Print Friendly

Namn att minnas – Lennart Hirschfeldt

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
LENNART HIRSCHFELDT
En av de mest karakteristiska förvandlingarna i det moderna samhällets struktur är den ständigt snabbare
utvecklingen mot allt större enheter
på de flesta områden av företagsamhet. Fusion tycks vara tidens lösen
och inte bara inom näringslivet i mera
inskränkt bemärkelse. Denna till synes
oundvikliga rationaliseringsprocess
har sina både goda och dåliga följder.
Ekonomiskt sett innebär den i allmänhet en sanering och konsolidering,
men man kan inte bortse från att den
bidrar till den allmänna kollektiviseringen, gynnar uppkomsten av mer
eller mindre anonyma och opersonliga
koncernkolosser och går hårt ut över
smärre, självständiga företag.
Inte minst är detta fallet inom tidningsvärlden, varpå framför alit England och Förenta Staterna lämnat avskräckande exempel. Men även i Norden har denna tendens efter första
världskrigets slut varit klart framträ-
dande för att under den senaste efterkrigsperioden få en direkt oroande
omfattning. En av våra främsta kännare på området har meddelat följande intressanta siffror. I Danmark finns
i dag 95 dagstidningar mot 127 för nå-
got dussintal år sedan. I Norge har
under 50-talet 25 tidningar lagts ned
samtidigt som upplagorna ökat med
ca 10%, ungefär motsvarande ökningen av antalet hushåll. I Finland
har siffrorna varit mer konstanta, men
i Sverige har tidningsdöden haft större utbredning och omfattat större tidningar än i något annat nordiskt land.
Redan under tiden mellan de två
världskrigen grasserade tidningsdö-
den hos oss, men mortaliteten ökade
hastigt under 50-talet. År 1949 utgavs
i Sverige 237 dagstidningar, år 1960
endast 186. Upplagorna har under
samma tid stigit från 3 357 000 till
3 809 000. Procentuellt kan detta synas
innebära en betydande stegring, men
om man jämför med antalet hushållsenheter, vilka under 50-talet ökat kraftigt, blir slutsatsen enligt den åberopade auktoriteten, att den svenska
pressen, som under kriget noterade
kraftiga upplageökningar, under 50-
talet med nöd och näppe hållit sina
ställningar.
Tidningsdöden i vårt land, vars acceleration här som annorstädes otvivelaktigt måste sättas i samband med
den väldiga frammarschen för två
massmedia: radio och framför allt TV,
skulle vara mindre bekymmersam om
man kunde konstatera att den ledde
till en påtaglig kvalitetsförbättring hos
de återstående tidningarna. Men generellt kan detta knappast sägas vara
fallet. Det kan diskuteras om exempelvis den svenska landsortspressens kvalitet är högre nu än för 30 eller 40 år
sedan? Många torde ha intrycket av
en tilltagande torftighet, som sammanhänger med den beklagliga bristen på självständiga och personliga
skribenter och som ett korollarium
därtill ett ständigt tilltagande beroende av partiernas kanslier och nyhetsbyråer, av cirkulärmaterial med hall-‘
stämplade åsikter.
Så mycket större anledning har man
att glädja sig åt undantagen, som dessbättre inte är alldeles fåtaliga. Ett av
de bästa exemplen är Upsala Nya Tidning. Förtjänsten härav tillkommer i
mycket hög grad den nye chefredaktör
tidningen fick för två år sedan: Lennart Hirschfeldt. Upsala Nya Tidning
har ju stolta anor och en ansvarsfull
tradition att upprätthålla. Under den
mansålder- 1903-48 -då den fruktade »Koftan» Johansson, elak, egensinnig, egocentrisk, men också spirituell, stridbar och i hög grad självständig, var tidningens chefredaktör
förvärvade tidningen en ledande ställning i svensk landsortspress och blev
ett slags journalisthögskola, där en rad
av våra bästa tidningsmän fostrats. sedan följde en tillbakagång. Under den
korrekte men färglöse och starkt partibundne Lennart Hartmanu liksom
under den mer solide än direkt stimulerande Sven-Erik Larsson – numera en av de tre chefredaktörerna i
Dagens Nyheter- förlorade tidningen
inte oväsentligt i intresse och anseende. Denna förlust har Lennart Hirschfeldt inte bara lyckats ta igen; han har
gjort Upsala Nya Tidning till en i vissa
avseenden måhända inte roligare, men
bättre tidning än den var i varje fall
under »Koftans» senare år.
Detta sammanhänger framför allt
med att tidningens utrikespolitiska ledare, som regelmässigt författas av
Hirschfeldt själv knappast kunde vara
bättre. De präglas av grundlig sakkunskap, stilistisk talang, ett mycket välavvägt omdöme och inte minst en lika
ovanlig som glädjande vilja till självständighet. De är hovsamma i form,
en hovsamhet som ibland kan förefalla överdriven men som dock inte
utesluter nödig skärpa, och starka i
sak. Mer förtroendeingivande utrikespolitisk vägledning än den som bjuds i
Upsala Nya får man leta efter i svensk
press just nu; den är objektiv, men
53
långt ifrån opersonlig. Hirschfeldts
vilja till självständighet har inte minst
tagit sig uttryck i hans visserligen
diskreta, men alltid vaksamt kritiska
granskning av den svenska utrikesledningens åtgöranden – detta hänför sig av naturliga skäl till epoken
Unden – antingen det gällt neutralitetsidioti i FN eller aktivism i Kongo.
Men också på det inrikespolitiska området har Hirschfeldt ådagalagt ett
glädjande oberoende, som bl. a. tagit
sig uttryck i hans positiva ställningstagande till tanken på en borgerlig
samling. På det kulturella området har
han framgångsrikt lagt sig vinn om att
fullfölja Upsala Nyas gamla linje att
anknyta till den akademiska världen
i universitetsstaden och har därigenom
också fått utlopp för sitt eget vidsträckta kulturella intresse, som inte
bara inriktar sig på det historiskt-politiska gebitet utan också på det skönlitterära och konstnärliga.
Lennart Hirschfeldt är stockholmspojke av födseln och historiker av
facket. Han tog studenten i mitten på
30-talet och läste historia för Sven
Tunberg och Nils Ahnlund. Han gjorde
sig snart känd som stridbar liberal i
det slutande 30-talets studentpolitiska
duster, blev pamp i Humanistiska Föreningen och uppskattad ordförande i
Historiska Föreningen vid Stockholms
Högskola. År 1947 licentierade han i
historia och utsågs påföljande år till
Brita skottsbergs efterträdare som
föreståndare för Utrikespolitiska Institutet, där han redan tidigare genom
Nils Ahnlunds förmedling fått tillfälle
att meritera sig i olika sekreteraruppdrag. Hirschfeldt visade sig vara en
mycket duglig chef för Institutet, vars
verksamhet både aktiviserades och
konsoliderades under hans ledning.
Hans administrativa begåvning och
metodiska och ekonomiska läggning
var till stor nytta för Institutet, som
under hans tid fick sin bas breddad
54
genom att vinna ett helt annat understöd både från företag och organisationer än tidigare. Samtidigt utvidgade
han Institutets allmänna upplysningsverksamhet, i vilken han själv gjorde
en betydande insats genom talrika tidskrifts- och tidningsuppsatser och alldeles speciellt genom sina radiokrö-
nikor och sina utmärkta årsöversikter
i broschyrform över stormaktspolitikens utveckling. Dessa senare var
unika i sitt slag på svenska och vann
som oumbärligt referensmaterial för
tidningar, bibliotek och allehanda offentliga institutioner vidsträckt spridning.
Efter drygt tio års verksamhet på
Institutet, som kanske vid det laget
inte hade så mycket mer av erfarenheter att bjuda honom, kallades Lennart Hirschfeldt år 1960 att efterträda
Sven Erik Larsson som chefredaktör
för Upsala Nya Tidning. Det var som
framgått ett lyckokast. I Upsala Nya
har Hirschfeldt av allt att döma funnit sin livsuppgift. Det kan kanske synas förvånande att inte någon ännu
större och inflytelserikare tidning försäkrat sig om denne utmärkte politiske publicists krafter. Men för alla
som sätter värde på en högt kvalificerad och självständig provinspress är
det gott ätt veta att en man som i likhet med Lennart Hirschfeldt kan kallas liberal i detta gamla nobla, men
ofta missbrukade ords bästa betydelse, står som ledare för en av våra
finaste och mest traditionsrika landsortstidningar. Det är förvisso ingen
tillfällighet att Lennart Hirschfeldt
helt nyligen fick motta det förnämligaste beviset på sina kollegers förtroende och aktning genom att utses
till ordförande i Publicistklubben.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner