Print Friendly

Namn att minnas – Lennart Klackenberg

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Lennart Klackenberg
I andra delen av Ulla Lindströms memoarer
kan man återfinna följande dagboksanteckning
för den 15 februari 1963:
Också slitningarna inom u-hjälpen fortsätter. Men nu är det på det interna planet
igen. En tyst dragkamp pågår mellan utrikesdepartementet och finansdepartementet.
Torsten Nilsson, Alva Myrdal och NIB håller var sitt grabbatag på min sida och Sträng
på andra sidan är uppbackad av sina »pojkar» i finansen, samma maktlystna unga
män, som fylkades kring Olof Palme och för
ett år sedan ville tillskapa en interdepartemental byråchefs-body för u-landsfrågorna.
Ulla Lindström tillfogar »några reflexioner
efter fem år»:
Utbyggnaden av SIDA:s ambitioner har
skett med skicklighet. Men regeringens behov av att hålla ytterst i tyglarna finns kvar.
Som uttryck för detta inrättades genom beslut våren 1970 en statssekreterartjänst i
UD med likartade funktioner som de biståndsministern hade före 1967. Men statssekreteraren blir inte chef för SIDA så-
som tanken var hösten 1964; mellan departement och ämbetsverk kan det nu bli en
spännande polarisation. Att statssekreteraren
rekryterats ur finansdepartementet behöver
inte vara någon :»häst från Troja», även
om mina egna erfarenheter skulle kunna
tyda på det.
Man lägger märke till formuleringen :»behöver inte vara någon ‘häst från Troja’». Den
statssekreterare det gäller är nämligen en av
de maktlystna unga män, som omtalas i dagboksanteckningen. Hans namn är Lennart
Klackenberg, och han har alltså kommit dit
han ämnat, eller arriverat, som det brukade
heta förr i världen. Av arrivera härleds substantivet arrivist och man kanske skulle kunna säga att arrivisten är kusin till opportunisten och halvbror till strebern.
*
För att lämna dessa semantiska subtiliteter
och återgå till Lennart Klackenberg föddes
han i Stockholm år 1931 och att döma av
Vem är det? uppenbarligen genom självalstring. Han hör nämligen till de ytterligt få
personager i denna uppslagsbok, som saknar
varje form av föräldrar. Efternamnet är emellertid ovanligt och man tar nog inte ·fel om
man förutsätter att han är en släkting till
förre regeringsrådet Henrik Klackenberg, den
kände darteisten och nykteristen. I varje fall
när det gäller darteismen är Lennart Klackenberg samma andas barn.
Efter att ha genomgått handelshögskolan
och tagit en fil kand var han 1954-58 anställd i konjunkturinstitutet. Ar 1959 togs han
omhand av finansdepartementet, där han blev
budgetsekreterare 1962, kansliråd 1965 och
departementsråd 1967, för att i början på innevarande år flytta över till utrikesdepartementet. Klackenberg var biträdande sekreterare i stabiliseringsutredningen 1958–:63 och är
sedan 1965 ledamot av riksbankens genom
Hasselbladaffären beryktade valutastyrelse.
Personligen beskrivs Lennart Klackenberg
som en mycket skicklig och mycket charmerande man. Han tillhör – vid sidan av exempelvis Storebror Rexed – den socialistiska
societet, som residerar i Saltsjöbaden, där han
är ledamot av kommunalfullmäktige. Sin fritid delar han enligt utsago mellan att !asa
ekonomisk-politisk litteratur och att segla resp
åka skidor med sin familj.
*
Lennart Klackenbergs statssekreterareutnämning kom att bli inslag i en smärre politisk cause celebre. Det hela började med att
Klackenberg i februari utsågs till utrikesråd
och chef för UD:s avdelning för internationella biståndsärenden. Samtidigt överfördes
praktiskt taget alla u-hjälpsfrågor på departementsnivå till UD i stället för att som hittills
ha sorterat under olika departement med
därav följande dubbelarbete och kompetenstvister. Den organisatoriska förändringen markerades på det personella planet genom att
Klackenberg, som var finansdepartementets bi- . 478
ståndsexpert, blev chef för UD:s utvidgade
biståndsavdelning dit han medförde sin personal. SIDA:s ställning som ämbetsverk för uhjälpen berördes, som framgått av Ulla Lindströms kommentar, icke.
Så långt var allt gott och väl. Men i statsverkspropositionen fanns en principiell deklaration om u-hjälpens inriktning, som på
många håll – såväl inom riksdagen som inom
UD och SIDA – väckte starka betänkligheter.
Den anslöt sig nämligen nära till det beslut
om politisk styrning av u-hjälpen i socialistisk
riktning, som några månader tidigare fattats
av socialdemokratiska partikongressen efter att
ursprungligen ha framförts av SSU. I själva
verket innebar skrivningen i statsverkspropositionen ett frångående av den princip för
opolitisk u-hjälp, som dittills varit vägledande för den svenska biståndsverksamheten och
som tillämpats av UD och SIDA.
Det ansågs att ifrågavarande passus i statsverkspropositionen härrörde från utrikesministerns dåvarande handsekreterare JeanChristophe Öberg i förening med tre unga,
aktiva vänsterradikaler på UD:s biståndsavdelning: Rolf Ekeus, Ethel Ringborg och Ulf
Svensson. Denna kvartett ·ansågs också utgöra Klackenbergs speciella supporters inom
UD och man utgick ifrån att formuleringarna tillkommit i bästa samförstånd med honom. När det framkom att Klackenberg skulle upphöjas till statssekreterare, uppstod en
viss oro för att han med sina unga vänners
och menin·gsfränders biträde skulle få möjlighet att bedriva en socialistisk biståndspolitik alldeles på egen hand. Oron var så pass
markerad att de borgerliga lyckades förmå
socialdemokraterna i statsutskottet att i fråga
om biståndspolitikens målsättning ge en bakläxa åt utrikesministern – om Torsten Nilsson nu mot förmodan hade läst sin egen huvudtitel. Hur som helst hävdades principen
om opolitisk u-hjälp och man godkände Klackenbergs utnämning till statssekreterare endast
på villkor att han underställdes kabinettssekreteraren.
Från UD:s sida har man låtit påskina att
detta senare varit att slå in öppna dörrar. I
Aftonbladet har man däremot lanserat en fantasieggande konspirationsteori enligt vilken en
»maffia» på UD bestående av kabinettssekreterare Jödahl, chefen för politiska avdelningen greve Wachtmeister och den »sakkunnige»
redaktör Kaj Björk skulle ha intrigerat bakom
kulisserna i syfte att stoppa en radikal biståndspolitik. Tanken på en av hrr Jödahl,
Wachtmeister och Björk bestående maffia måste alldeles oavsett syftet anses överanstränga
inbillningskraften eller åtminstone skrattmusklerna. Huvudsaken är emellertid att riksdagen,
följande statsutskottet, icke givit sin sanktion
åt någon ny biståndspolitik och visserligen lå-
tit Klackenberg bli statssekreterare – vilket
onekligen är en administrativ anomali i UD
där det redan finns en kabinettssekreterare och
en biträdande kabinettssekreterare – men berövat honom möjligheten till självständigt politiskt agerande.
Icke desto mindre har vissa av de unga
entusiasterna kring Klackenberg av och till uttalat sig till förmån för politiskt styrd u-hjälp
och svensk kontroll av mottagarländer. Man
har rent av kunnat få det intrycket att UD:s
biståndsavdelning är i färd med att ge den
svenska u-hjälpen en neokolonialistisk och imperialistisk prägel och håller på att i all tysthet bygga upp ett nytt Nya Sverige eller S:t
Barthelemy. Om man får tro initierade bedö-
mare på UD skall Lennart Klackenberg dock
redan som god arrivist ha hunnit bli så medveten om det ansvar som följer med hans ämbetes agremanger, att han numera med visst
bekymmer ser på sina medarbetares krum- ~~~ GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner