Print Friendly

Namn att minnas – Peter Celsing

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Peter Gelsing
I en eftermiddagstidning blev Peter Gelsing
härförleden kallad mannen som skapat det
moderna Stockholm.
När man betraktar den stadsbild vi sedan
länge haft för ögonen och som mer än något
annat för tanken till ett slagfält, där husruiner
höljda i rök vacklar mellan krevadgropar,
förefaller karakteristiken inte bara förflugen
utan direkt förolämpande. Men den blir trots
allt förklarlig om man betänker att den formulerades när med bara några dagars mellanrum det nya provisoriska riksdagshuset och
det nya fiLmhuset invigdes. Och man kan i
varje fall sträcka sig så långt att man säger
att bland de arkitekter, som varit med om
att fylla igen de gapande hål teknokraternas
grinande grävskopor lämnat i Stockholm, är
han kanske den mest betydande.
Även om man inte kan godta sådana måttlösa överdrifter som att det provisoriska riksdagshuset är Europas skönaste parlament –
vilket någon kritiker i den allmänna yran lät
undslippa sig – vill man gärna medge att det
finns fantasi, djärvhet, elegans och ändamålsenlighet i denna liksom i så många andra av
Peter Celsings skapelser. Inte minst finns det
anledning att beundra det kraftfulla och
skickliga grepp varigenom han förvandlat en
lokal, som var avsedd för ett helt annat syfte,
till ett ytterst funktionellt riksdagshus, vars
funktionalism ändå inte utesluter effektfullt
arrangerade associationer till det förgångna.
Något av det mest utmärkande och utsökta hos Gelsing som arkitekt är just att han
kan vara traditionell utan att vara konventionell, ·att han på ett okonventionellt sätt kan
anknyta till traditionen och ta vara på det
bästa, det friska hos den. Han har spänt över
ett mycket vidsträckt fält i sin verksamhet
och därmed framgångsrikt undvikit den specialisering som han anser innebära en av arkitektyrkets största faror, han har ritat det
mesta från bensinmackar och tunnelbanor
över krogar och bankpalats till kulturhus och
kyrkor. Men det sammanhållande elementet
har hela tiden varit det slags traditionalism,
som tyvärr tycks vara ganska ovanlig hos
arkitekter av i dag och som bygger på hänsyn
till miljön, till helhetsbilden. Peter Celsings
lösningar är ofta mycket okonventionella
men de är alltid medvetet inplacerade i ett
kulturhistoriskt sammanhang, som led i en
kulturtradition. Han har en hos yngre arkitekter sällsynt känsla för samhörigheten med det
levande förflutna. Den finns med i allt vad
han gör, om inte annat så som en resonansbotten, ur vilken den som har öron att höra
med eller om man så vill ögon att se med
kan uppfånga det förgångnas ekon.
Det verkar inte osannolikt att detta har
sin förklaring i eller åtminstone sitt djupa
samband med hans personliga bakgrund i
gammal svensk högreståndskultur. Hans släkt
härstammar från en kyrkoherde i Östergötland, som hette Andreas Petri Normolander.
Dennes sonson var den förste bäraren av
namnet Celsing. Det var den Gustaf Celsing,
som följde Carl XII till Bender och om vars
företag att på öppen gata överlämna en
klagoskrift till sultanen, vi alla läst – eller
åtminstone borde ha läst – i Heidenstams
»Karolinerna». Till tack för sina tjänster
upphöjdes han år 1718 av Carl XII i adligt
stånd. Två av hans söner var efter varandra
Sveriges sändebud i Konstantinopel, där de
gjorde en mycket betydelsefull såväl diplomatisk som kulturell insats. Därefter försvinner Gelsingarna ur hävderna för att dyka
upp igen vid 1800-talets mitt i skepnad av
den store jorddrotten Lars Celsing, kumpan
till Carl XV och en av sin tids mest dugande
och framsynta lantbrukare. Det var om honom det med viss rätt sades att han ägde
halva Sörmland och med ännu större rätt att
»för Gud och Lasse Gelsing är ingenting
omöjligt».
Denne Lasse Celsing, som innehade en rad
numera på olika händer inom familjen spridda
jordagods i Sörmland, var Peter Celsings farfarsfar. Till det yttre har de en slående likhet, men det är inte känt att Lasse Gelsing
hade några estetiska intressen och det enda
Peter tycks ha ärvt från denne sin förfader är
den praktiska dugligheten. Det är överhuvudtaget svårt att säga varifrån arkitekten fått
sitt konstnärliga påbrå – han är något av en
främmande fågel i en släkt av ämbetsmän,
officerare och lantbrukare. I varje fall kommer det inte från pappa bankdirektören, men
möjligen från Peters mor, som hade konstnärliga böjelser, kultiverad smak och en
utpräglad talang för heminredning. Denna talang kom särskilt till sin rätt sedan Peters far
ärvt det sörmländska Fjällskäfte i vars vackra herrgårdsmiljö Peter tillbragte sin uppväxttids helger och sommarlov.
Hur som helst kom det konstnärliga på-
bråt tidigt till synes, när Peter – eller Botte
resp Daida som han då kallades av sina elaka
äldre bröder – redan i skolåren fyllde stockholmshemmet i det gamla celsingska huset,
Linnegatan 85, med sina teckningar. Han
visste tidigt att han ville bli arkitekt och
utexaminerades från Tekniska högskolan
1943. Under åren 1944-45 studerade han vid
konsthögskolans avdelning för arkitektur, där
han f ö åren 1954-58 var lärare. År 1960 utnämndes han till professor i arkitektur vid
Tekniska högskolan.
Han hade då hunnit samla en aktningsvärd meritlista. Om man bortser från en
ungdomligt äventyrlig utflykt till Främre
Orienten, när han under två år ritade villor
i Beirut, klubbhus i Haifa, kollektivhus vid
Tiberias sjö i Israel och projekt åt emiren
av Kuwait, har hans verksamhet haft en klart
nationell delvis lokalpatriotisk prägel. Stockholms tunnelbana är för alltid förknippad med
hans namn. Han har med god smak och stor
107
pietet restaurerat Dramaten (låt vara att han
inte fick sin vilja fram med den blå färgsättningen i salongen, vilket ledde till en kompromiss eller snarare en halvmesyr ) och Operan, Operakällaren inte att förglömma. En
annan förnämlig prestation i samma genre
var när han förvandlade Jernkontorets gamla
fina hus vid Kungsträdgården till banklokal,
så att säga utan att det märks. Kungsträdgårdsområdet är f ö i sin helhet föremål för
hans särskilda intresse och han har en plan
för Kungsträdgårdens ordnande som om den
genomfördes skulle återskänka denna park
något av dess barocktida kunglighet – återigen en okonventionell anknytning till det
traditionella. Han har ritat ett antal stränga,
asketiska kyrkor, med Vällingbykyrkan i
spetsen, och har som sagt under allmänt bifall just fullbordat Kulturhuset och Filmhuset.
Han bor, typiskt nog, på det tessinska
Drottningholm, där hans föräldrar en gång
hade sitt första sommarhem och han har ett
sommartorp i sigtunatrakten där hustru och
barn kan beundra familjefadern-arkitektprofessorn när han med egna händer uppför
en sävtäckt stengrotta vid Mälarens strand.
Han tycker om kroppsarbete på fritid. Han
är en lång, mager karl med yvig gråsprängd
kalufs kring den höga fårade pannan och ett
sardoniskt leende kring de djupa munvinklarna; ordkarg, nästan bryskt saklig, nästan
buttert självständig, lika mån om sin personliga som sin konstnärliga integritet. Han är
förvisso ingen Tessin, han är Peter Celsing,
men just som sådan fast rotad i vad man
skulle vilja kalla den tessinska traditionen.
GU
108
På fina blanka bilar kan rosten ofta·ha ätit
sig igenom den bärande konstruktionen utan att
ägaren misstänkt nånting.Låt det inte bli en överraskning när du kommer till Bilinspektionen.
Dinbilrostarinifrå
utanattduanardet.
Dinitrol:behandla!Kör till din bensinstation eller verkstad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner