägg har hr Pälsson lyckats
uppfylla en länge närd dröm, nämligen
att låta tala om sig; frågan är bara
om publiciteten varit av den art att
den kunnat tillfredsställa hans självkänsla.
Inte bara så att hr Myrdal med sin
välkända förmåga att träda i förgrunden ställt sina medarbetare i skuggan
– hr Pälsson har exempelvis varken
fått ge någon exklusiv intervju till
stockholms-Tidningen eller Le Monde
– utan också så att hr Pälssons insatser bedömts mindre välvilligt. Boken
har, även i socialdemokratisk press,
fått ett tämligen svalt mottagande (endast Ny Dag, tycks av någon anledning,
ha uppskattat den till fullo), och en sak
förefaller alla bedömare oavsett politisk hemvist (med nyss nämnt undantag) vara ense om. Det är att även om
boken på det hela taget är dålig, finns
det dock partier som är sämre än
andra: de rent politiska och dessa
har, på goda grunder, tillskrivits Roland Pålsson. De fantasifulla skildringarna av hela det kristna och kapitalistiska Europa, som fyller författarna med sådan fasa, där Holland
regeras av två finansdynastier, Belgien
av Societe Generale, Adenauers Västtyskland av Ruhrindustrin och de
Gaulles Frankrike av de hundra familjerna kan enligt allmän uppfattning
inte gärna härröra från någon annan
än hr Pålsson.
T. o. m. statsminister Erlander har,
på direkt fråga av högerledaren hr
Heckscher, tagit avstånd från denna
vulgärpropaganda och man måste med
större eller mindre grad av deltagande
konstatera att hr Pälssons senaste
försök att dra uppmärksamheten till
sin person knappast kan ha gynnat
hans framtidsplaner.
Roland Pälsson är född 1922 och
härstammar från en skånsk lantbrukarsläkt. Han har tagit en jur. kand. vid
Stockholms Högskola och kom tidigt
428
i dåligt sällskap med bl. a. Krister
Wickman och Erwin Leiser. Innan
Wickman infångades av the EstabUshment såsom statssekreterare i
finansdepartementet och Leiser blev
filmdirektör roade sig dessa herrar
och några till med att leka arga unga
intellektuella inom socialdemokratin.
En avgörande vändpunkt för Pälsson
blev hans giftermål med Inger Sohlman, dotter till vår ambassadör i
Moskva sedan 15 år, Rolf Sohlman och
hans ryskfödda hustru Zinaida. Sedan
hr Pälsson väl blivit accepterad av familjen Sohlman torde den ha utövat
ett mycket starkt inflytande på hans
politiska utveckling.
Ambassadör Sohlman – skämtsamt
kallad Sobelman eller Roffsky – är
diplomatiska kårens doyen i Moskva
och har så länge varit väl initierad
i ryska förhållanden, att man ibland
haft anledning fråga sig om han inte
förlorat förmågan att bedöma dem ur
svensk synpunkt. Hans maka, rysk professorsdotter och själv akademiker är
lika temperamentsfull som charmerande och deras dotter som licentierar
i statskunskap vid Stockholms universitet har ärvt föräldrarnas begåvning.
Ambassadör Sohlman, som en gång biträdde sin svärsons medförfattare hr
Myrdal med »handläggningen av handelspolitiska ärenden inom handelsdepartementet» för att använda den eleganta officiella formuleringen, har
länge varit excellensen Undens särskilde förtroendeman inom utrikesförvaltningen. Hr Unden har ogärna begivit sig till FN i New York utan att
medföra hr Sohlman som rådgivare
och vid FN-delegationens sammanträ-
den har man, som saken uttryckts,
brukat se hr Sohlman sitta på ömse
sidor om sin chef, viskande i hans
öron likt Hugin och Munin i Allfaders.
Näst Ulla Lindström lär också hr Sohlman varit hr Undens favoritkandidat
som efterträdare på utrikesministerposten, en uppfattning som emellertid,
hur det nu kan komma sig, inte tycks
ha delats av regeringens flertal.
Om man säger att Roland Pälsson
blivit miljöskadad kanske det skulle
kunna misstolkas, men man kan lugnt
säga att han har kålsuparteorin frisch
uom Fass eller straight from the
horse’s mouth – det är olyckligtvis
inte bekant vad motsvarande uttryck
heter på ryska.
Alltnog, efter jur. kand. och någon
tids tjänstgöring i stockholrus rådhusrätt, som knappast lämnade utrymme
åt hans speciella begåvning och intressen, överflyttade Roland Pälsson
sin verksamhet till Sveriges Radio,
där han anställdes i början av 50-talet.
I radion fick han ursprungligen syssla
med vissa aktuella programinslag av
mer eller mindre debattkaraktär, vilket – måhända till följd av en viss
dragning åt det tendentiösa hos programledaren – slog mindre väl ut.
Roland Pälsson överflyttades till radions utlandssändningar, »Radio Sweden», för vilka han sedan drygt fem år
är chef. Som sådan har han enligt uppgift nedlagt ett kunnigt, intresserat och
på det hela taget invändningsfritt arbete. Han är klart begåvad, ytterst receptiv, har ett urbant och behagligt
sätt och god förmåga att samarbeta
inte minst med sändningarnas utländska medarbetare även om konversation på utrikiska inte är hans starka
sida.
Han har uppenbarligen lagt sig vinn
om att försöka vara objektiv i sin
egenskap av chef för Radio Sweden
och tycks inte ha haft några större
svårigheter att anpassa sig efter radioledningens fordringar härvidlag.
Han är nämligen – kålsuparteorin
till trots – i sin praktiska verksamhet
ingen dogmatiker, ingen fanatiker,
utan företer snarare en viss blandning
av vekhet och naivitet, som gör att han
..
lätt ger vika för personer med det slags
obesvärade, nästan nonchalanta auktoritet, som kännetecknar exempelvis
den nuvarande radiochefen. Han har
·Också förstått att göra sig omtyckt av
sina kamrater inom Sveriges Radio
och avancerat till ordförande i deras
»fackförening», en uppgift som han
enligt samstämmiga uppgifter skött
mycket ambitiöst, med nit och skicklighet.
Roland Pålsson uppges ha blivit efterhand alltmer fängslad av sin verksamhet i Sveriges Radio, men han gör
knappast någon hemlighet av att han
betraktar sin nuvarande befattning
som en passage på väg mot höjderna.
Man har ett intryck av att han känner sig som en orättvist förbigången
f
429
förmåga som borde stå i tur på partiets belöningslista. Han har starka
kulturpolitiska intressen – ingår f. ö.
i Stockholms stads kulturdelegation –
och tänker sig förmodligen en karriär
på hithörande område. Hans namn har
– med större eller mindre fog –
nämnts både i samband med posten
som pressbyråchef i UD och posten
som pressattache i Washington. Fråga
är dock om inte hans egna ambitioner
sträcker sig högre. När posten som
chef för Sveriges Radio senast tillsattes, lär han ha beklagat att han var
så ung.
Men tillfället torde återkomma –
när man hunnit glömma »Vi och Västeuropa».
G. U.
modern
konservativ
debatt
Svensk Linje
organ ror modern konservatism
PRENUMERATION 5 nr/6.r 10 kronor
POSTGIRO 298224 Göteborg
ROLAND PÅLSSON
Roland Pälsson torde kunna göra anspråk på att vara Sveriges i särklass
främste företrädare för den utrikespolitiska åskådning, som med statsvetenskaplig terminologi brukar benämnas kålsuparteorin. I mera alldagligt tal benämnes den även tredje
ståndpunkten. Dess filosofiska grunddrag har i flera tal och skrifter fixerats av hr Pälssons andlige fader och
politiska idol, professor östen Unden.
På ett för den fåkunniga allmänheten
begripligt språk kan denna tankebyggnad enklast återges så, att Förenta staterna och Sovjetunionen är lika goda
kålsupare, ehuruväl Sovjetunionen så-
som varande en socialistisk stat naturligtvis ändå är att föredra.
Denna neutralistiska doktrin har hr
Pälsson med oförtröttat nit utlagt först
i Morgontidningen, till dess publikationen i fråga till följd av skilda omständigheter upphörde, vidare i Tiden,
vars redaktion hr Pälsson tidvis tillhört, yttermera i olika smärre skrifter samt slutligen i boken »Vi och
Västeuropa», till vilken han jämte hrr
Gunnar Myrdal och Tord Ekström
f1:amträtt som författare. Med detta
debattinlägg har hr Pälsson lyckats
uppfylla en länge närd dröm, nämligen
att låta tala om sig; frågan är bara
om publiciteten varit av den art att
den kunnat tillfredsställa hans självkänsla.
Inte bara så att hr Myrdal med sin
välkända förmåga att träda i förgrunden ställt sina medarbetare i skuggan
– hr Pälsson har exempelvis varken
fått ge någon exklusiv intervju till
stockholms-Tidningen eller Le Monde
– utan också så att hr Pälssons insatser bedömts mindre välvilligt. Boken
har, även i socialdemokratisk press,
fått ett tämligen svalt mottagande (endast Ny Dag, tycks av någon anledning,
ha uppskattat den till fullo), och en sak
förefaller alla bedömare oavsett politisk hemvist (med nyss nämnt undantag) vara ense om. Det är att även om
boken på det hela taget är dålig, finns
det dock partier som är sämre än
andra: de rent politiska och dessa
har, på goda grunder, tillskrivits Roland Pålsson. De fantasifulla skildringarna av hela det kristna och kapitalistiska Europa, som fyller författarna med sådan fasa, där Holland
regeras av två finansdynastier, Belgien
av Societe Generale, Adenauers Västtyskland av Ruhrindustrin och de
Gaulles Frankrike av de hundra familjerna kan enligt allmän uppfattning
inte gärna härröra från någon annan
än hr Pålsson.
T. o. m. statsminister Erlander har,
på direkt fråga av högerledaren hr
Heckscher, tagit avstånd från denna
vulgärpropaganda och man måste med
större eller mindre grad av deltagande
konstatera att hr Pälssons senaste
försök att dra uppmärksamheten till
sin person knappast kan ha gynnat
hans framtidsplaner.
Roland Pälsson är född 1922 och
härstammar från en skånsk lantbrukarsläkt. Han har tagit en jur. kand. vid
Stockholms Högskola och kom tidigt
428
i dåligt sällskap med bl. a. Krister
Wickman och Erwin Leiser. Innan
Wickman infångades av the EstabUshment såsom statssekreterare i
finansdepartementet och Leiser blev
filmdirektör roade sig dessa herrar
och några till med att leka arga unga
intellektuella inom socialdemokratin.
En avgörande vändpunkt för Pälsson
blev hans giftermål med Inger Sohlman, dotter till vår ambassadör i
Moskva sedan 15 år, Rolf Sohlman och
hans ryskfödda hustru Zinaida. Sedan
hr Pälsson väl blivit accepterad av familjen Sohlman torde den ha utövat
ett mycket starkt inflytande på hans
politiska utveckling.
Ambassadör Sohlman – skämtsamt
kallad Sobelman eller Roffsky – är
diplomatiska kårens doyen i Moskva
och har så länge varit väl initierad
i ryska förhållanden, att man ibland
haft anledning fråga sig om han inte
förlorat förmågan att bedöma dem ur
svensk synpunkt. Hans maka, rysk professorsdotter och själv akademiker är
lika temperamentsfull som charmerande och deras dotter som licentierar
i statskunskap vid Stockholms universitet har ärvt föräldrarnas begåvning.
Ambassadör Sohlman, som en gång biträdde sin svärsons medförfattare hr
Myrdal med »handläggningen av handelspolitiska ärenden inom handelsdepartementet» för att använda den eleganta officiella formuleringen, har
länge varit excellensen Undens särskilde förtroendeman inom utrikesförvaltningen. Hr Unden har ogärna begivit sig till FN i New York utan att
medföra hr Sohlman som rådgivare
och vid FN-delegationens sammanträ-
den har man, som saken uttryckts,
brukat se hr Sohlman sitta på ömse
sidor om sin chef, viskande i hans
öron likt Hugin och Munin i Allfaders.
Näst Ulla Lindström lär också hr Sohlman varit hr Undens favoritkandidat
som efterträdare på utrikesministerposten, en uppfattning som emellertid,
hur det nu kan komma sig, inte tycks
ha delats av regeringens flertal.
Om man säger att Roland Pälsson
blivit miljöskadad kanske det skulle
kunna misstolkas, men man kan lugnt
säga att han har kålsuparteorin frisch
uom Fass eller straight from the
horse’s mouth – det är olyckligtvis
inte bekant vad motsvarande uttryck
heter på ryska.
Alltnog, efter jur. kand. och någon
tids tjänstgöring i stockholrus rådhusrätt, som knappast lämnade utrymme
åt hans speciella begåvning och intressen, överflyttade Roland Pälsson
sin verksamhet till Sveriges Radio,
där han anställdes i början av 50-talet.
I radion fick han ursprungligen syssla
med vissa aktuella programinslag av
mer eller mindre debattkaraktär, vilket – måhända till följd av en viss
dragning åt det tendentiösa hos programledaren – slog mindre väl ut.
Roland Pälsson överflyttades till radions utlandssändningar, »Radio Sweden», för vilka han sedan drygt fem år
är chef. Som sådan har han enligt uppgift nedlagt ett kunnigt, intresserat och
på det hela taget invändningsfritt arbete. Han är klart begåvad, ytterst receptiv, har ett urbant och behagligt
sätt och god förmåga att samarbeta
inte minst med sändningarnas utländska medarbetare även om konversation på utrikiska inte är hans starka
sida.
Han har uppenbarligen lagt sig vinn
om att försöka vara objektiv i sin
egenskap av chef för Radio Sweden
och tycks inte ha haft några större
svårigheter att anpassa sig efter radioledningens fordringar härvidlag.
Han är nämligen – kålsuparteorin
till trots – i sin praktiska verksamhet
ingen dogmatiker, ingen fanatiker,
utan företer snarare en viss blandning
av vekhet och naivitet, som gör att han
..
lätt ger vika för personer med det slags
obesvärade, nästan nonchalanta auktoritet, som kännetecknar exempelvis
den nuvarande radiochefen. Han har
·Också förstått att göra sig omtyckt av
sina kamrater inom Sveriges Radio
och avancerat till ordförande i deras
»fackförening», en uppgift som han
enligt samstämmiga uppgifter skött
mycket ambitiöst, med nit och skicklighet.
Roland Pålsson uppges ha blivit efterhand alltmer fängslad av sin verksamhet i Sveriges Radio, men han gör
knappast någon hemlighet av att han
betraktar sin nuvarande befattning
som en passage på väg mot höjderna.
Man har ett intryck av att han känner sig som en orättvist förbigången
f
429
förmåga som borde stå i tur på partiets belöningslista. Han har starka
kulturpolitiska intressen – ingår f. ö.
i Stockholms stads kulturdelegation –
och tänker sig förmodligen en karriär
på hithörande område. Hans namn har
– med större eller mindre fog –
nämnts både i samband med posten
som pressbyråchef i UD och posten
som pressattache i Washington. Fråga
är dock om inte hans egna ambitioner
sträcker sig högre. När posten som
chef för Sveriges Radio senast tillsattes, lär han ha beklagat att han var
så ung.
Men tillfället torde återkomma –
när man hunnit glömma »Vi och Västeuropa».
G. U.
modern
konservativ
debatt
Svensk Linje
organ ror modern konservatism
PRENUMERATION 5 nr/6.r 10 kronor
POSTGIRO 298224 Göteborg