Print Friendly

Namn att minnas – Per Åsbrink och Sven Joge

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Per Åsbrink och Sven Joge
»l fornstora dar ståtade en maktmedveten ledning för riksens ständers bank med en egen
galge. Den var avsedd för undersåtar som förgripit sig mot bankens mynt. Sagda galge är
visserligen för rätt länge sedan avförd till museum. Men har därmed också den maktfullkomna anda, som galgen skulle representera,
överförts till en museal tillvaro?» Frågan ställdes för inte länge sedan i en artikel i Svenska
Dagbladet av juris professorn Stig Jägerskiöld.
Den lärde författarens utredning gav fullt tydligt vid handen att svaret är nej.
Vore det inte på tiden att avskaffa de säregna regler, som försvårar att få riksbankens
agerande prövat av domstol? undrar Stig Jä-
gerskiöld. Vad finns det för skäl i dagens samhälle att riksbanksledningen skall vara praktiskt taget oåtkomlig? Riksbankens maktmedel har ökat oerhört, och dess handlingsfält är
i dag mycket större än tidigare, framhåller han
och fortsätter: »Men dess personal har ej tillförts någon juridisk sakkunskap och organisationen är ägnad att möjliggöra övergrepp mot
medborgarna, som vi på andra samhällslivets
områden varit ytterst noga med att söka hindra och mot vilka man sökt skapa skyddsvallar.
Det är på tiden att låta såväl justitieombudsmannen som domstolarna få insyn i vad som
sker inom riksbankens murar.»
Detta är, suaviter in modo fortiter in re, ett
klart misstroendevotum mot riksbanksledningen, enkannerligen riksbankschefen Per Asbrink
och vice riksbankschefen Sven Joge, från högsta juridiska expertis. Det är ett sammanfattande, vältaligt uttryck för den oro, indignation
och misstänksamhet riksbanken väckt genom
det godtyckliga och maktfullkomliga agerande
som från bankens sida pågått sedan åtskilliga
år, men som kulminerat under det senaste
halvåret. Man har under denna tid kunnat få
intryck av att riksbanken satt sig över lagen,
och det är framför allt två uppmärksammade
affärer – för att inte säga skandaler – som
givit upphov till detta intryck: affären med
ockerräntorna och affären Hasselblad.
Av dessa bägge har affären Hasselblad kommit att tilldra sig det största intresset och inte
minst den största och mest sensationella publiciteten; helt naturligt då det rört en enskild
individ och inte några opersonliga banker.
Denna tidskrifts läsare är redan förtrogna med
fallet, som därför inte skall refereras här. Må
det blott erinras om några anmärkningsvärda
omständigheter. I det utlåtande av valutastyrelsens majoritet som föranledde riksbanken
att ange Hasselblad för brott mot valutaförordningen, fastslog styrelsen, vars ordförande
är vice riksbankschefen Joge, att Victor Hasselblad spekulerat mot den svenska kronan och
därigenom på ett mycket gravt sätt svikit sin
solidaritet mot sitt land. Detta innebär att en
statlig myndighet i en rättstvist med en enskild medborgare föregriper den rättsliga prövningen och stämplar sin motpart som en brottsling och förrädare. Därtill kommer att det resonemang på vilket anklagelserna bygger förutsätter en för svensk lag främmande retroaktiv rättstillämpning. Såväl till innehåll som
form för valutastyrelsens utlåtande tanken till
vissa totalitära länders rättsväsen. Chefsåklagaren i Göteborg, för vilken Hasselblad anmäldes, har som bekant icke funnit fog för
åtal. Detta bakslag har inte hindrat Joge från
att med Asbrinks goda minne gå vidare till
riksåklagaren – uppenbarligen i förhoppning
att denne skall visa sig mera mottaglig för
riksbankens påtryckningar.
Det egenmäktiga par, som så grundligt lyckats undergräva riksbankens anseende, utgörs
av Per Asbrink och Sven Joge. Asbrinks karriär är den i alla avseenden märkligare. Per
Åsbrink föddes 1912 som son till en skogsarbetare i Norrland och började själv sin bana
som skogsarbetare. Hans studiehåg tog emellertid överhand och efter att ha genomgått ett
antal folkhögskolekurser avlade han år 1945
med dispens en pol mag i Stockholm. Jämsides med studierna hade han intresserat sig
för politiskt arbete inom socialdemokratiska
ungdomsförbundet och väckte där uppmärksamhet genom trohet och nit.
Ar 1947 inträdde han i redaktionen för Tiden, vars ansvarige utgivare och redaktör han
blev två år senare. Trots att han gjorde sig
känd som skapare av den oförglömliga jubileumsblomman »vårt fina, vårt stora, vårt
mäktiga, men icke odödliga parti» visade han
sig vara långt ifrån så enfaldig, som man skulle kunna tro av denna tirad. Tvärtom fick han
namn om sig att vara en begåvad och mycket
flitig ung man med sunt förnuft, någorlunda
moderata åsikter och dessutom personligen
hygglig.
Detta var alltså för några och tjugo år sedan och man ansåg att Åsbrink borde belönas
med ett ämbete. Han utnämndes till chef för
hamnbyrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna utnämning framstod som ett klassiskt exempel på politruksystemets otillständighet. Det torde aldrig tidigare ha hänt att
hamnbyrån anförtrotts åt en person som inte
varit tekniker, men nu tog man för säkerhets
skull en person, som dessutom saknade praktiskt taget all administrativ erfarenhet. Åsbrink
hade så att säga aldrig sett en hamn och sina
sparsamma administrativa meriter hade han
förvärvat som något slags biträde åt skolkommissionen samt som ledamot i den betydelsefulla barackförsäljningsnämnden. Teknologföreningens sektion för väg- och vattenbyggnadskonst inlade också en vredgad protest, vilken så till vida hade effekt som att Åsbrink
knappast visade sig på sitt ämbetsrum. Hans
befattning uppehölls på förordnande av en
fackman, medan Åsbrink delade sina mödor
mellan att redigera Tiden och tänka ut nya
socialiseringsprojekt.
Hans karriär fortsatte på samma mirakulö-
sa sätt. Efter att ha varit sakkunnig i kommunikationsdepartementet några år – för Tiden
får man förmoda – blev han 1953 statssekreterare i detta departement. När han två år senare oförmodat utsågs till riksbankschef var
visserligen häpnaden allmän, men resignationen inför hans säregna avancemang lika allmän och den här gången kom sig inte ens
Svenska Bankföreningen för med att proteste- 269
ra. I egenskap av nybliven riksbankschef visste Åsbrink lika mycket om banker som han i
egenskap av nybliven hamnbyråchef vetat om
hamnar, men nu var det inte längre fråga om
att befattningen skulle uppehållas på förordnande av en fackman. Tvärtom, Åsbrink skulle sköta riksbanken själv- med hjälp av Joge.
Varför blev det Åsbrink? Omständigheterna
kring hans utnämning till riksbankschef är inte utan sitt intresse, man kan snarare säga att
de är utomordentligt betecknande för förhållandena under ett enpartivälde. Det fanns tre
kandidater: Arne Lundberg, Ingvar Svennilson – och Per Asbrink. De borgerliga oppositionspartierna förklarade att de för sin del
kunde acceptera såväl socialdemokraten Lundberg som den partilöse Svennilson, men däremot under inga förhållanden Åsbrink, varpå
regeringen prompt utnämnde Åsbrink. Var det
bara för att spela Motvalls käring och demonstrera sin maktfullkomlighet? Knappast.
Man var orolig för Lundberg såsom alltför
självständig, man var osäker på Svennilson
såsom alltför opolitisk och valde följaktligen
Åsbrink såsom mest »samstämd», som det hette, med regeringens intentioner. Han kallades
ju »Per Edvins Per» och var utan tvekan
Skölds favorit.
Men valde man rätt, ens ur sin egen synpunkt? Det tål att diskuteras, ty Åsbrink visade sig snart vara mycket litet »samstämd» och
alldeles kolossalt bestämd. Det första flagranta exemplet var när han utan regeringens hö-
rande höjde räntan på sommaren 1957, vilket
så när hade kostat honom posten som riksbankschef och kostade hans gamle vän och
medredaktör i Tiden Per Eckerberg posten
som bankofullmäktiges ordförande. Men alltsedan han vid en Arosmässa redan 1955 så
häftigt angrep regeringens inflationsdrivande
politik att en blomhuka föll ned från talarstolen har hans väg bildligt talat varit kantad
med skärvor efter porslinskrossning.
Den populäraste historien om Åsbrink handlar om hur han som ung pojke föreslog sin far
att de skulle starta en trävarufirma tillsam- 270
mans. »Då vet jag i alla fall vad den kommer att heta», sa pappan. »Åsbrink & Far.:.
Det är en anekdot som fadersgestalterna inom det socialdemokratiska partiet med Sköld
i spetsen många gånger haft anledning att
erinra sig. Åsbrink har utvecklat sig till en inte bara självständig utan självrådig och inte
bara egenmäktig utan egenrättfärdig person.
På senare år har denna läggning tagit sig uttryck så obalanserade att de nästan kan kallas
hysteriska. Hasselbladsaffären har redan berörts. Den mindre uppmärksammade affären
med ockerräntorna, där Åsbrink själv spelat
huvudrollen, är i själva verket kanske särskilt
karakteristisk för hans viija att vara åklagare,
domare och straffutmätare i en och samma
person. Hela tillvägagångssättet i kampanjen
mot affärsbankerna resp Victor Hasselblad,
där grova tillvitelser omväxlat med veklagan
över äreröriga beskyllningar vittnar överhuvudtaget om att den moderation och det sunda förnuft som Åsbrink i yngre dagar tillerkändes, numera betänkligt sviktat.
Ingen betvivlar att Åsbrink är en hederlig,
dugande, arbetsam och samvetsgrann man,
som aldrig sökt enskild fördel. Trots sina obehärskade lynnesutbrott har han säkerligen heller inga personliga fiender, därför att ingen
ifrågasätter hans goda vilja. Däremot är det
allt flera som ifrågasätter hans goda omdöme.
Posten som riksbankschef är slitsam och han
har dock beklätt den i femton år. Många unnar honom helt säkert vad han av och till
önskat sig, nämligen att få dra sig tillbaka för
att ägna fem år av sitt liv åt att skriva en bok
om den svenska demokratiseringsprocessen –
vars epilog enligt somliga bör rubriceras: »Hur
jag trots allt lyckades motstå den.»
Sven Joge är ett betydligt enklare fall. Ju
enklare, ju simplare som Salig Kellgren sa.
Om Joge kan det knappast påstås att han inte har några fiender. Frågan är om han har
någ”ra vänner. De får i så fall inte sökas i
bankkretsar. Att kalla honom Asbrinks Göran
Persson vore att göra Åsbrink, men framför
allt Göran Persson en orättvisa. Joges karaktär karakteriseras bäst genom valutastyrelsens
av honom dikterade utlåtande i Hasselbladaffären.
Joge, som är lantbrukarson från Östergötland, föddes 1909 och blev DHS 1933. Redan
påföljande år anställdes han i riksbanken och
återvände efter en utflykt i försäkringsvärlden
till statstjänsten 1944, då han utsågs till kontorschef i valutakontoret. På kort tid lyckades
han bli en av de mest impopulära personerna
i kristidsförvaltningens Sverige, och det är inte känt att hans popularitet har vuxit sedan
dess. Ar 1946 var han tillbaka i riksbanken,
där han blev bankdirektör 1957 och vice chef
1958. Sedan dess har han som en rättänkande
socialist och övertygad etatist gjort allt vad
Åsbrink sagt åt honom och lite till, men som
framgått utan Asbrinks förmåga att avväpna.
När Åsbrink inte varit där för att tala om för
honom vad han skall göra, har det gått på
tok ännu mer än vanligt. Senast i februari
fick Åsbrink avbryta sin bröllopsresa för att
fara hem och reda upp det valutatrassel Joge
på några dagar lyckats åstadkomma.
Det där med Joge och valutorna är ett
märkligt kapitel. Enligt en kännare har Joge
aldrig tagit någon aktiv del i valutahandel eller haft någon förstahandskontakt med marknaden, vilket förklarar varför han saknar all
kunskap om hur denna marknad och yrkeshandlarna fungerar. Detta har enligt vederbörande expert sedan länge bidragit till att ge
riksbanken ett gediget rykte för professionell
klumpighet av dessbättre tämligen enastående
art. Den enda förmildrande omständighet som
kan anföras i fråga om Joges fögderi måste,
om man får tro denne sagesman, vara att Joge
visserligen genomgående spritt otrevnad på
den svenska marknaden, men i gengäld givit
anledning till flatskratt i London och Paris.
Om Sven Joge haft någon hut i kroppen
hade han avgått då chefsåklagaren i Göteborg
friade Hasselblad. Det var det heller ingen
som väntade sig att han skulle göra. Men om
fyra år är han i alla fall pensionsmässig.
GU
o
a ra••
arg
står et
ec ers
o ••
SNABB, PALITLI&, REDOLJAR
FRAKT- OCH
PASSA&ERARTRAFIKJohnsonlinjen upprätthåller direkt, reguljär expresstrafik från Sverige och Nordeuropa till Sydamerika, Centralamerika, Karibiska
hamnar och Nordarnerikas västkust samt från Persiska Viken,
Västpakistan och Indien till Fjärran östern.
Rederiets flotta består av cirka 40 fartyg med en total kapacitet av
525 000 ton d. w.
Snabba moderna containerfartyg har de senaste åren insatts i trafik
och ytterligare specialfartyg har beställts för transport av bilar och
trävaror.
Johnsonlinjen erbjuder sina kunder lO 000 containers av internationell standard samt 5 miljoner kubikfot kyl- och frysutrymme för
transport av livsmedel, frukt och annat ömtåligt ~ods .
JOHNSONLINJEN
REDERI AB NORDSTJERNAN
STOCKHOLM · Tel. 08/22 05 20 · Telex 17100

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner