Print Friendly

Namn att minnas – Hjalmar Mehr

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
HJALMAR MEHR
Hjalmar Mehr är mannen som höjer
huvudstadens skatt med två kronor
för att kunna lägga det gamla Stockholm i grus och spillror samtidigt
som han gör sig till vad som målande
kallats diktator över östra Svealand.
Trots detta är det tråkigt för en politisk motståndare att behöva porträttera honom. Han är nämligen personligen alldeles för rtrevlig.
Men vid närmare eftertanke -vittnar inte detta betraktelsesätt om en
alltför snäv partipolitisk inställning?
Om svart reaktionär otacksamhet? Man
bör i stället vara glad för att det
finns en och annan lika rolig rabulist
som han.
Svensk politik blir allt fattigare på
intressanta, amus·anta och pittoreska
personlighe:ter. Det gäller inte minst
om socialdemokratin. Detta är en svår
förlust inte bara ur underhållningssynpunkt; det innebär en fara för avslappning av det politiska intresset
och utarmning av det politiska livet.
Till Hjalmar Mehrs heder må säg·as
att en sådan fara inte är aktuell så
länge han är aktiv politiker. Han har
förmåga att hålla intresset vid liv, han
fängslar fantasin. I likhet med sin
framlidne herre och mästare Z. Höglund skulle han kunna tänkas någonstans mitt i den larmande hopen på
Berget, ungefär halvvägs mellan Robespierre och Marat, kanske som en
sann ami du peuple något närmare
Marat. Han skulle kunna egga barrikadkämparna tillsammans med Blanqui. Sida vid sida med Felix Pyat och
Rigault skulle han kunna mana petro- 487
löserna till storms mot Tuilerierna
och ge signal till Darboys avrättning.
Han skulle ha kunnat vara bland dem,
med vilka Lenin bildade folkkommissariernas första råd, han skulle kunnat biträda Karl Liebknecht och Rosa
Luxemburg med organiserandet av
spartakistupproret, han skulle prytt
sin plats i Kurt Eisners galna bajerska
sovjetrepublik. Det är mer än vad man
kan säga om exempelvis talman Fridolf Thapper, undervisningsrådet
Ragnar Lund eller ambassadör Inga
Thorsson. Och väl är det, borde man
kanske för skams skull tillägga.
*
Hjalmar Mehr är född 1910 och son
till en judisk immigrant av östeuropeiskt ursprung, som var en uppskattad medarbetare i den socialdemokratiska pressen. Han tog studenten i
Södra Latin 1930, jur. kand. vid
Stockholms Högskola 1937 och förberedde under studenttiden sin politiska
karriär som dynamisk och demagogisk ledare av de unga samhällsomstörtarna i socialdemokratiska studentförbundet Efter tingstjänstgöring
kom han år 1939 i stadens tjänst, där
Z. Höglund med valfrändskapens instinkt snart fann användning för honom. Under åren 1941-45 var han
Z:s sekreterare och därmed var hans
lycka gjord i den stockholmska kommunalpolitiken. År 1945 gjorde Z. sin
begåvade skyddsling till drätselkamrer, påföljande år till finanssekreterare, 1948 till personalborgarråd och
1949 till socialborgarråd. År 1950 efterträdde Mehr Z. som ledare av den
488
socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen och år 1958 öve:ntog han så-
som den främste av de s. k. Z-buden
– efter ett kortare borgerligt mellanspel – sin lärofaders och skyddspatrons gamla befattning som finansborgarråd. I denna egenskap, närmast
att jämställa med en kommunal statsminister, styr han stockhalms stad
med lika fast hand som Z. om kanske
också med något mjukare handlag.
Det mjuka handlaget är nämligen
utmärkande för Mehr, när han någon
gång vill. Exempelvis när han blir intervjuad, då han kan utveckla hela
den lekfulla, studentikosa charm, som
lätt kan få en att glömma att han är
en av de få tvättäkta jakobinerna i
Sveriges politiska liv, en man som
är lika farlig som han är rolig. Det
behövs att man då och då kastar en
blick på pennteckningen av Z. Höglund, som hänger vid skrivbordet i
finansborgarrådets strömlinjeformade
arbetsrum – »en arkitekt har gått
fram här» – för att erinra sig den
saken. Ty när det behövs stoppar han
den frygiska rödluvan i fickan och
iförd varken hatt eller mössa utan
praktiskt lika barhuvad som den gode
Guden skapat honom sitter han bakom sitt skrivbord i en attityd så gemytlig att man nästan vill kalla den
landsfaderlig. Fast egentligen är han
ju bara en av stadens fäder, om än
så mäktig att man har god lust att
kalla honom stadens far – eller åtminstone lillefar.
Hans älskvärdhet är orubblig,
t. o. m. om man angriper honom med
hjälp av boken »Femtital» – författarnamn: Hjalmar Mehr. Han behöver
heller inte oroa sig. Denna antologi
– en hyllning på 50-årsdagen – är
en samling mycket läsvärda uppsatser och mycket underhållande tal.
Mehr är inte bara beläst – tänk bara
på Gibbon, fast han nog intresserar
sig mer för franska revolutionen än
romarrikets nedgång och fall – han
är dessutom spirituell, låt vara ibland
något väl ordrik. Man finner strängt
taget bara ett komprometterande dokument i hela samlingen: ett alldeles
onyanserat hyllningsanförande på
Kommunistkinas nationaldag. Mehr
har varit en flitig gäst hos Mao och
talet vittnar om att han alltjämt bibehållit sina studentårs klockarkärlek
till proletariatets diktatur, den diktatur, som leder fram till 1984.
*
Det värsta är att han, det medger
motvilligt även motståndarna i stadshuset, på det hela taget skött sig bra
som finansborgarråd, klarat låneverksamheten – trots heta duster med
partivännerna Åsbrink och Sträng –
varit framme med statförslagen i god
tid och fört en framsynt markförvärvspolitik för stadens räkning. sedan kan man ju tycka vad man vill om
vad vallöftesbubblan på Järvafältet eller att han räddat Folkets Hus-byggets
finanser genom att till dess hörsal, en
av de mest teaterfientliga lokalerna
i Sverige, förlägga Stockholms stadsteater. Ingen annan än teaterstyreisens
ordförande, riksbibliotekarie Uno
Willers, skulle kunnat komma på iden
att av denna ·anledning förlikna Mehr
vid en vår tids Gustaf III.
Att det är tämligen fridfullt i stadshuset beror, om man får tro Mehr,
inte på att oppositionen blivit snällare, utan att den politik, som förs
tar hänsyn till oppositionen och inriktar sig på samarbete! Huvudsaken
är att man kommer till resultat. I
kommunalpolitiken skall man inte vara beroende av prestige vare sig det
gäller formuleringar eller ståndpunkter, man skall vara lyhörd för vad
andra har att komma med och visa
tolerans, försäkrar Mehr troskyldigt.
På det sättet kan man nå fram till
samlande lösningar. Och så skall man
vinnlägga sig om att söka skapa en
489
atmosfär av trivsamhet och trivsel,
ha lite kul tillsammans. Man kan vara
elak ändå, säger Mehr.
Jojo. AtminS!lone vad gäller den
sistnämnda punkten är motståndarna
redo att intyga att han lever som han
lär. Man träder ingens ära för när,
om man säger att Hjalmar Mehr är
stockholros stadsfullmäktiges i särklass inte bara skickligaSile utan också mest sarkastiske polemiker.
*
Planering och rationalisering anser
han vara det viktigaste i den kommunala verksamheten. »l murkna grenar
på vinträdets stam, bort med ederb
utropar han med gammaltestamentligt
patos. Uttrycker man en viss oro för
att planeringen och rationaliseringen
går ut över stockholros skönhetsvärden, bedyrar Mehr nästan snyftande
att dessa värden ligger honom som
gammal stockholmare varmt om hjärtat. Dem måste vi slå vakt om, men
då måste allmänna opinionen inte lå-
ta sig :.passiviseras av en liten krets
kommunalmän och tekniker». För att
komma från den, som står i spetsen
för denna lilla krets, låter det nog
för bra för att vara sant.
Frågar man om Mehr inte skall ta
steget från kommunalpolitiken till
rikspolitiken, förklarar han att det
kommunala är trevligt och att han
trivs med jobbet. Man får se resultat,
får vara med om att ens arbete bär
frukt och Mehr uppger sig bara ha
planer för den kommunala välfärden,
inte för sin egen. Därvidlag är han
bohem, påstår han – varvid man
kanske inte alldeles skall glömma att
borgarråden är avsevärt bättre både
avlönade och pensionerade än statsråden. Förresten tycker Mehr att det
är en ovanligt bra regering vi har
just nu. Men också om den tilläventyrs inte skulle bli bättre, skulle den
otvivelaktigt bli roligare med Hjalmar Mehr.
G. U.
490
Förtrogen med alla valörer
Handelsbanken är inte bara förtro- Vår utiandsinformation och betalgen med vitt skilda myntslag värl- ningsförmedling är en viktig del av
den över. Vi känner också till de företagartjänster Ni kan dra
de skiftande valörerna i dagens fördel av som kund i Handelsbankomplicerade utlandsmarknad – ken. Rådfråga därför gärna våra
tack vare våra världsomspännan- utlandsavdelningar. Om vi inte rede bankkontakter. Genom dem dan har den pusselbit som gör bilfångar vi dagligen upp en mängd den av Er utlandsmarknad kompekonomiska informationer, som lett så skaffar vi den. Närmaste
kan Vara Er till värdefull hjälp. Handelsbankskontor hjälper Er!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner