Print Friendly

Namn att minnas – Per Gahrton

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att m1nnas
Per Gahrton
Den brunskäggyvige Per Gahrton, socialistliberalernas unge ledare, har under loppet
av få år genomgått högst växlande öden.
I blickfånget för en större allmänhet kom
han väl först när han i augusti 1968 utsågs till redaktör för Lundagård, organ för
Lunds studentkår. Hans meriter för denna
befattning var, skulle man kunna säga, tvivelaktiga. Den ena bestod i att han under
två års tid varit redaktör för Liberala studentförbundets tidskrift. Sin debut i politiska sammanhang hade han gjort vid 1961
års FPU-kongress, då han anmälde att han
inte ville kallas folkpartist till följd av
”folkpartiets fruktansvärda konservatism.”
Detta betraktades tydligen som ett hoppfullt tecken eftersom han i sinom tid gjordes till redaktör för Liberal debatt, där han
mycket riktigt vinnlade sig om att i möjligaste mån utplåna varje samband mellan
tidskriften och folkpartiet.
Att han under två år systematiskt ägnat
sig åt att avliberalisera Liberal debatt var
alltså hans ena merit. Den andra bestod i
en bok vid namn ”Barn i Sverige”. Gahrtons tes är att ”den nuvarande graden av
föräldramakt i Sverige är huvudorsaken till
de enorma skador som vållas svenska barn”.
Föräldrarna bör därför i görligaste mån ersättas av staten, och äktenskapet bör om
möjligt ersättas av en samvaro mellan kö-
nen som liknar gorillornas. Där ligger alla
med alla och ingen blir ensam, framhåller
Gahrton. Denna epokgörande nya syn på
familjelivet var alltså hans andra merit.
Som redaktör för Lundagård motsvarade
han alla rimliga och en del orimliga krav på
en riktigt radikal redaktör. Han var den
vänstervridnaste man dittills hade sett. Priset togs när han – sedan de icke-socialistiska studenterna fått majoritet i Lunds kårdeputerade och gjort slut på vänstervridningen inom kårpolitiken – förklarade att
deputerade förvandlats till en hönsgård.
Eftersom vänstern inte vunnit valet borde
detta ogiltigförklaras, föreslog Gahrton helt
fyndigt, dymedelst lämnande sitt privata bidrag till den statsvetenskapliga tolkningen
av begreppet demokrati.
Därav blev emellertid intet. Valet förklarades inte ogiltigt. I stället stod det fullt
klart att Gahrton blivit obehövlig som redaktör för Lundagård. Det meddelades nu
att han skulle dra sig tillbaka till en by
i Nildeltat för att där författa en licentiatavhandling om de sociala framstegen i
Egypten under N assers regim – naturligtvis
är Gahrton i likhet med Jan Myrdal, Göran
Palm et consortes lika glödande proarabisk
som han är antiisraelisk. Men innan han
hunnit anträda sin självvalda exil inträffade en ny tvär omkastning i hans öden. Praktiskt taget med ena benet i Egypten återkallades han till fosterlandet av entusiastiska meningsfränder i FPU.
När Folkpartiets ungdomsförbund i mitten på juni detta år samlades för att kora
ny ordförande svallade nämligen de kulturrevolutionära lidelserna i högan sky och
inte ens Olle Wästberg befanns tillräckligt
subversiv. Vald blev i stället – låt vara
med den knappa övervikten av sex röster
– Per Gahrton. Svenska Dagbladet karakteriserade detta val som ”en olyckshändelse, i detta ords bokstavliga politiska bemärkelse”. Om detta öppet utsades i den
ledande moderata tidningen, var det ändå
ingenting mot vad som i tysthet tänktes
inom folkpartiledningen.
Valet av Gahrton kan väl kallas demonstrativt, och att demonstrationen i första
hand riktade sig mot folkpartiledningen
kan näppeligen betvivlas. Här har redan
talats om Gahrtons politiska debut. Han
har fullföljt den genom att förklara att den
dåvarande partiledaren Sven Weden skulle
vara otänkbar som utrikesminister till följd
av ”sina fruktansvärda åsikter” och att hela partiledningen är paranoid, dvs lider av
den mentala rubbning som brukar kallas
förföljelsemani. Per Gahrtons politiska credo kan i korthet sammanfattas som följer:
Östtyskland bör erkännas, Israels kamp för
sin existens är ett rent kolonialkrig, staten
skall driva bordellrörelse, gruppäktenskap
– efter gorillornas höga föredöme – bör
uppmuntras, samhället skall bestämma lika
mycket över barnen som föräldrarna, socialism är ett nödvändigt stadium för uländerna. Som synes sammanfaller denna
åskådning knappast i alla delar med folkpartiets.
När Gahrton efter valet till FPU-ordfö-
rande återupptog sin publicistiska verksamhet skedde det heller inte i något välaktat
folkpartiorgan som exempelvis Handelstidningen, Upsala Nya Tidning eller Vestmanlands Läns Tidning, det skedde inte heller
i Expressen, ja inte ens i Dagens Nyheter.
För att ingen skulle sväva i tvivelsmål om
hans avsikter började FPU:s ordförande
medarbeta i – Aftonbladet!
443
Där fick han genast sin plats som kolumnist vid sidan av de stora flickorna och
pojkarna bland AB:s samhällstänkare: en
Asa Moberg, en Marianne Höök, en Bosse
Gustafson, en Bengt Melin. Och inte nog
med det – i början på september började
AB publicera en hel artikelserie om vad
som betecknande nog kallades ”Egyptens
befrielsekrig” av Per Gahrton. Döm om ens
häpnad när man i samma nummer av tidningen på ledarplats fann följande uttalande om ”Per Gahrton, den PR-medvetne
FPU-ordföranden, som knappt kan öppna
munnen … utan att säga plattheter om vad
socialismen är för någonting”:
Det finns åtminstone något omedelbart
komiskt över Gahrtons små bidrag till
det som han tror vara en politisk debatt.
Otack är världens lön! hade Per Gahrton
verkligen skäl att utropa. Här hade den
nye FPU-ordföranden skyndat att erbjuda
AB sina vänstertjänster och så lönas han
444
med – ursäkta uttrycket – en spark i
rumpan. Men vad skall man å andra sidan
säga om att AB väljer en kolumnist, som
”lämnar små komiska bidrag till vad han
tror vara en politisk debatt”. Det måste ju
rimligen vara debatten i AB som avses …
Per Gahrton är en 26-årig läkarson från
Kristianstad, yngst av fyra barn och har
enligt uppgift alltid varit oppositionell i
reaktion mot faderns högerinställning. Fadern, stackars man, lär emellertid numera,
om man får tro sonen själv, ha tagit visst
intryck av dennes åsikter. Det är väl sedan
den förhoppningsfulle telningen påvisat vilka enorma skador föråldramakten vållar
svenska barn . . . På fädernet härstammar
Per Gahrton från en obruten rad solida
skånska bönder, men han har en serbisk
morfarsfar, som anslöt sig till Garibaldis
rödskjortor, och det är väl därifrån de rabulistiska anlagen kommer. Hans huvudämne i Lund har givetvis varit sociologi, vad
annars, hans trebetygsuppsats handlade om
något så opolitiskt som rökvanor, men han
har särskilt intresserat sig för kriminal-,
barna- och åldringsvård och har suttit i
KRUM:s arbetsutskott. En bok om Egypten är att vänta – därefter kommer han
tillsvidare att huvudsakligen ägna sig åt
inrikespolitik, utan tvivel till folkpartiledningens illa dolda förfäran.
Per Gahrton har försäkrat att han aldrig
ämnar bli socialdemokrat, varvid Dala-Demokraten (s) utropade: ”Hurra!” Denna
hans försäkran är överflödig. Han står redan – med sitt förbund – långt till vänster om socialdemokratin.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner