Namn att minnas – Per Erik Wahlund


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
PER ERIK WAHLUND
Man erinrar sig det gamla talesättet
om invånarna på ön Man, som enligt
uppgift lever på att tvätta åt varandra,
när man iakttar den nya vänsterns intellektuella inavel. Det litterära kotteriväsendet firar absurda triumfer, som
vittnar om att vi lever i en kulturell
Kråkvinkel. En kamarilla av företagsamma kulturradikaler på nyckelposter i massmedia recenserar varandras
böcker och tidskrifter och höjer dem
till skyarna i ett ändlöst borsta-mig-på-
ryggen, som skulle vara skrattretande
om det inte medfört en total inflation
i värdeomdömen. Av allt att döma lyckas vederbörande inbilla sig själva
och varandra att denna hantering, som
man har svårt att karakterisera som
annat än kulturell korruption är liktydig med svensk kulturdebatt. Enligt
det kulturradikala sällskapet för inbördes beundran och beröm finns det
inga andra kulturdebattörer i landet
än sällskapets egna ledamöter.
Det absurda i hela betraktelsesättet
behöver knappast påpekas, det ligger
i öppen dag inte bara för läsarna av
denna tidskrift, utan för varje något
så när allmänorienterad person. Men
låt oss ändå ta ett exempel och för att
inte behöva bli beskyllda för att tala
i egen sak välja en kulturskribent, som
varken tillhör Svensk Tidskrifts medarbetarstab eller veterligen det svenska högerpartiet. Hans namn är Per
Erik Wahlund. Per Erik Wahlund,
teaterkritikern? Ja, just han. Men den
omständigheten att han numera framför allt är känd som teaterkritiker och
349
som sådan räknas till en av våra
främsta, enligt mångas mening den
främste i sin generation, bör inte göra
att man glömmer mångsidigheten i
hans rika litterära utrustning, de skiftande facetterna i hans författarskap.
Han är en lika berömd som fruktad
teaterkritiker, det är sant, men han är
också en fin lyriker och prosapoet, en
lysande essäist och kåsör och inte att
förglömma en utomordentligt skicklig,
stilsäker och lyhörd översättare. Och
– vad som är av särskild betydelse i
förevarande sammanhang -hela hans
omfattande kulturella aktivitet hålls
samman av en klar kulturkonservativ
övertygelse, som direkt eller indirekt
sätter sin prägel på allt vad han skriver och som han inte försummar något
lägligt tillfälle att manifestera. Han
inte bara hyser konservativa åsikter,
han har i sällsynt hög grad le courage
de ses opinions och ger uttryck åt detta kurage på ett sätt som är lika befriande som uppfriskande i vårt kvalmiga andliga klimat.
Per Erik Wahlund föddes år 1923 i
en stockholmsk ämbetsmannafamilj
och är varken plågad av sitt borgerliga ursprung eller sin brist på olycklig barndom. Han läste humaniora i
Uppsala där han tog en fil. kand. 1941,
som han numera fullföljt genom licentiatstudier i teaterhistoria. Hans litterära begåvning var brådmogen; redan
innan han fyllt 20 debuterade han som
poet med samlingen Vakttjänst (1942),
vilken under det närmaste decenniet
följdes av ytterligare fem dikthäften.
350
Hans tidiga poem föranledde den
snarfyndige Stig Ahlgren till den kvicka formuleringen att den unge skalden
suttit vid Johannes Edfelts versfötter,
men snart vann Wahlund respekt för
en diktning med personlig egenart.
Den var omodern i ordets bästa bemärkelse av icke tidsbunden, främmande för samtidens litterära skolor,
traditionsmedveten utan att vara eklektisk, spröd, klar, graciös och med en
skuggning av vemod, erinrande om de
japaneserier, som blev en av hans specialiteter.
År 1944-48 var han litterär medarbetare i Upsala Nya Tidning och ett
par år vid slutet av 40-talet hör och
häpna, i Expressen. Han medarbetade
i BLM och en rad andra tidskrifter för
att år 1950 inträda som litteratur- och
teaterkritiker i Svenska Dagbladet.
Han har också ägnat sig åt förlagsarbete både hos Ljus, Bonniers, Lindblads – där han någon tid var för- ~
. l
j
. l
l
l
l
li
lagschef – och Natur och Kultur. Sin
huvudsakliga verksamhet har han
dock haft inom Svenska Dagbladet
och tyngdpunkten i denna verksamhet
har efterhand förskjutits från litteratur- till teaterkritiken; sedan många
år tillbaka är han tidningens förste
ordinarie teaterkritiker och har i den
egenskapen utvecklat en imponerande
produktivitet, såväl kvantitativt som
kvalitativt. Hans mest iögonenfallande
egenskap som teaterkritiker var till en
början hans lärdom; man fick en betryggande känsla av att han pluggat
på ordentligt inför varje föreställning
och ibland kunde man få en känsla av
att läsa en seminarieuppsats snarare ·
än en teaterrecension. Författaren och
verket analyserades så grundligt att
själva föreställningen nästan verkade
att vara en bisak. Per Erik Wahlunds
tidiga kulturjournalistik – och det
gäller kanske särskilt hans teaterkritik
– kunde inte frånkännas en viss omständlighet och en förening av pedanteri och preciositet, som kunde vara
rätt irriterande och ge intryck av
petit-maitre. Men dessa oarter försvann snart nog nästan fullständigt.
Numera bär han sin lärdom med lätthet och demonstrerar den och sin stora teatrala erfarenhet och insikt med
en formuleringsskicklighet och formuleringsglädje som någon gång hotar
att bli, men aldrig blir självändamål.
Hans stilistiska briljans, hans associationsrikedom och kvickhet gör i själva
verket många gånger hans teaterrecensioner till små litterära konstverk –
även när han inte roar sig med att
anmäla ett drama på dess eget versmått, vilket har varit ett av de sätt
varmed han lekfullt antytt sin tekniska suveränitet. Det kan inte förnekas
att hans recensioner ofta är dräpande
– man kan ibland tänka på honom
som en teaterkritikernas P-B – och
hans anmälan av exempelvis stadsteaterns Hamlet-föreställning kunde kanske av de medverkande uppfattas som
ett intellektuellt lustmord. Men det
skulle i så fall vara en missuppfattning ty P.E.W. är aldrig – inte ens
när han verkar som mest infernalisk
– osaklig, och de stränga krav på
kvalitet och integritet han ställer på
andra ställer han i första hand på sig
själv. Han har också fått uppleva triumfen att hans senaste bok ”Avsidesrepliker”, där han samlat teaterrecensioner från en tioårsperiod, av en enhällig kritik förklarats vara mönstergill i sitt slag. Också hans argaste kulturpolitiska vedersakare – exempelvis Lars Forssell som en gång i vredesmod döpte honom till ”stålmusen”
351
– har oreserverat hyllat honom för
hans gärning som teaterkritiker.
Det bästa beviset på att han har
rent och gott samvete som teaterkritiker är väl att han åtagit sig att regissera ”Jeppe på Berget” åt Uppsala
stadsteater! Vilken av hans kolleger
har någonsin utsatt sig för en sådan
risk?
Men för hans teaterkritik, som
onekligen är den mest spektakulära
sidan av hans författarskap, får man
som sagt inte glömma de övriga. Han
blev tidigt fängslad av japansk kultur
och har gjort en rad tolkningar av
japansk poesi. Men sitt hjärta har han,
förutom i Roslagen – vem kan glömma hans ypperliga kåseri om konsten
att tjära en eka – framför allt i England och han har inträngande kunskaper om engelskt kultur- och samhällsliv, den kriminalhistoriska aspekten
inte att förglömma. Hans understreckare från England i Svenska Dagbladet har visat honom på höjden av
hans konst som essäist och av hans
många utmärkta översättningar lär
ingen överträffa den han gjort av John
Gays ”Tiggaropera”.
Den partiobundna kulturkonservatism av engelskt märke som en gång
företräddes i svensk kulturdebatt av
Frans G. Bengtsson har i dagens Sverige en av sina bästa företrädare i Per
Erik Wahlund. Han förenar som den
store föregångarim stilkonst och stridbarhet med en instinktivt konserva-·
tiv världs- och livsåskådning. Det kanske vore någonting för Sveriges radio
och TV:s kulturmagasin att tänka på,
G. U.
352
ALFA-LAVAL-koncernens centrum nu i Tumba
Dr Gustaf de Lavals kontinuerligt arbetande centrifugalseparator är upphovet till
världskoncernen ALFA-LAVAL.
Genom att skickligt utnyttja separatorns
möjligheter har ALFA-LAVAL:s utvecklingstekniker åstadkommit nya metoder för
processer inom livsmedelsindustrin, sjö-
farten och den kemiska industrin. Förutom
mejerier kan ALFA-LAVAL leverera fullständiga installationer – inklusive hela den
ALFA-LAVAL
termiska utrustningen – för framställning
av produkter som stärkelse, tvål, fiskolja,
animaliskt fett, fruktsafter och olivolja.
Inom lantbrukssektorn har ALFA-LAVAL:s
produktprogram utformats med kon som
medelpunkt: maskinmjölkning, utfodring,
utgödsling. ALFA-LAVAL kan även leverera
fullt kompletta monteringsfärdiga ladu·
gårdar.
Ett världsföretag
i livsmedelsindustrins tjänst.