Print Friendly

Namn att minnas – Kerstin Anér

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att m1nnas
Kerstin Aner
När folkpartiet i Stockholm våren 1968 sonderade väljaropinionen inför andrakammarvalet och den unge Per Ahlmark vann provomröstningen med bred marginal, uppstod
förvirring. Ursprungligen hade man tänkt
sig att ha Erik Huss, DN:s och Expressens
verkställande direktör, som första namn på
Stockholmslistan för att därigenom försäkra
sig om hans insatser icke blott i riks- utan
också i riksdagspolitiken. Men hr Huss lär
enligt uppgift ha begärt garantier för ett regeringsskifte och sådana ansåg sig inte ens
hr Weden vara i stånd att lämna. Följden
blev att hr Huss avböjde kandidatur och fö-
redrog den säkra direktörsbefattningen i
DN-koncernen framför en osäker departementschefspost i Kanslihuset.
I detta läge firade hr Ahlmark sin triumf.
Det fanns ingen möjlighet att nonchalera ett
så kraftigt utslag till förmån för ungdomens
främste kandidat. Å andra sidan ville man
ha en beprövad politiker som första namn på
listan. Efter mycket om och men bestämde
man sig för att sätta den av Ahlmark besegrade Ohlin som första namn, omedelbart
följd av sin besegrare. Därmed uppstod
emellertid genast ett nytt problem. Ingrid
Gärde-Widemar, riksdagsledamot för folkpartiet sedan nära 20 år tillbaka och ordfö-
rande i första lagutskottet, vägrade att finna
sig i smäleken att placeras under unge Ahlmark på kandidatlistan och gick till sin vän
Herman Kling.
Om de konsekvenser detta hade för Konungens Högsta Domstol skall här inte ordas, endast om konsekvenserna för folkpartiet. Partiets stockholmsavdelning stod
plötsligt utan sitt främsta kvinnliga riksdagsnamn. Vad göra? Att konstruera en
kandidatlista är en ömtålig uppgift inte
minst för folkpartiet. Likaväl som man måste ta hänsyn till de gamla, de unga, de frisinnade, de liberala, de vänsterradikala, de
nyktra, de onyktra, statskyrkofolket, de frireligiösa och ateisterna måste man ta hänsyn
till kvinnorna – och inte minst till dem. Det
gällde att finna en lämplig ersättare till Ingrid Gärde. Valet föll på Kerstin Aner.
Valet förefaller att vara gott, ur folkpartiets synpunkt. Kerstin Aner har visserligen
inte något i egentlig mening politiskt förflutet, har inga partipolitiska meriter, men det
verkar närmast vara ett rent förbiseende.
Hon kommer en kanske inte att tänka på det
stoff som drömmar, men avgjort på det
stoff som utskottsbetänkanden vävas av.
Hon tycks född till riksdagskvinna. I själva
verket ser hon ut som om hon redan i många
år hade tillhört folkpartiets riksdagsgrupp.
Även om hon inte rätt gärna som Ingrid
Gärde kan komma att betecknas som folkpartiets guldfux, kommer hon utan tvivel att
kunna tävla med sin företräderska som motionshäst och helt säkert överträffa henne
som arbetshäst. Nej, någon guldfux är hon
inte, men ett präktigt ardennersto, som kommer att ligga i selen och dra ett duktigt lass
för sitt parti.
Hon har ett formidabelt påb& Hennes
pappa är den legendariske Josef Aner, folkskolläraren från Misterhult i mörkaste Små-
land, som blev guldsmedsbas, bankdirektör
och slutligen EPA-chef och som fördrivit sin
ålderdom med att ömsevis skriva memoarer,
ömsevis lära ut till svenska folket hur man
blir rik utan att egentligen anstränga sig.
Själv har han dock inte skytt några ansträngningar för att göra karriär och Kerstin
är i alla avseenden sin fars dotter; hon är en
mönstergosses mönsterflicka. Hon tog studenten i Göteborg 1937 vid 18 års ålder och
var två år senare fil. mag. År 1945 blev hon
licentiat i litteraturhistoria och disputerade
1948 på en avhandling om 1700-talspublikationen ”Läsning i blandade ämnen”. Fader
Josef var tredje opponent och såväl vid disputationsakten som vid disputationsmiddagen bar respondenten en klänning från
EPA; dock inte samma.
Kerstin Aner var själv beredd att tillhandah~lla läsning i blandade ämnen och hade redan under studietiden börjat lämna bidrag
till Bonniers Litterära Magasin och Ord och
Bild. Efter att ha doktorerat beslöt hon sig
för att ge sig publicistiken helt i v~ld. Hon
arbetade först under n~gra ~r hos Åhlen &
Åkerlund och övergick sedan till Idun för
att sm~ningom ~terg~ till Å & Å, när Idun
inkorporerades med Vecko-Journalen. Hon
gjorde sig bemärkt som ett friskt och frejdigt
pennskaft med stor aptit på uppgifter och
utpräglad begåvning för att debattera och
popularisera. Sveriges Radio fick öronen på
henne och sedan 1956 är hon programproducent i radion, där hon företrädesvis ägnat
sig ~t kvinnofr~gor och kyrkofr~gor.
Men hennes aptit p~ uppgifter är oförminskad- om den inte rent av tilltagit –
och vid sidan av dessa tv~ stora ämnesomr~-
295
den har hon med frimodig h~g och utan falsk
blygsamhet sysslat med litet av varje. Hon är
beredd att ge sig p~ vad som helst och har
den lyckliga läggningen att inte anfäktas av
några tvivel p~ sin förmåga att också kunna
och begripa allt. Vill man vara ovänlig –
men varför skulle man vara det? – kunde
man kanske kalla henne för en besserwisser,
vill man vara vänlig kan man kalla henne
för en allvetare.
Kerstin Aner är en positiv, klipsk, renMrig och snäll människa, som glad i hågen griper sig an med varje nytt uppdrag eller uppslag och fullföljer det utan att förtröttas.
Hon är beredd att ställa upp i alla sammanhang, hon går rakt och säkert på sitt m~l och
hon är aldrig rädd. På tal om ~ngest fr~gade
hon en g~ng om det änd~ inte bara var ett
litterärt begrepp … Det kan kanske ibland
bli en smula påkostnade med så mycken hur- 296
tig och aningslös förträfflighet, fast om den
inte är direkt charmfull så är den i gengäld
ytterst förtroendegivande. Inte för intet har
Kerstin Aner varit ordförande i Yrkeskvinnors klubb. Känslighet, intuition, människokännedom, omdömesförmåga är väl inte
hennes mest framträdande egenskaper. Men
när hon kommer ångande i lågklackade skor
liACKFÖRENINGSPROBLEM
och himmelsblå kvarnhjulshatt med tekoppen i ena handen och anteckningsblocket i
den andra, en kavat och kunnig och talför
kämpe för sitt kön och sin sak, då kan man
vara säker på att det blir resultat. Hon kommer att passa utmärkt i politiken och närmare bestämt i folkpartiets riksdagsgrupp.
G. U.
Aven om det låter för cyniskt att säga på en kongress, så är det i alla fall ett
faktum, att industriarbetarna tvärtom ha ett starkt intresse i att lantarbetarna
äro oorganiserade. En fackföreningsrörelse, som verkligen omfattade hela arbetarklassen, skulle se sina möjligheter långt mera begränsade och skulle i oerhört ökad omfattning ställas inför problemet om de olika arbetaregruppemas
inbördes stridiga intressen.
Docent Gunnar Myrdal i Svensk Tidskrift 1928

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner