Print Friendly

Namn att minnas – Prins Bertil

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

62
NAMN ATT MINNAS
PRINS BERTIL
Svenska folket känner prins Bertil
bättre än de flesta andra av kungahusets medlemmar. Han har inte för
intet blivit Berra för hela den tidningsläsande svenska allmänheten.
Den i de flesta fall motbjudande familjaritet, som tar sig uttryck i dylika
kollektivt tillämpade smeknamn, fö-
refaller denna gång nästan på sin
plats. Prins Bertil inbjuder till detta
slags förtrolighet genom hela sitt
hjärtliga, frimodiga och konstlösa vä-
sen, totalt främmande för varje form
av snobberi, bördshögfärd eller later.
Gemene man kan inte undgå att känna
pä sig att han är vad han ofta blivit
kallad: »en reko kille». Så har han
också – utan att anstränga sig det
allra minsta – blivit kungahusets
populäraste medlem, i varje fall nedanför tronen. Vad det betyder i en
situation, då han är den ende manlige medlem av kungahuset som kan
fylla ut luckan mellan den över 80-
årige monarken och den ännu inte
20-ärige kronprinsen – vars myndighetsålder för att tillfredsställa socialdemokratins vänsterflygel höjts till 25
– behöver inte särskilt understrykas.
*
Prins Bertils bana är välkänd. Man
vet att han i likhet med sina bröder
inte var något skolljus, men i gengäld
var en av Lundsbergs bästa idrottsmän. Att han tidigt blev motorintresserad och började sin bana som racerförare med att köra lättviktare mellan Sofiero och Thulin-verken
Landskrona, där han praktiserade som
tekniker. Att han efter studentexamen
fick affärsutbildning hos den stora
revisionsfirman Price & Waterhouse
i London, Worms bank i Paris och
Kemparnas Mo och Domsjö hemma
i Sverige. Att han på lediga stunder
under pseudonymen M. Adrian deltog
i mänga internationella racertävlingar och gäng pä gång vann tätplaceringar med sin Bugatti. Att han vid
Delawarejubileet 1938 fick rycka in
i stället för sin hastigt insjuknade fader och klarade detta elddop med
glans – i någon mån tack vare de
tal numera ambassadören Gunnar
Hägglöf halvliggande i en bänk skrev
ned på lappar, som smugglades upp
till Sveriges arvfurste på tribunen.
Man vet vidare att han under kriget
gjorde en god insats, dels ombord på
kustflottan, dels som marinattache i
London och bland annat under ett
hemlighetsfullt besök i USA förhandlade med sin gamle bekant Franklin
D. Roosevelt om svenskt inköp av .en
amerikansk kryssare. Episoden, som
avslöjades av Gunnar Hägglöf i hans
bok om den svenska krigshandelspolitiken, ledde visserligen inte till något
resultat, men prins Bertil fick likafullt användning både för sina goda
förbindelser och för sin goda förhandlingsteknik. Man vet också att han efter prins Gustaf Adolfs förtidiga bortgång fick överta en hel del av tronföljarens representationsplikter, och
man vet att han efter kung Gustaf
Adolfs tronbestigning varit monarkens
bästa hjälp i de många representationsbestyren.
*
Ursprungligen utbildade sig prinsen ganska målmedvetet till att bli ett
slags resande ambassadör för Sverige
och svensk exportindustri. Det var en
uppgift som roade honom och som
han satte sig in i ordentligt. Han talar engelska bokstavligen som sitt modersmål, franska och tyska perfekt,
spanska och italienska till hus- respektive köksbehov, han är road av
människor och har inte svårt att komma överens med folk och fick med
åren lära sig en hel del om Sverige
och det svenska näringslivet. Men när
han efter avslutningen av sin synnerligen framgångsrika resa runt Sydamerika i spetsen för den så kallade
prins Bertil-delegationen fick underrättelsen om prins Gustaf Adolfs för- 63
olyckande var det som han själv uttryckt saken bara att »slå alla egna
funderingar ur hågen, fara hem och
försöka vara till så mycken nytta för
min far som möjligt». Det är ingen
tvekan om att för en person med hans
starka lojalitet och familjekänsla var
det den naturligaste sak i världen.
Och sedan dess har det varit invigningar och avtäckningar och öppnanden och högtidssammankomster och
jubileumsbanketter plus en eller annan utländsk resa i aldrig sinande rad
– prinsens program brukar vara fulltecknat ett par år i förväg. Och tal,
tal, tal! Sina trevliga, glada, okonventionella middagstal brukar prinsen
improvisera – inte minst på det området har han förvärvat en beundrandsvärd rutin – för större anfö-
randen begagnar han stolpar och gäller det något speciellt fackområde inhämtar han givetvis sakupplysningar
64
av experter. Att vara regent, att sitta
som ordförande i konseljen och utrikesnämnden tycker han alltid är intressant och instruktivt – även om
han blir lite trött i armen, när han
skrivit sitt namn under ett konseljbeslut för 189 :e gången.
*
Kontakten med idrottsvärlden har
motorprinsen förvisso inte förlorat,
den uppehålls bland annat genom ordförandeskapet i KAK, Riksidrottsförbundet och Olympiska kommitten.
Han kör bil till och från sitt arbete
och en del i Frankrike, där han har
ett sommarnöje vid Rivieran, men annars blir det inte så mycket som förr.
Tidigare åkte han bil i stället för tåg,
men nu finner han det mera praktiskt
att flyga. Skall han ner till sitt kära
halländska hertigdöme exempelvis, så
tar han ett plan till Göteborg, där han
blir mött av sina halländska vänner.
Eller när han skall fram och tillbaka
till sin villa i Frankrike tar det ju
bara några timmar till Nizza med
flyg. Men han är fortfarande tillräckligt mycket motorprins för att vara
en livlig anhängare av omläggning till
högertrafik och en lika livlig motståndare till hastighetsbegränsning annat
än för vissa särskilt besvärliga sträckor.
Hans favoritsport numera är golf;
undervattensfiske som han ett slag var
ganska road av anser han sig vid det
här laget för gammal till, det är enligt
hans mening ingen sport för den som
kommit över de 50. Men det är golf!
Han spelar så ofta han kan och tycker att det är den mest härliga och
allsidiga motion man kan få. Annars
gillar han mycket att spela boule och
nekar inte till att han är ganska stolt
över att två år å rad ha vunnit den
»Concours des Hoteliers» som med
festligt eklärerad final på kvällskvisten ordnas i Sainte Maxime, där han
har sitt Rivierahem. Ja, och så är han
med både i stadsbudskåren och Gastronomiska Akademin, två inte bara
trevliga utan också välgörande sammanslutningar. Han har ingen favoriträtt, han tycker om all god mat. De
celebra räkpannkakor, som fått namnet »Crepes Prins Bertil», bär det inte
för ro skull, de är faktiskt hans egen
uppfinning. Han tycker det är roligt
att laga god mat, nästan lika roligt
som att äta den och hans favoritvin
är givetvis en god bordeaux.
*
Prins Bertil är, som man av detta
måhända kan ana sig till, en gemytlig
karl. Det finns en och annan, som
bara iakttagit honom på avstånd och
som förväxlat denna gemytlighet med
brist på stil. Ingenting kan vara felaktigare. Om man som författaren haft
förmånen att få följa med prinsen på
en officiell utlandsresa, får man en
uppriktig beundran för hans sätt att
representera Sverige. Han har en utomordentlig förmåga att ta alla slags
människor genom sitt öppna, flärdfria
och humoristiska sätt och han får vänner vart han kommer. Men i all sin
gemytlighet har han stil och vid officiella tillfällen uppträder han med
ett allvar, en värdighet och en rask,
målmedveten, militär precision, som
skapar omedelbar respekt. Han tvekar
aldrig om vad som skall göras och
han vet alltid hur det skall göras. Hertigen av Halland är utan tvivel en
mycket effektiv biträdande direktör i
A.B. Sverige.
»Jag vill inte tala om kall», brukar
han ibland säga. »Det tycker jag låter
för uppstyltat. Men jag har ett jobb,
och efter att ha hållit på med det i
snart 30 år, har jag fått en viss erfarenhet. I varje fall gör jag mitt bästa
för att sköta det så gott jag kan.»
Det gör han med den äran.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner