Print Friendly

Namn att minnas – Peter Weiss

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
PETER WEISS
Premiären på Peter Weiss’ ”Sången om
skråpuken” fick en egendomlig epilog.
Författaren, som under loppet av få
år blivit ett världsnamn och vars
självkänsla vuxit i motsvarande grad,
var inte nöjd med den minst sagt
blandade kritiken. Sådant har hänt
förr, men mera ovanligt var vad
som nu skedde. Weiss gick till motangrepp och okvädade sina kritiker,
som han beskyllde för avundsjuka,
provinsialism och allmän inskränkthet. Det uppseendeväckande tilltaget
mötte ingen förståelse – om man
bortser från att Olof Lagercrantz skyndade till och desavouerade sin egen
tidnings recensent genom att tala om
vilket djupt intryck föreställningen
gjort på honom. Men i själva verket är
Weiss’ reaktion mycket begriplig. I
de länder, där han har sina sympatier,
skulle nämligen kritik av en prokommunistisk propagandapjäs inte få fö-
rekomma.
I serien ”Namn att minnas’ brukar
skönlitterära författare som regel inte
porträtteras. De sällsynta undantagen
har utgjorts av skribenter, som klart
och tydligt låtit förstå att de underordnar sin skönlitterära verksamhet
vissa politiska syften. Till denna kategori – i Sverige ännu så länge ganska sällsynt – kan vid detta laget Peter Weiss räknas. Han har eftertryckligt förklarat att för honom littera- ,, turen numera är ett politiskt redskap för att förändra världen i viss
riktning, närmare bestämt genom
att åstadkomma socialistiska revolutioner, där sådana ännu inte ägt rum.
109
Det är därför motiverat att ta upp
honom till behandling på denna plats.

Peter Weiss föddes år 1916 i Berlin av judiska föräldrar, en tjeckiskungersk far och en schweizisk mor.
Fadern var textilfabrikant, modern
skådespelerska hos Max Reinhardt.
Weiss gick i skola i Berlin och Bremen. Under trycket av judeförföljelserna i Tyskland emigrerade familjen
år 1934 till England, varifrån den två
år senare flyttade till Prag, där Peter
Weiss studerade måleri vid konstakademin. Via Schweiz hamnade familjen år 1939 i Sverige. Weiss har kallats ”en europe utan fosterland”. Han
blev emellertid svensk medborgare och
försörjde sig till en början som mönstertecknare vid en av fadern etablerad
textilfabrik i Borås. Vid sidan av ägnade han sig åt måleri och deltog i
flera konstutställningar under 40-talet,
dock utan framgång.
Som författare debuterade Weiss
1947 med en samling prosadikter. De
följdes av ett antal experimenterande
böcker i Kafkas efterföljd, som liksom
hans tavlor hade föga framgång. En
roman refuserades av Bonniers och
han tvingades snart att ge ut sina böcker på eget förlag. Weiss skrev också
ett drama ”Rotundan”, som uppfördes
på en studioscen och blev ett dundrande fiasko. Efter dessa motgångar
beslöt han på 50-talet att ägna sig åt
ett nytt konstnärligt medium och övergick till filmen. Han gjorde mer eller
mindre dokumentära kortfilmer bl. a.
om ungdomsbrottslighet samt en ”vi- 110
sionär” långfilm ”Hägringen”. Dessa
filmer inbragte knappast någon ära –
annat än i en trång krets av cineaster – och absolut inte något guld och
när Weiss för att äntligen tjäna pengar
medverkade som något slags konstnärlig rådgivare i långfilmen ”Svenska
flickor i Paris” blev resultatet en så-
väl artistisk som ekonomisk katastrof.
Weiss var under denna tid, enligt vad
han berättat, i otakt med sig själv,
han kallar det en förruttnelsens tid,
kännetecknad av hopplöshet, isolering
och ett fruktlöst idisslande; han lär
ha känt sig förföljd. Vändpunkten kom,
när han som protest emot det för honom så länge ogästvänliga kulturklimatet i Sverige vid 60-talets ingång
övergick till att skriva på sin barndoms och ungdoms språk, tyskan. Efter att ha vandrat runt mellan olika
förlag i åtta år utgavs år 1960 på det
berömda Suhrkamps Verlag i Frankfurt am Main ”Der Schatten des Körpers des Kutschers”. Det var Weiss’
första bok på tyska. Den väckte intresse och sedan kom i rask följd ”Abschied von den Eltern” – en våldsam
uppgörelse med en viktorianskt präglad borgerlig familjemiljö – ”Fluchtpunkt”, ”Gespräch der drei Gehenden” samt pjäsen ”Nacht mit Gästen”.
I och med dessa verk var Weiss för
att tala med Åke Janzon inte längre
en undanskymd svensk modernist,
utan ett framträdande namn i den nya
tyska litteraturen, med anknytning till
Gruppe 47, den oakademiska akademi,
i vilken man återfinner flertalet av de
tyska författare, som gjort en betydelsefull insats efter kriget.
Denna framgång skulle, som Janzon
understrukit, knappast ha varit möjlig ”om inte språkbytet hos ‘Veiss sammanfallit med en utomordentligt tydlig mognadsprocess, avspeglad i en åtstramning av verkningsmedlen, en ny
saklighet och en fullkomlig behärskning av en ny berättarmetod”. Weiss
var inte längre en Kafka-epigon han
hade funnit sin egen stil och form. Sitt
internationella genombrott fick han
emellertid först med dramat ”Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats, dargestelit durch die Schauspielgruppe des Hospizes zu Charenton
unter Anleitung des Herrn de Sade”.
I detta teaterstycke började Weiss använda den sceniska collageteknik, som
han sedermera renodlat. Stycket handlar om ”den förrådda revolutionen”,
mot varandra ställs Marat – en av de
vidrigaste inkarnationerna av proletariatets diktatur – och markis de
Sade – en åtminstone på sin tid originell författare – som representanter för å ena sidan den revolutionära
idealismen å andra sidan den skeptiska och cyniska tredje ståndpunkten
och de talar, i stor utsträckning, med
sina egna ord.
”Marat/Sade” blev en världssucce;
den har spelats på de flesta kulturländers ledande scener. I sitt nästa styc- .ke ”Die Ermittlung” gick Weiss ett
steg vidare på den inslagna vägen;
denna pjäs, som handlar om rättegången mot befattningshavare i ett nazistiskt ”Vernichtungslager” bygger
helt på utdrag ur domstolsprotokoll.
Även denna pjäs – på svenska kallad
”Rannsakningen” – har blivit en stor
internationell framgång.
”Sången om skråpuken”, Peter Weiss’
senaste verk, fick som bekant sin
världspremiär på scalateatern i Stockholm. I denna ”musical” har \Veiss
övergått till den direkta politiska förkunQ.elsen: den är ett furiöst angrepp
på den portugisiska kolonialpolitiken
i Angola. Texten är kvasidokumentär.
Citat ur ”skråpuken” Salazars professorliga tal kompletteras sålunda exem- 111
pelvis med uppmaningar om att spetsa rebellernas huvuden på pålar, nå-
got som vederbörande – i varje fall
offentligen – knappast skulle låta
komma sig till last. Det av kritikerna
omvittnade otillfredsställande resultatet må lämnas därhän; vad som har
intresse är att Weiss’ anhängare velat
framställa Angola i sångspelet som en
symbol för alla förtryckta länder i
världen. Detta är naturligtvis nonsens.
Det är ingen tillfällighet att just Marat företräder den förrådda revolutionen hos Weiss, inte som hos Blichner Danton, att ”Rannsakningen” inte
handlar om utrensningarna i Moskva,
att ”Skråpuken” inte handlar om Berlinmuren och att Weiss’ nästa stycke
skall handla om Vietnam och inte om
Tibet.
Det skulle, kort sagt, inte falla Weiss
in att angripa det förtryck och de
grymheter, som utövas av en kommunistisk stat helt enkelt därför att för
honom, liksom för Göran Palm, lösningen till världsproblemen ligger i
kapitalismens undergång och kommunismens seger och härtill vill han bidra. Det är nu hans ensak. Men låt
oss ta denne författare, som säger ”fy
för svenskar och pengar och USA”,
men inte har något emot att vara
svensk medborgare eller leva i USA
på de pengar han tjänar under ett kapitalistiskt system, för vad han är –
och vill vara – inte ”Sveriges störste dramatiker sedan Strindberg” –
gudbevare – utan en tyskspråkig kommunistisk propagandist av centraleuropeiskt ursprung, långt ifrån Brechts
genialitet i genren, men dock tillräckligt effektiv för att göra intryck på
den småborgerliga svenska intelligentsia, som koketterar med sin kulturradikalism. G. U.
112
Handelsbanken är en viktig kugge i samhälle och näringsliv –
en kugge som hjälper till att hålla utvecklingens hjul igång.
Arliga miljardkrediter till industri, handel och bostadsbyggande
betyder ökad produktion och snabbare framåtskridande – ett
viktigt bidrag till det allmänna välståndet. Handelsbanken är
därmed banken för hela folket – i dubbel betydelse.
SVENSKA HANDELSBANKEN

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner